Cash is king

Snart har det gått fyra veckor sedan jag började jobba som doorman/bellman på The SoHo Metropolitan Hotel i Toronto. Det har varit en lärorik tid där jag plockat upp massor med intressant kunskap om hur man bäst ger 5-stjärnig service till högstående klientel. Men jag har också fått lära mig en hel del om den kanadensiska - eller kanske egentligen den nordamerikanska - mentaliteten.

För första gången i mitt yrkesliv har jag hamnat i en position som genererar en ansenlig mängd dricks och det tog mig inte lång tid bland mina nya kollegor för att lista ut vilken drivande kraft dricksen har och hur det påverkar ens prestation på arbetsplatsen.

Jag har letat runt på nätet i jakt på dricksens ursprung utan tillfredsställande resultat. Ordets ursprung verkar komma från det medeltida tyska verbet tippen, vilket betyder ungefär "tappa" i bemärkelsen att tappa upp en öl. Ordet överfördes sedan, någonstans på 1500-talet, till engelskan med betydelsen "to give unexpectedly", vilket landar ungefär på vad ordet betyder i dag, bortsett från att det i många fall inte är särskilt oväntat.

Varför det har blivit att en viss service genererar dricks (t.ex. att servera mat på en restaurang eller parkera bilar) och andra inte gör det (t.ex. att öppna ett konto på banken eller sälja kläder i en butik) kan jag inte svara för, men på den här sidan av pölen har arbetsgivarna börjat kompensera för den extra inkomsten genom att ge arbetstagare som förväntas ta emot en viss summa dricks vid varje pass en lägre lön än någon som inte får extra pengar av kunder/gäster.

På min arbetsplats, t.ex, hade killen som jag ersatt vid ett tillfälle jämfört lönerna mellan en receptionist och en doorman och sedan räknat ut att om båda jobbade ett 8-timmarsskift skulle han som stod vid dörren behöva dra in $24(ca 150SEK) i dricks för att de skulle ha tjänat lika mycket pengar på det skiftet. Om den uträkningen stämmer (jag har inte kunnat kolla siffrorna) är det ett mycket mer lukrativt arbete att jobba som dörröppnare/väskbärare än receptionist. Jag, som precis har lärt mig var allt finns och bara har snuddat vid kunskapen om vilka restauranger som är värda att rekomendera, snittar ganska enkelt $24 under ett 8-timmarspass. På en bra dag, som de senaste två, är det inga problem att gå hem med $60(ca 360SEK) extra i fickan. Och detta är under den absolut minst aktiva perioden på året, mitt i en ekonomisk dalgång.

Vad som inte heller har räknats med är att dricksen är befriad från inkomstskatt. Inkomstskatt i Kanada (5%) är visserligen inte jämförbar med Sveriges (25-50%), men den gör ändå en skillnad om man tänker på vilka summor det handlar om sett över en månad. Det ska sägas att dricksen ska deklareras som inkomst och arbetsgivaren uppmuntrar en till att göra det, men bortsett från dricks som lämnas vid kortbetalning, finns det inget sätt att kontrollera hur mycket någon faktiskt har tjänat och följdaktligen är det ingen som skattar på pengarna.

Allt det här gör att livet som doorman/bellman blir väldigt fokuserat på pengar. Jag blir, inofficiellt, tränad i vilka tjänster som vanligtvis ger dricks och vilka som inte gör det. Skillnaden i attityden hos personalen bland dessa tjänster är vissa gånger häpnadsväckande. Om en gäst ber om hjälp med att bära sitt baggage är chansen stor att du får hjälp av en munter och entusiastisk bellman, men om du däremot frågar efter en taxi för en körning inom stan (längre körningar ger dricks från taxichauffören) finns risken att du blir hänvisad till någon annan på hotellet som kan hjälpa dig eller helt enkelt blir utvisad på gatan för att fixa en själv.

Fokus ligger inte längre på att göra allt för gästen utan i stället för att du ska tjäna så mycket pengar som möjligt. Du jobbar inte för din arbetsgivare utan för dig själv.

Om man tittar på samarbete mellan avdelningar på en arbetsplats, som ofta är knivigt hemma i Sverige, blir det nästan omöjligt när man här måste jobba med att samarbeta inom sin egen avdelning. Att be någon sträcka sig utanför sina arbetsuppgifter resulterar oftast i ett skratt och en hänvisning om vem det egentligen är som ska göra vad.

För mig, som är uppvuxen och tränad i Sverige, är det här svårt att förstå och jag försöker, möjligen naivt, hårt med att motarbeta det och i alla fall få vi som jobbar närmast varandra i lobbyn att tänka som ett lag. Detta gör inte mig till en bättre människa eller mina kollegor till sämre människor, inte alls - de flesta är roliga och hemskt trevliga att umgås med. Det reflekterar bara att jag är uppvuxen i en annan kultur där dricks inte är en del av lönen och pengar inte alls är lika centralt i vardagen.

Det var precis sånna här kulturskillnader som jag åkte till Kanada för att uppleva och jag tror uppriktigt att det kommer att göra mig till en rikare människa!