Det sista året innan vi åkte hit kände jag det som att Malmö innerstad fullständigt kryllade av hoppfulla ungdomar som stod med pärmar under armen och trakasserade alla som gick förbi.
Jag byggde snabbt upp ett urval av nekande fraser på deras påhopp som klassikern "nej tack, jag är inte intresserad" till "jag är redan med". Om man hade tur gav de upp direkt och sjönk tillbaka till sitt gathörn och började söka efter nya byten, men ofta följer de med en tio meter och ställer oinbjudna uppföljningsfrågor som "så du bryr dig inte om barnen i Somalia?" eller "vill du inte ge upp två öl i månaden för att rädda pandan Bukki i Tibet?". De ger bara inte upp.
I Toronto är antalet mindre och mångfalden smalare, men framförallt är de få välgörenhetsinkastare man stöter på otroligt trevliga och hövliga.
De öppnar med att fråga efter din tid: "do you have a moment, sir?"
Jag slänger ur mig en standard: "no thank you, I'm not interested."
Och det uppfriskande svaret lyder: "no problem, sir. You have a good day!", följt av ett leende.
Eller liknande.
Att bli värvad är i alla fall en oerhört behagligare upplevelse på Andra Sidan Pölen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Det kan ju bero på att det i USA och Kanada pumpas in miljardbelopp till välgörenhet. Att de sedan har arbetatre som strosar runt på gatorna är bara en gest för att visa att de fortfarande letar sponsorer.
I Sverige är förhållandet omvänt, här är det den lille mannens pengar, den enskilda medlemens, som används för att föra rörelsen framåt. Medlen blir knappa och man halkar snart in i en lite otrevligare övertalningssituation, som vi alla märker under en dagstur i Malmö.
Skicka en kommentar