Tysken har ett (välförtjänt) dåligt rykte i Sverige av att förvänta sig att alla svenskar pratar flytande tyska. Detta är givetvis långt ifrån sanningen och antingen är Tysken för dum för att förstå det eller för bekväm för att plocka fram sin engelska.
Tysken i Toronto är dock en annorlunda varelse. På hotellet tillhör jag en av två som kan föra sig någorlunda (nåja) i en konversation på tyska. Varje dag jag kommer in för att jobba skannar jag genom ankomstlistan för att se om där finns någon lyckligt ovetande tysk som ska bo hos oss för natten. För till skillnad från Sverige så blir Tysken i Toronto överlycklig så fort han hör 'sind Sie aus Deutschland'?
Som jag antydde lite längre upp är jag långt ifrån flytande och ju svårare dialogen blir, desto högre procent engelska blir det från min sida. Men Tysken i Toronto är förstående och tycker att 'dein Deutsch sind Super!' - vilket den inte alls är, men han är bara glad över att höra sitt modersmål i ett land där alla pratar engelska och franska.
Man är i alla fall så mycket mer uppskattad som tysktalande på den här sidan pölen än vad man var hemma. Önskar att Tysken i Sverige skulle kunna lära sig något av sin kusin i Nordamerika, men det är inte troligt. Chansen är större att de kommer söka kontroll över planeten en tredje gång och tvinga in tyskan i alla skolböcker. Om inte bara för att de ska slippa lära sig engelska.
torsdag 19 mars 2009
måndag 16 mars 2009
Big dream, small car - Part two
De senaste två dagarna har jag jobbat på ett tvåtusenords blogginlägg om min fascination för snabba bilar och vilka möjligheter mitt jobb innebär på den fronten.
Inlägget kretsade kring en helg för två veckor sedan då jag fick chansen att köra min första Porsche, något jag drömt om sedan 16-års ålder, bara för att misslyckas men sen återhämta mig.
Men igår hände något annat som fullständigt krossar upplevelsen om Porschen. Och eftersom en bild är värd tusen ord får väl en video vara värd två tusen.
fredag 13 mars 2009
Två sköna citat på samma dag
Citat nr.1: 'I'm not trained to inspect foreign ID's.'
Från dörrvakten på Gabby's när jag och min kompis försökte komma in för att ta ett par öl efter jobbet i fredags kväll. Jag visade mitt svenska körkort, pekade på födelsedatumet och fick då denna mysiga one-liner i ansiktet.
Omständigheterna skapar komiken här. För det första är Gabby's en pub i stil med Nyhavn på Möllan i Malmö. Inte en hipp nattklubb på något sätt och de gånger jag varit där tidigare har jag aldrig sett en dörrvakt som kollade ID. För det andra hade han inga problem med min kompis Douglas, som är från Venezuela men senast kommer från USA och sportar ett körkort från Kalifornien. Är inte det foreign? Slutligen är Douglas 37 år gammal, åldersgränsen var 19 och jag förstår bara inte varför det behövde vara ett problem från början. Men det är lugnt, vi tar bara vår business någon annastans.
Citat nr.2: 'Yes, Italy is one of my favorite cities in the world.'
Ett citat som cementerar nordamerikanens uppfattning om att Europa är ett land och Frankrike, Italien och Tyskland är städer i detta land.
Mannen som yttrade det är en basebollkommentator som försökte döda lite tid i denna ofantligt tråkiga sport genom att småprata om laget som spelade. Tystnad hade varit att föredra.
Från dörrvakten på Gabby's när jag och min kompis försökte komma in för att ta ett par öl efter jobbet i fredags kväll. Jag visade mitt svenska körkort, pekade på födelsedatumet och fick då denna mysiga one-liner i ansiktet.
Omständigheterna skapar komiken här. För det första är Gabby's en pub i stil med Nyhavn på Möllan i Malmö. Inte en hipp nattklubb på något sätt och de gånger jag varit där tidigare har jag aldrig sett en dörrvakt som kollade ID. För det andra hade han inga problem med min kompis Douglas, som är från Venezuela men senast kommer från USA och sportar ett körkort från Kalifornien. Är inte det foreign? Slutligen är Douglas 37 år gammal, åldersgränsen var 19 och jag förstår bara inte varför det behövde vara ett problem från början. Men det är lugnt, vi tar bara vår business någon annastans.
Citat nr.2: 'Yes, Italy is one of my favorite cities in the world.'
Ett citat som cementerar nordamerikanens uppfattning om att Europa är ett land och Frankrike, Italien och Tyskland är städer i detta land.
Mannen som yttrade det är en basebollkommentator som försökte döda lite tid i denna ofantligt tråkiga sport genom att småprata om laget som spelade. Tystnad hade varit att föredra.
tisdag 10 mars 2009
Hur säker kan man vara?
I förra veckan satte de upp ett nytt anslag i hissen i huset vi bor i och förklarade att följande onsdag skulle det utföras en kontroll av brandlarmet någon gång mellan klockan 9 och 17. Detta är en procedur som utförs en gång varje månad.
Sjukt störigt är det eftersom det enda vi ockupanter märker av kontrollen är att brandlarmet går mer eller mindre konstant under en timme den dagen och den timmen kan man räkna med att inte få något gjort, om man inte råkar vara döv.
Så jag blev bara något konfunderad när jag i måndags stod och rakade mig inför kvällens arbetspass och hörde brandlarmet gå igång. Jag var nästan helt säker på att jag läst onsdag på anslaget, men utgick från att jag tagit fel och bestämde mig för att behandla det som ett falskt larm. Min riskkalkyl kom fram till att jag hade en ganska sur utgångspunkt från 15:e våningen om det nu faktiskt var något som var fel, men jag ville helt enkelt slutföra min rakning och packa lunchlådan innan jag gick till jobbet.
Precis innan jag ska ge mig ut genom dörren upphör larmet och ersätts av fastighetsägarens röst som kallar på vår uppmärksamhet: 'This is the facility proprietor. The fire alarm you just heard was false and accidentally triggered by me. I'm sorry for the inconvenience. Everybody can now return to their apartments and carry on with their day. Thank you and god bless.' (okej, jag hittade på det sista)
Så inte nog med att de testar brandlarmet en gång i månaden utan det händer även att ägaren 'råkar' slå på det. Jag måste verkligen ifrågasätta frekvensen av de här övningarna. Jag, av alla människor, inser vikten av brandsäkerhet men när folk vänjer sig vid att höra larmet (minst) en gång i månaden, vem kommer då ta det på allvar när det verkligen brinner?
Som de säger här borta: 'Don't cry wolf when there is no wolf!'
Sjukt störigt är det eftersom det enda vi ockupanter märker av kontrollen är att brandlarmet går mer eller mindre konstant under en timme den dagen och den timmen kan man räkna med att inte få något gjort, om man inte råkar vara döv.
Så jag blev bara något konfunderad när jag i måndags stod och rakade mig inför kvällens arbetspass och hörde brandlarmet gå igång. Jag var nästan helt säker på att jag läst onsdag på anslaget, men utgick från att jag tagit fel och bestämde mig för att behandla det som ett falskt larm. Min riskkalkyl kom fram till att jag hade en ganska sur utgångspunkt från 15:e våningen om det nu faktiskt var något som var fel, men jag ville helt enkelt slutföra min rakning och packa lunchlådan innan jag gick till jobbet.
Precis innan jag ska ge mig ut genom dörren upphör larmet och ersätts av fastighetsägarens röst som kallar på vår uppmärksamhet: 'This is the facility proprietor. The fire alarm you just heard was false and accidentally triggered by me. I'm sorry for the inconvenience. Everybody can now return to their apartments and carry on with their day. Thank you and god bless.' (okej, jag hittade på det sista)
Så inte nog med att de testar brandlarmet en gång i månaden utan det händer även att ägaren 'råkar' slå på det. Jag måste verkligen ifrågasätta frekvensen av de här övningarna. Jag, av alla människor, inser vikten av brandsäkerhet men när folk vänjer sig vid att höra larmet (minst) en gång i månaden, vem kommer då ta det på allvar när det verkligen brinner?
Som de säger här borta: 'Don't cry wolf when there is no wolf!'
Tidernas bästa pressmeddelande
Så, där sitter jag mitt i min dagliga morgonrutin och sorterar genom myllret av NBA-artiklar och blogginlägg som skrivits omkring gårdgens matcher. Jag missade det nästan, men efter att ha ögnat rubriken tre gånger klickade jag på länken för att läsa hela pressmeddelandet om det nya innovativa slutspelsformatet som NBDL (National Basketball Development League) ska testa den här säsongen.
För er som inte pratar basket innebär det kortfattat att istället för det nuvarande formatet - där det laget som slutar på första plats i slutet av ordinarie säsong automatiskt får möta det laget som slutade åtta och det laget som slutade tvåa får möta sjuan och så vidare - införs nu istället en process där laget som slutade etta får välja sin motståndare i första omgången bland de lag som slutade i position 5-8, tvåan får välja bland de tre lag som är kvar, trean får välja bland de två och fyran möter det kvarvarande laget. (sjukt kortfattat, eller hur?)
Då undrar ni, på vilket sätt är det här intressant? Jo, för att det var min idé. Lite i alla fall.
Det hela kan spåras tillbaka till faktumet att jag är född och uppvuxen i Ystad, där handboll är religion och invånarna tillber Per Carlén den Allsmäktige tre gånger dagligen. Utan den här ofrivilliga hjärntvätten är jag helt övertygad om att handboll hade kunnat passera förbi mitt liv helt obemärkt och ingen hade tagit skada. Men nu var det som det var och varje vår kunde man läsa i YA (Ystads Allehanda) om hur de tappra lagen som tagit sig till slutspel möttes upp i en ritual för att bestämma vem som skulle möta vem i första omgången. Detta var den enda delen av handboll som jag fann riktigt faschinerande och har länge undrat varför ingen annan sport (till min vetskap) utnyttjar detta.
Så när NBDL's (förklarat här i ett tidigare blogginlägg) president, Dan Reed, skrev i sin blogg att han snart skulle hålla ett stormöte med ligans ägare där de skulle diskutera hur de kunde förbättra sin produkt och ville ha idéer skrev jag ett ödmjukt mail om hur handboll spelas i det lilla landet jag kommer från och pekade på vilka fördelar det hade gentemot det gamla, förlegade systemet. Mailväxlingen är tyvärr sparad på en extern hårddisk i källare på Nobelvägen i Malmö, men svaret jag fick var något i stil med: 'I completely love your idea! Will be sure to bring it up on our meeting'.
Det var ungefär 1½ år sedan och jag måste erkänna att jag för längesedan tappat det rus jag kände av att ha kommunicerat med NBDL's president. Men det här pressmeddelandet har väckt nytt liv.
Vad gör jag nu? Tänk om det funkar så bra i NBDL att NBA bestämmer sig för att adoptera systemet. Tack vare mig? Det skulle vara helt ofattbart.
Nu ska jag maila Mr. Reed och fråga om de söker folk på kontoret och se om han kommer ihåg vår lilla konversation från förra året.
För er som inte pratar basket innebär det kortfattat att istället för det nuvarande formatet - där det laget som slutar på första plats i slutet av ordinarie säsong automatiskt får möta det laget som slutade åtta och det laget som slutade tvåa får möta sjuan och så vidare - införs nu istället en process där laget som slutade etta får välja sin motståndare i första omgången bland de lag som slutade i position 5-8, tvåan får välja bland de tre lag som är kvar, trean får välja bland de två och fyran möter det kvarvarande laget. (sjukt kortfattat, eller hur?)
Då undrar ni, på vilket sätt är det här intressant? Jo, för att det var min idé. Lite i alla fall.
Det hela kan spåras tillbaka till faktumet att jag är född och uppvuxen i Ystad, där handboll är religion och invånarna tillber Per Carlén den Allsmäktige tre gånger dagligen. Utan den här ofrivilliga hjärntvätten är jag helt övertygad om att handboll hade kunnat passera förbi mitt liv helt obemärkt och ingen hade tagit skada. Men nu var det som det var och varje vår kunde man läsa i YA (Ystads Allehanda) om hur de tappra lagen som tagit sig till slutspel möttes upp i en ritual för att bestämma vem som skulle möta vem i första omgången. Detta var den enda delen av handboll som jag fann riktigt faschinerande och har länge undrat varför ingen annan sport (till min vetskap) utnyttjar detta.
Så när NBDL's (förklarat här i ett tidigare blogginlägg) president, Dan Reed, skrev i sin blogg att han snart skulle hålla ett stormöte med ligans ägare där de skulle diskutera hur de kunde förbättra sin produkt och ville ha idéer skrev jag ett ödmjukt mail om hur handboll spelas i det lilla landet jag kommer från och pekade på vilka fördelar det hade gentemot det gamla, förlegade systemet. Mailväxlingen är tyvärr sparad på en extern hårddisk i källare på Nobelvägen i Malmö, men svaret jag fick var något i stil med: 'I completely love your idea! Will be sure to bring it up on our meeting'.
Det var ungefär 1½ år sedan och jag måste erkänna att jag för längesedan tappat det rus jag kände av att ha kommunicerat med NBDL's president. Men det här pressmeddelandet har väckt nytt liv.
Vad gör jag nu? Tänk om det funkar så bra i NBDL att NBA bestämmer sig för att adoptera systemet. Tack vare mig? Det skulle vara helt ofattbart.
Nu ska jag maila Mr. Reed och fråga om de söker folk på kontoret och se om han kommer ihåg vår lilla konversation från förra året.
onsdag 4 mars 2009
En vänligare välgörenhet
Det sista året innan vi åkte hit kände jag det som att Malmö innerstad fullständigt kryllade av hoppfulla ungdomar som stod med pärmar under armen och trakasserade alla som gick förbi.
Jag byggde snabbt upp ett urval av nekande fraser på deras påhopp som klassikern "nej tack, jag är inte intresserad" till "jag är redan med". Om man hade tur gav de upp direkt och sjönk tillbaka till sitt gathörn och började söka efter nya byten, men ofta följer de med en tio meter och ställer oinbjudna uppföljningsfrågor som "så du bryr dig inte om barnen i Somalia?" eller "vill du inte ge upp två öl i månaden för att rädda pandan Bukki i Tibet?". De ger bara inte upp.
I Toronto är antalet mindre och mångfalden smalare, men framförallt är de få välgörenhetsinkastare man stöter på otroligt trevliga och hövliga.
De öppnar med att fråga efter din tid: "do you have a moment, sir?"
Jag slänger ur mig en standard: "no thank you, I'm not interested."
Och det uppfriskande svaret lyder: "no problem, sir. You have a good day!", följt av ett leende.
Eller liknande.
Att bli värvad är i alla fall en oerhört behagligare upplevelse på Andra Sidan Pölen.
Jag byggde snabbt upp ett urval av nekande fraser på deras påhopp som klassikern "nej tack, jag är inte intresserad" till "jag är redan med". Om man hade tur gav de upp direkt och sjönk tillbaka till sitt gathörn och började söka efter nya byten, men ofta följer de med en tio meter och ställer oinbjudna uppföljningsfrågor som "så du bryr dig inte om barnen i Somalia?" eller "vill du inte ge upp två öl i månaden för att rädda pandan Bukki i Tibet?". De ger bara inte upp.
I Toronto är antalet mindre och mångfalden smalare, men framförallt är de få välgörenhetsinkastare man stöter på otroligt trevliga och hövliga.
De öppnar med att fråga efter din tid: "do you have a moment, sir?"
Jag slänger ur mig en standard: "no thank you, I'm not interested."
Och det uppfriskande svaret lyder: "no problem, sir. You have a good day!", följt av ett leende.
Eller liknande.
Att bli värvad är i alla fall en oerhört behagligare upplevelse på Andra Sidan Pölen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)