En av mina kollegor på jobbet har en kompis som precis köpt en bil. På någon vänster, som jag inte fick någon bra förklaring på, fick sedan kompisen för sig att nya bilen skulle få ett svenskt namn. Ett ursvenskt namn och gärna så många 'å', 'ä' och 'ö' som möjligt.
Jag har tänkt och tänkt men kan inte riktigt hitta en fullträff. Lite hjälp här?
torsdag 2 juli 2009
lördag 20 juni 2009
måndag 11 maj 2009
Aprilväder? Part 2
Så idag när jag var på väg till mitt vattenhål för en kaffe och internet sprang jag på något mycket ovanligt. Snö. I mitten av maj.
Men lugna er, även om snön faktiskt är helt genuin är den nerkörd från någonstans långt norrifrån för att vara statist i en filminspelning. Snacka om dålig planering.
lördag 9 maj 2009
Aprilväder?
"Aprilväder" är ett uttryck jag är familjär med. Vädret i april sägs vara oförutsägsbart. En majdag som idag kan jag lova att inte ens den bästa metrologen kunde förutspå.
På min enda lediga dag, lördag, vaknar jag upp till mörka moln och jag får höra att det tidigare på morgonen haglade hagel stora som 5-kronor. Typiskt, fredagen var strålande fin med solsken, 22 grader, och jag jobbade innomhus i 11 timmar. När Johannes och jag äntligen är färdiga för att gå ut genom dörren står regnet som spön i backen. På en två minuters promenad till tunnelbanan blev den av oss två utan paraply genomblöt. Väl uppe på ytan igen har regnet nästan slutat men vi kan höra åskan mulra.
En timme senare är det strålande sol och jag känner mig dum som klampar runt i mina stövlar när jag möter alla människor i shorts. Vid 18-tiden på kvällen börjar det från ingenstans att blåsa väldigt häftigt, det blev väldigt kallt väldigt snabbt. Alla som gick hemifrån i bara shorts och t-shirt måste kännts sig bra dumma.
Vädret här i Toronto kan uppenbarligen vara väldigt oförutsägbart. Efter en lång kall vinter var vårens värme verkligen välkommen och sommaren är inte långt bort!
På min enda lediga dag, lördag, vaknar jag upp till mörka moln och jag får höra att det tidigare på morgonen haglade hagel stora som 5-kronor. Typiskt, fredagen var strålande fin med solsken, 22 grader, och jag jobbade innomhus i 11 timmar. När Johannes och jag äntligen är färdiga för att gå ut genom dörren står regnet som spön i backen. På en två minuters promenad till tunnelbanan blev den av oss två utan paraply genomblöt. Väl uppe på ytan igen har regnet nästan slutat men vi kan höra åskan mulra.
En timme senare är det strålande sol och jag känner mig dum som klampar runt i mina stövlar när jag möter alla människor i shorts. Vid 18-tiden på kvällen börjar det från ingenstans att blåsa väldigt häftigt, det blev väldigt kallt väldigt snabbt. Alla som gick hemifrån i bara shorts och t-shirt måste kännts sig bra dumma.
Vädret här i Toronto kan uppenbarligen vara väldigt oförutsägbart. Efter en lång kall vinter var vårens värme verkligen välkommen och sommaren är inte långt bort!
onsdag 6 maj 2009
The pig flu
Egentligen heter det swine flu eller H1N1, men pig flu låter mycket roligare. Inte alla uppskattar ett halvbra skämt om epidemin dock.
Vissa av mina kollegor på jobbet har börjat prata om jordens undergång (vissa av dem röker visserligen lite för mycket gräs, men ändå) och en annan kollega funderar på att ställa in sin resa till Europa nästa månad för att hon läst någonstans på internet att man löper 50% risk att få influensan om man reser till Europa just nu. När jag bad att få se var hon läst det någonstans hänvisade hon mig till en sida som var på kinesiska.
I förra veckan hade vi en gäst på hotellet som var från Mexiko och precis flugit in därifrån. Ingen visste om det när han ankom men jag fick reda på det när jag småpratade med honom på vägen upp till hans rum. När jag berättade för mina lättskrämda kollegor nere i receptionen var deras första reaktion "OH MY GOD! GO WASH YOUR HANDS!".
I verkligheten är det nog inte lika farligt. Hur många dödsfall har bekräftats över hela världen? 200? 300? Och är det någon som kan rota fram medelåldern bland dem? Än så länge är det noll dödsfall i Kanada och framförallt noll smittade svenska invandrare i Kanada.
Fast Elin har i och för sig gått runt och hostat nu i ett par veckor...
Vissa av mina kollegor på jobbet har börjat prata om jordens undergång (vissa av dem röker visserligen lite för mycket gräs, men ändå) och en annan kollega funderar på att ställa in sin resa till Europa nästa månad för att hon läst någonstans på internet att man löper 50% risk att få influensan om man reser till Europa just nu. När jag bad att få se var hon läst det någonstans hänvisade hon mig till en sida som var på kinesiska.
I förra veckan hade vi en gäst på hotellet som var från Mexiko och precis flugit in därifrån. Ingen visste om det när han ankom men jag fick reda på det när jag småpratade med honom på vägen upp till hans rum. När jag berättade för mina lättskrämda kollegor nere i receptionen var deras första reaktion "OH MY GOD! GO WASH YOUR HANDS!".
I verkligheten är det nog inte lika farligt. Hur många dödsfall har bekräftats över hela världen? 200? 300? Och är det någon som kan rota fram medelåldern bland dem? Än så länge är det noll dödsfall i Kanada och framförallt noll smittade svenska invandrare i Kanada.
Fast Elin har i och för sig gått runt och hostat nu i ett par veckor...
tisdag 21 april 2009
Tillbaka till vardagen
Listan är uppdaterad.
Inte kikat på den på ett tag, nä? För er uppmärksamma noterade ni säkert att Jens Sämfors nu är inkluderad och snart även genomstruken. Den 5:e juni landar han nämligen på Lester B. Pearson och står som stolt flagghållare av Lag Sämfors. Kudos.
Ett axplock av bilderna som fotades under förra veckan.
Inte kikat på den på ett tag, nä? För er uppmärksamma noterade ni säkert att Jens Sämfors nu är inkluderad och snart även genomstruken. Den 5:e juni landar han nämligen på Lester B. Pearson och står som stolt flagghållare av Lag Sämfors. Kudos.
Ett axplock av bilderna som fotades under förra veckan.
onsdag 8 april 2009
Soraya
Soraya var en tjej med indiska rötter som jobbade i receptionen på The SoHo Metropolitan fram till maj förra året. Efter två år hos oss gick hon vidare och började jobba på sales hos vårt systerhotell ett par stenkast bort.
För tre veckor sedan blev Soraya påkörd av en lastbil och dog innan hon kommit till sjukhuset. Hon korsade en gata samtidigt som hon pratade i mobilen och såg inte bussen som var på väg att svänga in på gatan. Korsningen ligger ironiskt nog ett kvarter från hennes gamla arbetsplats och är fullt synlig från ingången till hotellet.
Så den förbigångna helgen var det tid för begravning och Soraya's släkt flög in från världens alla hörn; Indien, England och Santa Monica i Kalifornien, för att nämna några. David Kelley, general manager på The SoHo Metropolitan, tog beslutet att Soraya's närmast sörjande inte skulle behöva bekymra sig om de alldagliga problemen under deras vistelse så han tog hand om de tio närmast stående släktingarna, ordnade limousine att ta dem från flyget till hotellet, arrangerade sviter för dem att bo i, annordnade en 'celebration of life' i hennes ära på hotellet och gav dem generell VIP-status under deras 5 dagar långa vistelse i Toronto - allt helt utan kostnad.
Det kallar jag classy.
För tre veckor sedan blev Soraya påkörd av en lastbil och dog innan hon kommit till sjukhuset. Hon korsade en gata samtidigt som hon pratade i mobilen och såg inte bussen som var på väg att svänga in på gatan. Korsningen ligger ironiskt nog ett kvarter från hennes gamla arbetsplats och är fullt synlig från ingången till hotellet.
Så den förbigångna helgen var det tid för begravning och Soraya's släkt flög in från världens alla hörn; Indien, England och Santa Monica i Kalifornien, för att nämna några. David Kelley, general manager på The SoHo Metropolitan, tog beslutet att Soraya's närmast sörjande inte skulle behöva bekymra sig om de alldagliga problemen under deras vistelse så han tog hand om de tio närmast stående släktingarna, ordnade limousine att ta dem från flyget till hotellet, arrangerade sviter för dem att bo i, annordnade en 'celebration of life' i hennes ära på hotellet och gav dem generell VIP-status under deras 5 dagar långa vistelse i Toronto - allt helt utan kostnad.
Det kallar jag classy.
söndag 5 april 2009
Vårtecken!
Först måste jag be om ursäkt till alla trogna läsare för min frånvaro! Jag skyller på 13h dagar på nya jobbet, även om jag älskar det så är det en aning tröttsamt i längden.
Nu till det roliga! Jag har laggt upp ett nytt album med vårbilder, kolla in det här!
Jag vill även meddela att mitt svenska mobilnr kommer att aktiveras den 6:e april. 0703 611 008 är numret, om jag inte minns fel! Skicka gärna en hälsning via sms men om du ringer kommer jag inte att svara! (Jag är trots allt i många avseenden en småländning även om jag hellre kallar mig skåning!)
Lovar att inte vänta lika länge mellan inläggen i framtiden....men jag garderar med att önska alla vänner en glad påsk!
Nu till det roliga! Jag har laggt upp ett nytt album med vårbilder, kolla in det här!
Jag vill även meddela att mitt svenska mobilnr kommer att aktiveras den 6:e april. 0703 611 008 är numret, om jag inte minns fel! Skicka gärna en hälsning via sms men om du ringer kommer jag inte att svara! (Jag är trots allt i många avseenden en småländning även om jag hellre kallar mig skåning!)
Lovar att inte vänta lika länge mellan inläggen i framtiden....men jag garderar med att önska alla vänner en glad påsk!
fredag 3 april 2009
Massa litet och inget stort
Har den senaste veckan kämpat för att klämma ur mig ett blogginlägg men inget har varit tillräckligt intressant för försvara ett eget inlägg, så istället blir det några korta rader om halvstora saker.
- Elin har inte skrivit på länge. Jag har legat på henne ett bra tag om att hon borde sätta sig och skicka ett ben till sina hungriga fans, men hon är för lat för att göra det - eller var det för många 13-timmarspass på jobbet som gjorde att hon inte hade tid? Jag kan inte komma ihåg.
- De här inläggen börjar ta längre tid att skriva och anledningen till det är att min svenska inte används lika frekvent nu som tidigare. Ibland får jag sitta i tio minuter för att komma på ett visst ord jag vill använda. Det är frustrerande.
- Vi flyttade i helgen och det är så skönt! Vi kände oss mer hemma på 190 Lowther avenue efter tre dagar än vad vi gjorde på 160 Erskine avenue efter 5 månader. Skicka en påskhälsning?
190 Lowther avenue, unit J
M5R 18E
Toronto, Ontario
- Jag köpte en cykel igår. En finfin mountainbike som ska ta mig överallt nu när vi bor så centralt. Mer motion och mindre pengar på Metropass. Alla vinner, eller hur?
- Underbart att läsa alla svenska kompisars statusuppdateringar på facebook om hur gutt det var att sitta i solen med en kall och njuta av den stundande sommaren, framförallt när det är ösregn här. Men hey - det är i alla fall +10!
- Fick köra hotellets husbil i trafik för andra gången i mitt liv i helgen. Vem som satt i baksätet? Terrell Owens. Googla honom. Hyfsat svettigt.
- Vi var ute på en fantastisk eftermiddagspromenad i våra nya kvarter i går och njöt av vårtecken (inget regn). Vi hade kamera med oss och våralbum kommer upp vilken dag som helst.
Allt för nu.
torsdag 19 mars 2009
Det är inte tysk som tysk
Tysken har ett (välförtjänt) dåligt rykte i Sverige av att förvänta sig att alla svenskar pratar flytande tyska. Detta är givetvis långt ifrån sanningen och antingen är Tysken för dum för att förstå det eller för bekväm för att plocka fram sin engelska.
Tysken i Toronto är dock en annorlunda varelse. På hotellet tillhör jag en av två som kan föra sig någorlunda (nåja) i en konversation på tyska. Varje dag jag kommer in för att jobba skannar jag genom ankomstlistan för att se om där finns någon lyckligt ovetande tysk som ska bo hos oss för natten. För till skillnad från Sverige så blir Tysken i Toronto överlycklig så fort han hör 'sind Sie aus Deutschland'?
Som jag antydde lite längre upp är jag långt ifrån flytande och ju svårare dialogen blir, desto högre procent engelska blir det från min sida. Men Tysken i Toronto är förstående och tycker att 'dein Deutsch sind Super!' - vilket den inte alls är, men han är bara glad över att höra sitt modersmål i ett land där alla pratar engelska och franska.
Man är i alla fall så mycket mer uppskattad som tysktalande på den här sidan pölen än vad man var hemma. Önskar att Tysken i Sverige skulle kunna lära sig något av sin kusin i Nordamerika, men det är inte troligt. Chansen är större att de kommer söka kontroll över planeten en tredje gång och tvinga in tyskan i alla skolböcker. Om inte bara för att de ska slippa lära sig engelska.
Tysken i Toronto är dock en annorlunda varelse. På hotellet tillhör jag en av två som kan föra sig någorlunda (nåja) i en konversation på tyska. Varje dag jag kommer in för att jobba skannar jag genom ankomstlistan för att se om där finns någon lyckligt ovetande tysk som ska bo hos oss för natten. För till skillnad från Sverige så blir Tysken i Toronto överlycklig så fort han hör 'sind Sie aus Deutschland'?
Som jag antydde lite längre upp är jag långt ifrån flytande och ju svårare dialogen blir, desto högre procent engelska blir det från min sida. Men Tysken i Toronto är förstående och tycker att 'dein Deutsch sind Super!' - vilket den inte alls är, men han är bara glad över att höra sitt modersmål i ett land där alla pratar engelska och franska.
Man är i alla fall så mycket mer uppskattad som tysktalande på den här sidan pölen än vad man var hemma. Önskar att Tysken i Sverige skulle kunna lära sig något av sin kusin i Nordamerika, men det är inte troligt. Chansen är större att de kommer söka kontroll över planeten en tredje gång och tvinga in tyskan i alla skolböcker. Om inte bara för att de ska slippa lära sig engelska.
måndag 16 mars 2009
Big dream, small car - Part two
De senaste två dagarna har jag jobbat på ett tvåtusenords blogginlägg om min fascination för snabba bilar och vilka möjligheter mitt jobb innebär på den fronten.
Inlägget kretsade kring en helg för två veckor sedan då jag fick chansen att köra min första Porsche, något jag drömt om sedan 16-års ålder, bara för att misslyckas men sen återhämta mig.
Men igår hände något annat som fullständigt krossar upplevelsen om Porschen. Och eftersom en bild är värd tusen ord får väl en video vara värd två tusen.
fredag 13 mars 2009
Två sköna citat på samma dag
Citat nr.1: 'I'm not trained to inspect foreign ID's.'
Från dörrvakten på Gabby's när jag och min kompis försökte komma in för att ta ett par öl efter jobbet i fredags kväll. Jag visade mitt svenska körkort, pekade på födelsedatumet och fick då denna mysiga one-liner i ansiktet.
Omständigheterna skapar komiken här. För det första är Gabby's en pub i stil med Nyhavn på Möllan i Malmö. Inte en hipp nattklubb på något sätt och de gånger jag varit där tidigare har jag aldrig sett en dörrvakt som kollade ID. För det andra hade han inga problem med min kompis Douglas, som är från Venezuela men senast kommer från USA och sportar ett körkort från Kalifornien. Är inte det foreign? Slutligen är Douglas 37 år gammal, åldersgränsen var 19 och jag förstår bara inte varför det behövde vara ett problem från början. Men det är lugnt, vi tar bara vår business någon annastans.
Citat nr.2: 'Yes, Italy is one of my favorite cities in the world.'
Ett citat som cementerar nordamerikanens uppfattning om att Europa är ett land och Frankrike, Italien och Tyskland är städer i detta land.
Mannen som yttrade det är en basebollkommentator som försökte döda lite tid i denna ofantligt tråkiga sport genom att småprata om laget som spelade. Tystnad hade varit att föredra.
Från dörrvakten på Gabby's när jag och min kompis försökte komma in för att ta ett par öl efter jobbet i fredags kväll. Jag visade mitt svenska körkort, pekade på födelsedatumet och fick då denna mysiga one-liner i ansiktet.
Omständigheterna skapar komiken här. För det första är Gabby's en pub i stil med Nyhavn på Möllan i Malmö. Inte en hipp nattklubb på något sätt och de gånger jag varit där tidigare har jag aldrig sett en dörrvakt som kollade ID. För det andra hade han inga problem med min kompis Douglas, som är från Venezuela men senast kommer från USA och sportar ett körkort från Kalifornien. Är inte det foreign? Slutligen är Douglas 37 år gammal, åldersgränsen var 19 och jag förstår bara inte varför det behövde vara ett problem från början. Men det är lugnt, vi tar bara vår business någon annastans.
Citat nr.2: 'Yes, Italy is one of my favorite cities in the world.'
Ett citat som cementerar nordamerikanens uppfattning om att Europa är ett land och Frankrike, Italien och Tyskland är städer i detta land.
Mannen som yttrade det är en basebollkommentator som försökte döda lite tid i denna ofantligt tråkiga sport genom att småprata om laget som spelade. Tystnad hade varit att föredra.
tisdag 10 mars 2009
Hur säker kan man vara?
I förra veckan satte de upp ett nytt anslag i hissen i huset vi bor i och förklarade att följande onsdag skulle det utföras en kontroll av brandlarmet någon gång mellan klockan 9 och 17. Detta är en procedur som utförs en gång varje månad.
Sjukt störigt är det eftersom det enda vi ockupanter märker av kontrollen är att brandlarmet går mer eller mindre konstant under en timme den dagen och den timmen kan man räkna med att inte få något gjort, om man inte råkar vara döv.
Så jag blev bara något konfunderad när jag i måndags stod och rakade mig inför kvällens arbetspass och hörde brandlarmet gå igång. Jag var nästan helt säker på att jag läst onsdag på anslaget, men utgick från att jag tagit fel och bestämde mig för att behandla det som ett falskt larm. Min riskkalkyl kom fram till att jag hade en ganska sur utgångspunkt från 15:e våningen om det nu faktiskt var något som var fel, men jag ville helt enkelt slutföra min rakning och packa lunchlådan innan jag gick till jobbet.
Precis innan jag ska ge mig ut genom dörren upphör larmet och ersätts av fastighetsägarens röst som kallar på vår uppmärksamhet: 'This is the facility proprietor. The fire alarm you just heard was false and accidentally triggered by me. I'm sorry for the inconvenience. Everybody can now return to their apartments and carry on with their day. Thank you and god bless.' (okej, jag hittade på det sista)
Så inte nog med att de testar brandlarmet en gång i månaden utan det händer även att ägaren 'råkar' slå på det. Jag måste verkligen ifrågasätta frekvensen av de här övningarna. Jag, av alla människor, inser vikten av brandsäkerhet men när folk vänjer sig vid att höra larmet (minst) en gång i månaden, vem kommer då ta det på allvar när det verkligen brinner?
Som de säger här borta: 'Don't cry wolf when there is no wolf!'
Sjukt störigt är det eftersom det enda vi ockupanter märker av kontrollen är att brandlarmet går mer eller mindre konstant under en timme den dagen och den timmen kan man räkna med att inte få något gjort, om man inte råkar vara döv.
Så jag blev bara något konfunderad när jag i måndags stod och rakade mig inför kvällens arbetspass och hörde brandlarmet gå igång. Jag var nästan helt säker på att jag läst onsdag på anslaget, men utgick från att jag tagit fel och bestämde mig för att behandla det som ett falskt larm. Min riskkalkyl kom fram till att jag hade en ganska sur utgångspunkt från 15:e våningen om det nu faktiskt var något som var fel, men jag ville helt enkelt slutföra min rakning och packa lunchlådan innan jag gick till jobbet.
Precis innan jag ska ge mig ut genom dörren upphör larmet och ersätts av fastighetsägarens röst som kallar på vår uppmärksamhet: 'This is the facility proprietor. The fire alarm you just heard was false and accidentally triggered by me. I'm sorry for the inconvenience. Everybody can now return to their apartments and carry on with their day. Thank you and god bless.' (okej, jag hittade på det sista)
Så inte nog med att de testar brandlarmet en gång i månaden utan det händer även att ägaren 'råkar' slå på det. Jag måste verkligen ifrågasätta frekvensen av de här övningarna. Jag, av alla människor, inser vikten av brandsäkerhet men när folk vänjer sig vid att höra larmet (minst) en gång i månaden, vem kommer då ta det på allvar när det verkligen brinner?
Som de säger här borta: 'Don't cry wolf when there is no wolf!'
Tidernas bästa pressmeddelande
Så, där sitter jag mitt i min dagliga morgonrutin och sorterar genom myllret av NBA-artiklar och blogginlägg som skrivits omkring gårdgens matcher. Jag missade det nästan, men efter att ha ögnat rubriken tre gånger klickade jag på länken för att läsa hela pressmeddelandet om det nya innovativa slutspelsformatet som NBDL (National Basketball Development League) ska testa den här säsongen.
För er som inte pratar basket innebär det kortfattat att istället för det nuvarande formatet - där det laget som slutar på första plats i slutet av ordinarie säsong automatiskt får möta det laget som slutade åtta och det laget som slutade tvåa får möta sjuan och så vidare - införs nu istället en process där laget som slutade etta får välja sin motståndare i första omgången bland de lag som slutade i position 5-8, tvåan får välja bland de tre lag som är kvar, trean får välja bland de två och fyran möter det kvarvarande laget. (sjukt kortfattat, eller hur?)
Då undrar ni, på vilket sätt är det här intressant? Jo, för att det var min idé. Lite i alla fall.
Det hela kan spåras tillbaka till faktumet att jag är född och uppvuxen i Ystad, där handboll är religion och invånarna tillber Per Carlén den Allsmäktige tre gånger dagligen. Utan den här ofrivilliga hjärntvätten är jag helt övertygad om att handboll hade kunnat passera förbi mitt liv helt obemärkt och ingen hade tagit skada. Men nu var det som det var och varje vår kunde man läsa i YA (Ystads Allehanda) om hur de tappra lagen som tagit sig till slutspel möttes upp i en ritual för att bestämma vem som skulle möta vem i första omgången. Detta var den enda delen av handboll som jag fann riktigt faschinerande och har länge undrat varför ingen annan sport (till min vetskap) utnyttjar detta.
Så när NBDL's (förklarat här i ett tidigare blogginlägg) president, Dan Reed, skrev i sin blogg att han snart skulle hålla ett stormöte med ligans ägare där de skulle diskutera hur de kunde förbättra sin produkt och ville ha idéer skrev jag ett ödmjukt mail om hur handboll spelas i det lilla landet jag kommer från och pekade på vilka fördelar det hade gentemot det gamla, förlegade systemet. Mailväxlingen är tyvärr sparad på en extern hårddisk i källare på Nobelvägen i Malmö, men svaret jag fick var något i stil med: 'I completely love your idea! Will be sure to bring it up on our meeting'.
Det var ungefär 1½ år sedan och jag måste erkänna att jag för längesedan tappat det rus jag kände av att ha kommunicerat med NBDL's president. Men det här pressmeddelandet har väckt nytt liv.
Vad gör jag nu? Tänk om det funkar så bra i NBDL att NBA bestämmer sig för att adoptera systemet. Tack vare mig? Det skulle vara helt ofattbart.
Nu ska jag maila Mr. Reed och fråga om de söker folk på kontoret och se om han kommer ihåg vår lilla konversation från förra året.
För er som inte pratar basket innebär det kortfattat att istället för det nuvarande formatet - där det laget som slutar på första plats i slutet av ordinarie säsong automatiskt får möta det laget som slutade åtta och det laget som slutade tvåa får möta sjuan och så vidare - införs nu istället en process där laget som slutade etta får välja sin motståndare i första omgången bland de lag som slutade i position 5-8, tvåan får välja bland de tre lag som är kvar, trean får välja bland de två och fyran möter det kvarvarande laget. (sjukt kortfattat, eller hur?)
Då undrar ni, på vilket sätt är det här intressant? Jo, för att det var min idé. Lite i alla fall.
Det hela kan spåras tillbaka till faktumet att jag är född och uppvuxen i Ystad, där handboll är religion och invånarna tillber Per Carlén den Allsmäktige tre gånger dagligen. Utan den här ofrivilliga hjärntvätten är jag helt övertygad om att handboll hade kunnat passera förbi mitt liv helt obemärkt och ingen hade tagit skada. Men nu var det som det var och varje vår kunde man läsa i YA (Ystads Allehanda) om hur de tappra lagen som tagit sig till slutspel möttes upp i en ritual för att bestämma vem som skulle möta vem i första omgången. Detta var den enda delen av handboll som jag fann riktigt faschinerande och har länge undrat varför ingen annan sport (till min vetskap) utnyttjar detta.
Så när NBDL's (förklarat här i ett tidigare blogginlägg) president, Dan Reed, skrev i sin blogg att han snart skulle hålla ett stormöte med ligans ägare där de skulle diskutera hur de kunde förbättra sin produkt och ville ha idéer skrev jag ett ödmjukt mail om hur handboll spelas i det lilla landet jag kommer från och pekade på vilka fördelar det hade gentemot det gamla, förlegade systemet. Mailväxlingen är tyvärr sparad på en extern hårddisk i källare på Nobelvägen i Malmö, men svaret jag fick var något i stil med: 'I completely love your idea! Will be sure to bring it up on our meeting'.
Det var ungefär 1½ år sedan och jag måste erkänna att jag för längesedan tappat det rus jag kände av att ha kommunicerat med NBDL's president. Men det här pressmeddelandet har väckt nytt liv.
Vad gör jag nu? Tänk om det funkar så bra i NBDL att NBA bestämmer sig för att adoptera systemet. Tack vare mig? Det skulle vara helt ofattbart.
Nu ska jag maila Mr. Reed och fråga om de söker folk på kontoret och se om han kommer ihåg vår lilla konversation från förra året.
onsdag 4 mars 2009
En vänligare välgörenhet
Det sista året innan vi åkte hit kände jag det som att Malmö innerstad fullständigt kryllade av hoppfulla ungdomar som stod med pärmar under armen och trakasserade alla som gick förbi.
Jag byggde snabbt upp ett urval av nekande fraser på deras påhopp som klassikern "nej tack, jag är inte intresserad" till "jag är redan med". Om man hade tur gav de upp direkt och sjönk tillbaka till sitt gathörn och började söka efter nya byten, men ofta följer de med en tio meter och ställer oinbjudna uppföljningsfrågor som "så du bryr dig inte om barnen i Somalia?" eller "vill du inte ge upp två öl i månaden för att rädda pandan Bukki i Tibet?". De ger bara inte upp.
I Toronto är antalet mindre och mångfalden smalare, men framförallt är de få välgörenhetsinkastare man stöter på otroligt trevliga och hövliga.
De öppnar med att fråga efter din tid: "do you have a moment, sir?"
Jag slänger ur mig en standard: "no thank you, I'm not interested."
Och det uppfriskande svaret lyder: "no problem, sir. You have a good day!", följt av ett leende.
Eller liknande.
Att bli värvad är i alla fall en oerhört behagligare upplevelse på Andra Sidan Pölen.
Jag byggde snabbt upp ett urval av nekande fraser på deras påhopp som klassikern "nej tack, jag är inte intresserad" till "jag är redan med". Om man hade tur gav de upp direkt och sjönk tillbaka till sitt gathörn och började söka efter nya byten, men ofta följer de med en tio meter och ställer oinbjudna uppföljningsfrågor som "så du bryr dig inte om barnen i Somalia?" eller "vill du inte ge upp två öl i månaden för att rädda pandan Bukki i Tibet?". De ger bara inte upp.
I Toronto är antalet mindre och mångfalden smalare, men framförallt är de få välgörenhetsinkastare man stöter på otroligt trevliga och hövliga.
De öppnar med att fråga efter din tid: "do you have a moment, sir?"
Jag slänger ur mig en standard: "no thank you, I'm not interested."
Och det uppfriskande svaret lyder: "no problem, sir. You have a good day!", följt av ett leende.
Eller liknande.
Att bli värvad är i alla fall en oerhört behagligare upplevelse på Andra Sidan Pölen.
måndag 16 februari 2009
På flykt igen
Så, en dag för ett par veckor sedan kommer jag hem från jobbet och ser att Elin sitter framför datorn och kollar lägenhetsannonser på http://www.craigslist.ca/. Redan då visste jag att jag kunde börja packa väskan och mentalt ställa in mig på att vi skulle flytta.
Nu när hon har fått jobb på andra sidan stan och det verkar som om jag får stanna kvar på mitt - som också är på andra sidan stan - började vi spana in möblerade rum som, wait for it.... ligger på andra sidan stan!
Vi(Elin) hittade en mysig liten källarlägenhet på 190 Lowther avenue, bara 100 meter från Spadina subway station. Läget är precis mittemellan våra jobb och istället för 45 minuter till jobbet för oss blir 15 minuter för mig och 25 för Elin. Vi får även ett större rum, kabel-TV, eget badrum, slipper det där jävla byggarbetet bredvid och får förhoppningsvis en närmare relation till våra hyresvärdar.
Visningen gick bra och igår fick vi bekräftat att vi är välkomna att flytta in den förste april. Vi ska träffas senare den här veckan och rita upp ett hyresavtal. Jag önskar att historien slutade där, men tyvärr råkade jag ut för en brain cramp under visningen som gjorde att den sista 1½:a månaden på 160 Erskine avenue kommer bli lite mer krystad än vanligt.
Allan och Lisa, våra blivande hyresvärdar ville att vi skulle fylla i ett formulär med vår kontaktinformation samt referenser som alla kandidater fick fylla i. Tyvärr satt vi och konverserade samtidigt som jag fyllde i det här formuläret och tänkte mig inte riktigt för när jag fyllde i "Current landlord and phone number". Inget brottsligt i det i sig, men saken var att Julie inte hade en aning om att vi letade efter någon annanstans att bo och hade definitivt inte gett sitt medgivande till att vi delade ut hennes telefonnummer till främlingar. Så ni kan nog gissa hennes förvåning när en tjej vid namn Lisa ringer henne på jobbet för att få hennes åsikt om hur vi är att bo med.
Lisa insåg snabbt mitt misstag och försökte släta över det genom att säga att vi bara varit intresserade av lägenheten och att inget på något sätt var bestämt ännu. Vi ville bara se efter vad som fanns där ute. Fantastiskt nog gav hon oss ändå en bra referens. Kudos.
I dag träffade vi henne första gången sen telefonsamtalet och var tvungna att berätta om våra planer att flytta ut. På väldigt många plan kändes det som att göra slut med någon man är tillsammans med.
En påtaglig spänning i luften. Snubblande anledningar och orsaker. Nosiga uppföljningsfrågor och ett otillfredställande avslut.
Men nu är det gjort. Vi har gjort slut och flyttar in med våra nya partners om 60 dagar.
Skicka påskkort?
190 Lowther avenue, unit J
M5R 1E8
Toronto, Ontario
Visa större karta
Nu när hon har fått jobb på andra sidan stan och det verkar som om jag får stanna kvar på mitt - som också är på andra sidan stan - började vi spana in möblerade rum som, wait for it.... ligger på andra sidan stan!
Vi(Elin) hittade en mysig liten källarlägenhet på 190 Lowther avenue, bara 100 meter från Spadina subway station. Läget är precis mittemellan våra jobb och istället för 45 minuter till jobbet för oss blir 15 minuter för mig och 25 för Elin. Vi får även ett större rum, kabel-TV, eget badrum, slipper det där jävla byggarbetet bredvid och får förhoppningsvis en närmare relation till våra hyresvärdar.
Visningen gick bra och igår fick vi bekräftat att vi är välkomna att flytta in den förste april. Vi ska träffas senare den här veckan och rita upp ett hyresavtal. Jag önskar att historien slutade där, men tyvärr råkade jag ut för en brain cramp under visningen som gjorde att den sista 1½:a månaden på 160 Erskine avenue kommer bli lite mer krystad än vanligt.
Allan och Lisa, våra blivande hyresvärdar ville att vi skulle fylla i ett formulär med vår kontaktinformation samt referenser som alla kandidater fick fylla i. Tyvärr satt vi och konverserade samtidigt som jag fyllde i det här formuläret och tänkte mig inte riktigt för när jag fyllde i "Current landlord and phone number". Inget brottsligt i det i sig, men saken var att Julie inte hade en aning om att vi letade efter någon annanstans att bo och hade definitivt inte gett sitt medgivande till att vi delade ut hennes telefonnummer till främlingar. Så ni kan nog gissa hennes förvåning när en tjej vid namn Lisa ringer henne på jobbet för att få hennes åsikt om hur vi är att bo med.
Lisa insåg snabbt mitt misstag och försökte släta över det genom att säga att vi bara varit intresserade av lägenheten och att inget på något sätt var bestämt ännu. Vi ville bara se efter vad som fanns där ute. Fantastiskt nog gav hon oss ändå en bra referens. Kudos.
I dag träffade vi henne första gången sen telefonsamtalet och var tvungna att berätta om våra planer att flytta ut. På väldigt många plan kändes det som att göra slut med någon man är tillsammans med.
En påtaglig spänning i luften. Snubblande anledningar och orsaker. Nosiga uppföljningsfrågor och ett otillfredställande avslut.
Men nu är det gjort. Vi har gjort slut och flyttar in med våra nya partners om 60 dagar.
Skicka påskkort?
190 Lowther avenue, unit J
M5R 1E8
Toronto, Ontario
Visa större karta
söndag 15 februari 2009
26:e juli
Tiden av ovisshet är förbi. Nu kan ni äntligen ringa in datumet och rensa alla tidigare åtaganden.
Elin och Johannes återkomst till Sverige är nu spikad i sten till den 26:e juli (2009 - bara för att förtydliga).
Så förbered välkomstkommitén och smörj in musklerna för vi kommer ha en massa skit med oss tillbaka och inte tillräckligt många händer för att bära det. Eller så kan ni bara fortsätta som vanligt och låta söndagen den 26:e passera som den brukar göra.
I vilket fall som helst vet ni nu.
God natt!
Elin och Johannes återkomst till Sverige är nu spikad i sten till den 26:e juli (2009 - bara för att förtydliga).
Så förbered välkomstkommitén och smörj in musklerna för vi kommer ha en massa skit med oss tillbaka och inte tillräckligt många händer för att bära det. Eller så kan ni bara fortsätta som vanligt och låta söndagen den 26:e passera som den brukar göra.
I vilket fall som helst vet ni nu.
God natt!
tisdag 3 februari 2009
Dark Horse Espresso Bar
Ögnade genom februarinumret av "Where" som listar vad som är hett varje månad och fastnade på artikeln om stans mysigaste caféer. Beskrivningen av Dark Horse Espresso Bar fångade särskilt mitt intresse:
Så på en sån här ledig tisdag bestämde jag mig för att ta mig en halvtimme att resa ut och kolla in stället, eftersom jag alltid är på jakt efter nya platser där man kan koppla av och njuta.
Väl framme blir jag inte särskilt imponerad av fasaden men insidan lämnar lite att önska. Robusta, tidsnötta trämöbler, skön belysning, inbjudande fåtöljer, James Brown i högtalarna och ett lagom artsy klientel. Utanpå det smakar kaffet suveränt (ingefärasconen var inte fel den heller) och trådlöst internet är gratis.
Chansen är att om jag en dag slår upp portarna för ett eget fik kommer det dela många likheter med Dark Horse Espresso Bar - bortsett från de röda stjärnorna som sitter uppsatta lite här och var.
This café at Queen and Broadview is the perfect place to relax with a laptop or some reading. Owner Deanna Zunde serves up rich, smooth coffee - perfect for pairing with freshly baked muffins or pastries - in a SoHo-style atmosphere.
Så på en sån här ledig tisdag bestämde jag mig för att ta mig en halvtimme att resa ut och kolla in stället, eftersom jag alltid är på jakt efter nya platser där man kan koppla av och njuta.
Väl framme blir jag inte särskilt imponerad av fasaden men insidan lämnar lite att önska. Robusta, tidsnötta trämöbler, skön belysning, inbjudande fåtöljer, James Brown i högtalarna och ett lagom artsy klientel. Utanpå det smakar kaffet suveränt (ingefärasconen var inte fel den heller) och trådlöst internet är gratis.
Chansen är att om jag en dag slår upp portarna för ett eget fik kommer det dela många likheter med Dark Horse Espresso Bar - bortsett från de röda stjärnorna som sitter uppsatta lite här och var.
torsdag 29 januari 2009
$20 miljoner rikare
Det kan tyckas lite lyckosamt att efter att ha sökt någonstans mellan 25 och 30 tjänster att jag till slut hamnade på ett ställe som ganska frekvent besöks av det lokala basketlaget. Coach Sam Mitchell syntes i restaurangen, sittandes med sin chef samma dag han blev sparkad, Kris "The Hump" Humphries tittar in till gymmet titt som tätt och flera av lagets scouter rör sig i bygget.
Bortsett från att det är extremt oprofissionellt att be en spelare om autograf har jag insett att jag kommit upp i en ålder där det nästan är lite pinsamt att be om en. Men om man har tur så kan ödet ibland visa en bakvägar.
Ett av dessa tillfällen var när jag för några dagar sedan klev ut i lobbyn för att påbörja dagens pass, går bort till concierge-bordet för att uppdatera mig på vad som händer i huset just i dag och ser ett kreditkort liggandes framme. Av vana plockar jag upp kreditkortet och frågar Kathleen vad historien bakom kortet är samtidigt som jag inser vad som är ingraverat:
"Jermaine L O'Neal"
Det kan väl inte vara? Det måste finnas tusen Jermaine O'Neal's i Toronto, eller hur? Hur stor är chansen att det är han? Men sen kikar jag i ena hörnet av kortet:
"Cardholder since ´96"
Vilket råkar vara året han blev proffs och började spela i NBA, plus att de inte delar ut platina-kort till vem som helst. Nu kändes det som om det var lite för många tillfälligheter och jag tjatade som ett litet barn på Kathleen på att få följa upp det. Kathleen var inte riktigt säker på vad som var proceduren och inte heller särskilt intresserad så hon gav mig grönt ljus att lösa uppgiften.
Jag plockade upp telefonen och ringde telefonnumret som stod på baksidan av kortet. Efter att ha repeterar kortnumret och kortinnehavaren för rösten på andra sidan tråden fick jag först vänta en stund och när hon kom tillbaka förklarade hon att hon skulle kontakta Jermaine för att höra vad han ville göra. Jag var så sugen på att säga "Give me the number and I can do it, pleeeeease!", men höll tillbaka och väntade istället snällt på att pausmusiken skulle ta slut.
När hon kom tillbaka förklarade hon kort att jag bara kunde klippa sönder kortet och kasta det. Tack så mycket, sa jag och la på.
Såhär i efterhand kan det verka lite oetiskt att lägga vantarna på någon annans kreditkort. Framförallt i det här fallet om man tänker på att Mr. O'Neal tjänat $20 miljoner årligen de senaste fem åren - bara på sitt spelarkontrakt. Men å andra sidan är det ganska harmlöst om jag behåller ett spärrat, verklöst kreditkort som souvernir.
Dagen efter fick jag förklarat för mig att det var basketspelaren som hade varit hos restaurangen ett par kvällar tidigare. Han hade parkerat bilen nere i garaget, men på vägen ut hade kortet fastnat i maskinen och Jermaine orkade väl helt enkelt inte bry sig om att gå igenom någon procedur för att få tillbaka det, utan lämnade det där och bad av banken att få ett nytt.
Så nu är jag stolt innehavare av Jermaine O'Neal's autograf :)
Bortsett från att det är extremt oprofissionellt att be en spelare om autograf har jag insett att jag kommit upp i en ålder där det nästan är lite pinsamt att be om en. Men om man har tur så kan ödet ibland visa en bakvägar.
Ett av dessa tillfällen var när jag för några dagar sedan klev ut i lobbyn för att påbörja dagens pass, går bort till concierge-bordet för att uppdatera mig på vad som händer i huset just i dag och ser ett kreditkort liggandes framme. Av vana plockar jag upp kreditkortet och frågar Kathleen vad historien bakom kortet är samtidigt som jag inser vad som är ingraverat:
"Jermaine L O'Neal"
Det kan väl inte vara? Det måste finnas tusen Jermaine O'Neal's i Toronto, eller hur? Hur stor är chansen att det är han? Men sen kikar jag i ena hörnet av kortet:
"Cardholder since ´96"
Vilket råkar vara året han blev proffs och började spela i NBA, plus att de inte delar ut platina-kort till vem som helst. Nu kändes det som om det var lite för många tillfälligheter och jag tjatade som ett litet barn på Kathleen på att få följa upp det. Kathleen var inte riktigt säker på vad som var proceduren och inte heller särskilt intresserad så hon gav mig grönt ljus att lösa uppgiften.
Jag plockade upp telefonen och ringde telefonnumret som stod på baksidan av kortet. Efter att ha repeterar kortnumret och kortinnehavaren för rösten på andra sidan tråden fick jag först vänta en stund och när hon kom tillbaka förklarade hon att hon skulle kontakta Jermaine för att höra vad han ville göra. Jag var så sugen på att säga "Give me the number and I can do it, pleeeeease!", men höll tillbaka och väntade istället snällt på att pausmusiken skulle ta slut.
När hon kom tillbaka förklarade hon kort att jag bara kunde klippa sönder kortet och kasta det. Tack så mycket, sa jag och la på.
Såhär i efterhand kan det verka lite oetiskt att lägga vantarna på någon annans kreditkort. Framförallt i det här fallet om man tänker på att Mr. O'Neal tjänat $20 miljoner årligen de senaste fem åren - bara på sitt spelarkontrakt. Men å andra sidan är det ganska harmlöst om jag behåller ett spärrat, verklöst kreditkort som souvernir.
Dagen efter fick jag förklarat för mig att det var basketspelaren som hade varit hos restaurangen ett par kvällar tidigare. Han hade parkerat bilen nere i garaget, men på vägen ut hade kortet fastnat i maskinen och Jermaine orkade väl helt enkelt inte bry sig om att gå igenom någon procedur för att få tillbaka det, utan lämnade det där och bad av banken att få ett nytt.
Så nu är jag stolt innehavare av Jermaine O'Neal's autograf :)
tisdag 27 januari 2009
Snabba ryck!
Sex plågsamma dagar som arbetslös har passerat. Dag ett till fem har jag spenderat nerbäddad i sängen med en dunderförkylning. Den lilla tiden som tillbringats utanför sängen har uteslutande gått till hitta något ätbart i skafferiet eller maila ut mitt CV till potentiella arbetsgivare.
Dag sex fick jag (äntligen) en intervju. Kl 12.45 anlände jag, aningen nervös, till Premier Fitness. Kl 13.20 var jag anställd som personlig tränare.
Dag sex fick jag (äntligen) en intervju. Kl 12.45 anlände jag, aningen nervös, till Premier Fitness. Kl 13.20 var jag anställd som personlig tränare.
torsdag 22 januari 2009
London nästa?
För några helger sedan stod jag vakt vid dörren på jobbet och betade av den sista timmen innan mitt skift var slut. En taxi rullade fram på uppfarten och jag rör mig smidigt ut och öppnar dörren precis när Mr. och Mrs. Lynch var på väg ur bilen.
Jag hade träffat paret tidigare på kvällen när de bett mig om rekomendationer för en bra kinarestaurang i stan. Jag körde med den enda jag kunde: Lai wah heen. Restaurangen råkar ligga inuti vårt systerhotell men har ett gott rykte och jag har sett flera av mina kollegor skicka dit gäster tidigare. Paul Lynch hade dock en helt annan åsikt om både maten och utseendet på restaurangen. Det finns inte tillräckligt med plats på den här bloggen för att utveckla hela Mr. Lynch's uppsats om hur mycket bättre kinamaten hemma i London är, paret Lynch's hemstad, men jag gjorde mitt bästa för att lyssna mig genom klagoströmen och då och då ursäkta mig för hur dumdristig jag var som rekomenderat stället från början.
Efter att Mr. Lynch avverkat Lai wah heen gick han över till vårt hotell och påpekade hur liten han kände sig vid incheckningen och tyckte att personalen behandlat honom som ett barn. Detta var inte en mottagning han var van vid och han uttryckte, mycket vänligt, att han var intresserad av att berätta allt det här för någon som kunde påverka rutinerna på hotellet, om jag kunde hitta någon. Jag gav honom svaret att det inte var troligt med tanke på att klockan just då var halv ett på natten och de skulle checka ut tidigt söndag morgon. Dock lovade jag att försöka mitt yttersta och försäkrade att hans åsikt definitivt var av värde för oss.
Någonstans på den här vägen verkar det som om Mr. Lynch fattade tycke för mig och svängde in samtalet på min karriär i stället. Han undrade över mina framtidsplaner inom serviceyrket och hur pass driven jag var. Om jag ville fördjupa mig inom ämnet hade han två böcker som var näst intill nödvändiga att läsa om man skulle ha en chans att klättra inom servicebranschen. Författaren hette Jeffrey Archer och titlarna var "As the crow flies" samt "Kane&Abel". Han nämnde även att han, bland annat, jobbade för ett headhunting-företag som försörjde de allra mest exklusiva restaurangerna och hotellen i London med personal.
Efter att dagen efter ha sprungit ner till biblioteket och lånat den enda kopian av "As the crow flies" som fanns tillgänglig och läst de första två hundra sidorna av tusensidors-tegelstenen satte jag mig ner och skrev ett mail till Mr. Lynch. Några timmar senare löd svaret så här:
Jag hade träffat paret tidigare på kvällen när de bett mig om rekomendationer för en bra kinarestaurang i stan. Jag körde med den enda jag kunde: Lai wah heen. Restaurangen råkar ligga inuti vårt systerhotell men har ett gott rykte och jag har sett flera av mina kollegor skicka dit gäster tidigare. Paul Lynch hade dock en helt annan åsikt om både maten och utseendet på restaurangen. Det finns inte tillräckligt med plats på den här bloggen för att utveckla hela Mr. Lynch's uppsats om hur mycket bättre kinamaten hemma i London är, paret Lynch's hemstad, men jag gjorde mitt bästa för att lyssna mig genom klagoströmen och då och då ursäkta mig för hur dumdristig jag var som rekomenderat stället från början.
Efter att Mr. Lynch avverkat Lai wah heen gick han över till vårt hotell och påpekade hur liten han kände sig vid incheckningen och tyckte att personalen behandlat honom som ett barn. Detta var inte en mottagning han var van vid och han uttryckte, mycket vänligt, att han var intresserad av att berätta allt det här för någon som kunde påverka rutinerna på hotellet, om jag kunde hitta någon. Jag gav honom svaret att det inte var troligt med tanke på att klockan just då var halv ett på natten och de skulle checka ut tidigt söndag morgon. Dock lovade jag att försöka mitt yttersta och försäkrade att hans åsikt definitivt var av värde för oss.
Någonstans på den här vägen verkar det som om Mr. Lynch fattade tycke för mig och svängde in samtalet på min karriär i stället. Han undrade över mina framtidsplaner inom serviceyrket och hur pass driven jag var. Om jag ville fördjupa mig inom ämnet hade han två böcker som var näst intill nödvändiga att läsa om man skulle ha en chans att klättra inom servicebranschen. Författaren hette Jeffrey Archer och titlarna var "As the crow flies" samt "Kane&Abel". Han nämnde även att han, bland annat, jobbade för ett headhunting-företag som försörjde de allra mest exklusiva restaurangerna och hotellen i London med personal.
Efter att dagen efter ha sprungit ner till biblioteket och lånat den enda kopian av "As the crow flies" som fanns tillgänglig och läst de första två hundra sidorna av tusensidors-tegelstenen satte jag mig ner och skrev ett mail till Mr. Lynch. Några timmar senare löd svaret så här:
Hello JAHANNES !!!!!!
So good to hear from you !
I'm so glad you have taken the trouble to take out the book.
You won't regret reading these fine literary works. As you know they have really inspired me !
You will succeed because you have the gift of listening. No, the manager you passed the detail onto didn't respond - the only reason I spoke to Mr Kelley today was because a system generated email was sent to me from Mr Wu.
Mr Kelley will now be dealing accordingly - you were highly recommended by me - so you will be finely looked after.
London is truly a wonderful place - make time to visit and to experience the nuances - If I can be of assistance in futhering your career - then send me your most up to
date cv / resumee and I will speak with you more.
Until then, happy reading !
Well done and be well, friend,
Yours
sincerely,
Paul.
Så det dröjer kanske inte länge på svensk mark innan man hamnar i London.
Mer kul reklam
Jag vet inte, men kan bara gissa att den här IKEA-reklamen inte sänds i Sverige. Jämställdhet är fantastiskt, men den berövar oss från bra humor som den här:
Och sen ytterliggare en reklam som påvisar hur deprimerande snön kan bli djupt in i vintern.
Och sen ytterliggare en reklam som påvisar hur deprimerande snön kan bli djupt in i vintern.
...då var man arbetslös...
Jag har fått sparken! Märklig känsla, det var något nytt!
Det har varit "hela havet stormar "på jobbet den senaste tiden. Det är en lång historia som jag ska ta från början.
Jag kommer till jobbet en eftermiddag för ungefär två veckor sedan och upptäcker att vår regionala manager (RM) är på besök i vår butik och sitter i ett möte med min manager Dave och en kollega, Brett......oh, this can't be good. Jag vet sedan länge att vår RM inte tycker speciellt bra om Brett, men det är en annan historia som började med en julfest och några stulna "ölbiljetter".
Mötet drar ut på tiden men till sist kommer Brett ut från kontoret, uppenbarligen förbannad, samlar ihop sina personliga saker och stormar ut från butiken. Jag vet fortfarande inte vad det hela handlar om men, som alltid, sprider sig rykten snabbt. En kväll när Brett stängde butiken själv hade dagskassan inte blivit inlämnad till banken. Pengarna var försvunna. Brett hade blivit avstängd från jobbet av vår RM, på obestämd framtid tills pengarna var upphittade.
Pengarna återfinns dagen efter men vår RM låter inte Brett återgå till jobbet utan förlänger avstängningen med 10 dagar. Vilket ingen av oss tycker är speciellt rättvist eftersom Brett har ett skriftligt intyg på att han är avstängd till pengarna kommer tillrätta. Dessutom är det Dave, inte Brett, som är ansvarig för dagskassan.
Två kollegor, min assisterande manager Jason och säljare Mike, åker lägligt på en veckas semester till Mexico. En annan Fitness Depot butik stängs ner utan förvarning och min butik får ta hand om hela deras inventarier och de personerna (jag kan lika gärna säga killarna, för tydligen är kvinnliga Fitness Depot anställda väldigt sällsynta) som jobbade i den butiken kommer till oss. Jag får inte reda på om dessa killar bara är här tillfälligt eller ska stanna.
Nu är det ofantligt mycket att göra i butiken och i och med att vi bara är två ordinarie medarbetare och de nya killarna var citat ”värdelösa” bad Dave Brett att komma tillbaka till jobbet trots att han bara avtjänat 6 dagar av sin avstängning. Detta går inte så väl hem med vår RM. Efter många turer fram och tillbaka blir min manager Dave degraderad till assisterande manager och Brett får komma tillbaka till jobbet men inte sälja något utan bara montera ihop utrustning. Managern från den nerlagda butiken, James, tar över manager positionen i vår butik. Jason, min assisterande manager, är lyckligt ovetande om att han inte har kvar sitt jobb i vår butik när han kommer hem från semestern.
Ett par oroliga dagar passerar, otaliga rykten hänger i luften. Vad vi vet är att butiken har för många anställda, vem ska får stanna kvar? Vem blir arbetslös? Ett rykte var att de som säljer bäst under januari månad får stanna kvar, men….
När jag kom in till jobbet igår ber James om ett enskilt ord inne på kontoret, två sekunder senare är jag arbetslös! Elin hade två dagar kvar på sin tre månaders provanställning innan det gick över till fast anställning, så det var bye bye Elin!
tisdag 20 januari 2009
Chimi's
Efterhand som Elin och jag utforskar den här 2,5-miljonersstaden springer vi då och då på platser eller saker och tänker: "hit måste vi gå med X när de kommer och hälsar på!".
Så, för er som kommer över kan ni lita på att ni kommer släpas med till Richtree market(restaurang), Chipotle, Kensington Market(en faktisk marknad), upp-och-ner längs Yonge street och, ämnet för dagen, Chimichangas.
Chimichangas är en mexikansk restaurang lokaliserad fem minuters promenad från oss, döpt efter sin specialitet. Vi går dit med jämna mellanrum för att titta på Raptor-matcher när alla andra ställen i Toronto visar hockey. Oftare än inte står vår australiensiske favoritbartender bakom disken - ingen av oss vet namnet på honom, men han verkar nöjd med att vi hela tiden refererar till honom som mate.
Första gången jag åt en chimichanga var jag redo att dubba det till det godaste - och mest trans-fett-fyllda - jag någonsin belönat mina tarmar med. Tänk er själva en burrito innehållande chipotle-stekt panerad kyckling, ris, svarta bönor, ost och pico de gallo. Sen tar du hela paketet och friterar det kort. Lägg på tallrik och toppa med sourcreme, guaccamole, mer ost och mer pico de gallo. Himmelskt.
En god vän sa en gång till mig att man kan döma ett ställe efter dess toaletter. Fram till förra veckan klarade Chimichanga det testet med flying colors, men senaste besöket gav anledning till oro.
Ni som inte vet vad jag för relation till ohyra kan läsa om det här. Med den kunskapen i bakhuvudet kan ni föreställa er vilket dilemma jag ställdes inför när jag förra veckan kände att trycket från två Keith's Red blev för stort och blev tvungen att uppsöka toaletten. Det blir svårt för mig att korrekt beskriva mina känslor när jag står där, mitt i akten, och ser en mus korsa golvet och ut genom dörren. I en situation där jag inte har någon möjlighet att ställa mig på en stol eller helt enkelt springa därifrån, blir min första reaktion att visa musen min bästa sida och skydda mitt dyrbaraste.
Jag frös i den positionen i några sekunder, väntade spännt på ifall det skulle dyka upp fler kryp, men slappnade snart av, tvättade händerna och gick tillbaka till baren för att lugna mina nerver med ytterliggare en kall innan det var dags att vandra hem.
Så, för er som kommer över kan ni lita på att ni kommer släpas med till Richtree market(restaurang), Chipotle, Kensington Market(en faktisk marknad), upp-och-ner längs Yonge street och, ämnet för dagen, Chimichangas.
Chimichangas är en mexikansk restaurang lokaliserad fem minuters promenad från oss, döpt efter sin specialitet. Vi går dit med jämna mellanrum för att titta på Raptor-matcher när alla andra ställen i Toronto visar hockey. Oftare än inte står vår australiensiske favoritbartender bakom disken - ingen av oss vet namnet på honom, men han verkar nöjd med att vi hela tiden refererar till honom som mate.
Första gången jag åt en chimichanga var jag redo att dubba det till det godaste - och mest trans-fett-fyllda - jag någonsin belönat mina tarmar med. Tänk er själva en burrito innehållande chipotle-stekt panerad kyckling, ris, svarta bönor, ost och pico de gallo. Sen tar du hela paketet och friterar det kort. Lägg på tallrik och toppa med sourcreme, guaccamole, mer ost och mer pico de gallo. Himmelskt.
En god vän sa en gång till mig att man kan döma ett ställe efter dess toaletter. Fram till förra veckan klarade Chimichanga det testet med flying colors, men senaste besöket gav anledning till oro.
Ni som inte vet vad jag för relation till ohyra kan läsa om det här. Med den kunskapen i bakhuvudet kan ni föreställa er vilket dilemma jag ställdes inför när jag förra veckan kände att trycket från två Keith's Red blev för stort och blev tvungen att uppsöka toaletten. Det blir svårt för mig att korrekt beskriva mina känslor när jag står där, mitt i akten, och ser en mus korsa golvet och ut genom dörren. I en situation där jag inte har någon möjlighet att ställa mig på en stol eller helt enkelt springa därifrån, blir min första reaktion att visa musen min bästa sida och skydda mitt dyrbaraste.
Jag frös i den positionen i några sekunder, väntade spännt på ifall det skulle dyka upp fler kryp, men slappnade snart av, tvättade händerna och gick tillbaka till baren för att lugna mina nerver med ytterliggare en kall innan det var dags att vandra hem.
lördag 10 januari 2009
Cash is king
Snart har det gått fyra veckor sedan jag började jobba som doorman/bellman på The SoHo Metropolitan Hotel i Toronto. Det har varit en lärorik tid där jag plockat upp massor med intressant kunskap om hur man bäst ger 5-stjärnig service till högstående klientel. Men jag har också fått lära mig en hel del om den kanadensiska - eller kanske egentligen den nordamerikanska - mentaliteten.
För första gången i mitt yrkesliv har jag hamnat i en position som genererar en ansenlig mängd dricks och det tog mig inte lång tid bland mina nya kollegor för att lista ut vilken drivande kraft dricksen har och hur det påverkar ens prestation på arbetsplatsen.
Jag har letat runt på nätet i jakt på dricksens ursprung utan tillfredsställande resultat. Ordets ursprung verkar komma från det medeltida tyska verbet tippen, vilket betyder ungefär "tappa" i bemärkelsen att tappa upp en öl. Ordet överfördes sedan, någonstans på 1500-talet, till engelskan med betydelsen "to give unexpectedly", vilket landar ungefär på vad ordet betyder i dag, bortsett från att det i många fall inte är särskilt oväntat.
Varför det har blivit att en viss service genererar dricks (t.ex. att servera mat på en restaurang eller parkera bilar) och andra inte gör det (t.ex. att öppna ett konto på banken eller sälja kläder i en butik) kan jag inte svara för, men på den här sidan av pölen har arbetsgivarna börjat kompensera för den extra inkomsten genom att ge arbetstagare som förväntas ta emot en viss summa dricks vid varje pass en lägre lön än någon som inte får extra pengar av kunder/gäster.
På min arbetsplats, t.ex, hade killen som jag ersatt vid ett tillfälle jämfört lönerna mellan en receptionist och en doorman och sedan räknat ut att om båda jobbade ett 8-timmarsskift skulle han som stod vid dörren behöva dra in $24(ca 150SEK) i dricks för att de skulle ha tjänat lika mycket pengar på det skiftet. Om den uträkningen stämmer (jag har inte kunnat kolla siffrorna) är det ett mycket mer lukrativt arbete att jobba som dörröppnare/väskbärare än receptionist. Jag, som precis har lärt mig var allt finns och bara har snuddat vid kunskapen om vilka restauranger som är värda att rekomendera, snittar ganska enkelt $24 under ett 8-timmarspass. På en bra dag, som de senaste två, är det inga problem att gå hem med $60(ca 360SEK) extra i fickan. Och detta är under den absolut minst aktiva perioden på året, mitt i en ekonomisk dalgång.
Vad som inte heller har räknats med är att dricksen är befriad från inkomstskatt. Inkomstskatt i Kanada (5%) är visserligen inte jämförbar med Sveriges (25-50%), men den gör ändå en skillnad om man tänker på vilka summor det handlar om sett över en månad. Det ska sägas att dricksen ska deklareras som inkomst och arbetsgivaren uppmuntrar en till att göra det, men bortsett från dricks som lämnas vid kortbetalning, finns det inget sätt att kontrollera hur mycket någon faktiskt har tjänat och följdaktligen är det ingen som skattar på pengarna.
Allt det här gör att livet som doorman/bellman blir väldigt fokuserat på pengar. Jag blir, inofficiellt, tränad i vilka tjänster som vanligtvis ger dricks och vilka som inte gör det. Skillnaden i attityden hos personalen bland dessa tjänster är vissa gånger häpnadsväckande. Om en gäst ber om hjälp med att bära sitt baggage är chansen stor att du får hjälp av en munter och entusiastisk bellman, men om du däremot frågar efter en taxi för en körning inom stan (längre körningar ger dricks från taxichauffören) finns risken att du blir hänvisad till någon annan på hotellet som kan hjälpa dig eller helt enkelt blir utvisad på gatan för att fixa en själv.
Fokus ligger inte längre på att göra allt för gästen utan i stället för att du ska tjäna så mycket pengar som möjligt. Du jobbar inte för din arbetsgivare utan för dig själv.
Om man tittar på samarbete mellan avdelningar på en arbetsplats, som ofta är knivigt hemma i Sverige, blir det nästan omöjligt när man här måste jobba med att samarbeta inom sin egen avdelning. Att be någon sträcka sig utanför sina arbetsuppgifter resulterar oftast i ett skratt och en hänvisning om vem det egentligen är som ska göra vad.
För mig, som är uppvuxen och tränad i Sverige, är det här svårt att förstå och jag försöker, möjligen naivt, hårt med att motarbeta det och i alla fall få vi som jobbar närmast varandra i lobbyn att tänka som ett lag. Detta gör inte mig till en bättre människa eller mina kollegor till sämre människor, inte alls - de flesta är roliga och hemskt trevliga att umgås med. Det reflekterar bara att jag är uppvuxen i en annan kultur där dricks inte är en del av lönen och pengar inte alls är lika centralt i vardagen.
Det var precis sånna här kulturskillnader som jag åkte till Kanada för att uppleva och jag tror uppriktigt att det kommer att göra mig till en rikare människa!
För första gången i mitt yrkesliv har jag hamnat i en position som genererar en ansenlig mängd dricks och det tog mig inte lång tid bland mina nya kollegor för att lista ut vilken drivande kraft dricksen har och hur det påverkar ens prestation på arbetsplatsen.
Jag har letat runt på nätet i jakt på dricksens ursprung utan tillfredsställande resultat. Ordets ursprung verkar komma från det medeltida tyska verbet tippen, vilket betyder ungefär "tappa" i bemärkelsen att tappa upp en öl. Ordet överfördes sedan, någonstans på 1500-talet, till engelskan med betydelsen "to give unexpectedly", vilket landar ungefär på vad ordet betyder i dag, bortsett från att det i många fall inte är särskilt oväntat.
Varför det har blivit att en viss service genererar dricks (t.ex. att servera mat på en restaurang eller parkera bilar) och andra inte gör det (t.ex. att öppna ett konto på banken eller sälja kläder i en butik) kan jag inte svara för, men på den här sidan av pölen har arbetsgivarna börjat kompensera för den extra inkomsten genom att ge arbetstagare som förväntas ta emot en viss summa dricks vid varje pass en lägre lön än någon som inte får extra pengar av kunder/gäster.
På min arbetsplats, t.ex, hade killen som jag ersatt vid ett tillfälle jämfört lönerna mellan en receptionist och en doorman och sedan räknat ut att om båda jobbade ett 8-timmarsskift skulle han som stod vid dörren behöva dra in $24(ca 150SEK) i dricks för att de skulle ha tjänat lika mycket pengar på det skiftet. Om den uträkningen stämmer (jag har inte kunnat kolla siffrorna) är det ett mycket mer lukrativt arbete att jobba som dörröppnare/väskbärare än receptionist. Jag, som precis har lärt mig var allt finns och bara har snuddat vid kunskapen om vilka restauranger som är värda att rekomendera, snittar ganska enkelt $24 under ett 8-timmarspass. På en bra dag, som de senaste två, är det inga problem att gå hem med $60(ca 360SEK) extra i fickan. Och detta är under den absolut minst aktiva perioden på året, mitt i en ekonomisk dalgång.
Vad som inte heller har räknats med är att dricksen är befriad från inkomstskatt. Inkomstskatt i Kanada (5%) är visserligen inte jämförbar med Sveriges (25-50%), men den gör ändå en skillnad om man tänker på vilka summor det handlar om sett över en månad. Det ska sägas att dricksen ska deklareras som inkomst och arbetsgivaren uppmuntrar en till att göra det, men bortsett från dricks som lämnas vid kortbetalning, finns det inget sätt att kontrollera hur mycket någon faktiskt har tjänat och följdaktligen är det ingen som skattar på pengarna.
Allt det här gör att livet som doorman/bellman blir väldigt fokuserat på pengar. Jag blir, inofficiellt, tränad i vilka tjänster som vanligtvis ger dricks och vilka som inte gör det. Skillnaden i attityden hos personalen bland dessa tjänster är vissa gånger häpnadsväckande. Om en gäst ber om hjälp med att bära sitt baggage är chansen stor att du får hjälp av en munter och entusiastisk bellman, men om du däremot frågar efter en taxi för en körning inom stan (längre körningar ger dricks från taxichauffören) finns risken att du blir hänvisad till någon annan på hotellet som kan hjälpa dig eller helt enkelt blir utvisad på gatan för att fixa en själv.
Fokus ligger inte längre på att göra allt för gästen utan i stället för att du ska tjäna så mycket pengar som möjligt. Du jobbar inte för din arbetsgivare utan för dig själv.
Om man tittar på samarbete mellan avdelningar på en arbetsplats, som ofta är knivigt hemma i Sverige, blir det nästan omöjligt när man här måste jobba med att samarbeta inom sin egen avdelning. Att be någon sträcka sig utanför sina arbetsuppgifter resulterar oftast i ett skratt och en hänvisning om vem det egentligen är som ska göra vad.
För mig, som är uppvuxen och tränad i Sverige, är det här svårt att förstå och jag försöker, möjligen naivt, hårt med att motarbeta det och i alla fall få vi som jobbar närmast varandra i lobbyn att tänka som ett lag. Detta gör inte mig till en bättre människa eller mina kollegor till sämre människor, inte alls - de flesta är roliga och hemskt trevliga att umgås med. Det reflekterar bara att jag är uppvuxen i en annan kultur där dricks inte är en del av lönen och pengar inte alls är lika centralt i vardagen.
Det var precis sånna här kulturskillnader som jag åkte till Kanada för att uppleva och jag tror uppriktigt att det kommer att göra mig till en rikare människa!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)