Klockan är 8:06PM, vi sitter med var sitt glas vitt vin och kollar upp onödiga fakta på Wikipedia(visste ni att alkoholgränsen vid bilkörning i Kanada är 0.8 promille?), det är den 24 december 2008, julafton. Denna julen kommer bli ihågkommen som julen som....
... inte var som någon annan. Förutom grannarnas julbelysning och enstaka paket finns det inte mycket som vittnar om att detta är en dag som skulle vara speciell. Julkännslan har inte infunnit sig i år. Allt vi förknippar och tar förgivet med julen, som familjen, julmaten, julgranen och Kalle Anka, känns väldigt lång bort.
... de 23 dagarna i december som ledde fram till julafton sprang snabbt förbi kantades av snö och kyla men när den stora dagen kom är det +6 grader och regnet öser ner... vi fick en skånsk julafton i alla fall!
Vi hoppas att alla har fått en mysig jul och att ni har drukit glögg och ätit peppakakor för oss också! Önskar er ett lyckligt slut på 2008 och en bra start på 2009 om vi inte hörs innan dess!
Sincerely, Elin och Johannes
onsdag 24 december 2008
måndag 22 december 2008
Vissa vanor dör långsamt
I Sverige till exempel, är vi vana vid att Herr Gårman ackompanjeras av ett vänligt smattrande. I Kanada däremot, finns inget sånt ljud, så jag och Elin blir ständigt knuffade i ryggen av arga folkmassor som undrar vad vi väntar på.
På en annan punkt vill jag verkligen förstärka hur kyligt det är. I förrgår var det -18 i Toronto (-26 om man räknar med vinden). Men de kan iaf skämta om det här. Spana in en av de roligare reklamerna angående kanadensiska biljakter:
På en annan punkt vill jag verkligen förstärka hur kyligt det är. I förrgår var det -18 i Toronto (-26 om man räknar med vinden). Men de kan iaf skämta om det här. Spana in en av de roligare reklamerna angående kanadensiska biljakter:
lördag 13 december 2008
Pepparkaksbak på låtsas
13 december i dag och julafton kommer närmare och närmare. För mig, nu 24 år gammal, kan jag inte påstå att det väcker några särskilda känslor på insidan. Tiden för chokladkalendrar från gudföräldrar i Tyskland, körsång på lucia eller sömnlösa nätter när man försökte somna så hårt för att morgonen skulle komma snabbare är sedan länge förbi. Inte ens ett jullov får man se fram emot, tvärtom ska man vara sjukt nöjd om man kan prata sig ur att slippa jobba på julafton.
Inte heller har man en egen familj att mata med traditioner som på någon vänster ska hylla födelsen av jordens frälsare. Just nu befinner jag mig i något slags högtidernas Ingenmansland.
Men inte utan svaga punkter.
Den enda jultraditionen som hängt med så här länge har varit Mormors pepparkaksbak. Anledninarna är lite olika: jag har alltid varit en mjukis för sötsaker och en eftermiddag med pepparkaksdeg, smarties, kanelbullar och julmust är svårslaget, det är ett tillfälle att uttrycka sin visuella kreativitet genom att skapa diverse konstverk med kristyr och slutligen har jag en finfin ursäkt för mig att hälsa på Mormor en gång extra om året.
Men i år blev det annorlunda eftersom jag och Elin bestämde oss för att släpa våra baslådor över Den Stora Pölen och hålla oss borta från Sverige i december månad. Så vad göra? Baka själv förstås! Skitlätt, eller hur? Eller hur...
På en kväll när Elin är ute och leker julfest med sina arbetskompisar bökar jag i köket med en brun, kletig sörja. Nu är degen i kylen, disken torkar och jag har ont i magen (man måste ju kvalitétstesta). Jodå, det ska nog allt bli bak i morgon. Det blir nog inte lika gott eller mysigt som hemma, men som de säger: you gotta try.
Inte heller har man en egen familj att mata med traditioner som på någon vänster ska hylla födelsen av jordens frälsare. Just nu befinner jag mig i något slags högtidernas Ingenmansland.
Men inte utan svaga punkter.
Den enda jultraditionen som hängt med så här länge har varit Mormors pepparkaksbak. Anledninarna är lite olika: jag har alltid varit en mjukis för sötsaker och en eftermiddag med pepparkaksdeg, smarties, kanelbullar och julmust är svårslaget, det är ett tillfälle att uttrycka sin visuella kreativitet genom att skapa diverse konstverk med kristyr och slutligen har jag en finfin ursäkt för mig att hälsa på Mormor en gång extra om året.
Men i år blev det annorlunda eftersom jag och Elin bestämde oss för att släpa våra baslådor över Den Stora Pölen och hålla oss borta från Sverige i december månad. Så vad göra? Baka själv förstås! Skitlätt, eller hur? Eller hur...
På en kväll när Elin är ute och leker julfest med sina arbetskompisar bökar jag i köket med en brun, kletig sörja. Nu är degen i kylen, disken torkar och jag har ont i magen (man måste ju kvalitétstesta). Jodå, det ska nog allt bli bak i morgon. Det blir nog inte lika gott eller mysigt som hemma, men som de säger: you gotta try.
söndag 7 december 2008
Introduktion till "Elins nya födelsedag" och "Min nya födelsedag är 5:e december".
Den 5:e december visade sig bli en händelserik kväll. Så händelserik att Elin numera har två födelsedagar och att vi båda kände att vi ville skriva om det.
I stället för att försöka skriva ett inlägg tillsammans skrev vi, oberoende, var sitt.
Här kommer nu frukten av det projekten, med första inlägget från åskådaren och det andra från huvudpersonen. Allt kryddat med lite rörlig bild på slutet.
Njut.
I stället för att försöka skriva ett inlägg tillsammans skrev vi, oberoende, var sitt.
Här kommer nu frukten av det projekten, med första inlägget från åskådaren och det andra från huvudpersonen. Allt kryddat med lite rörlig bild på slutet.
Njut.
Elins nya födelsedag
Torsdag 4:e december kl 19:03. Hemma på Erskine avenue.
”We’ve gotta celebrate this! Come to my place tomorrow and I’ll make dinner”, sa Mark när jag skrev över MSN att jag blivit anställd och skulle börja på måndag. ”Visst”, sa jag och kände hur det började vattna i munnen på mig när jag tänkte på Mark’s matlagning. Mannen kan verkligen sina grejor i köket.
Elin låg i sängen och kollade på TV när hon snurrade på huvudet och frågade vem jag chattade med. Jag berättade att Mark ville fira min anställning med att bjuda på mat. ”Hooters!”, skrek hon impulsivt. Vi hade pratat om att gå dit och kolla på en av Raptors matcher tidigare, men det hade inte blivit av. Jag föreslog Hooter’s för Mark och han köpte det utan klagomål.
Fredag 5:e december kl 20:38. Hos Mark på Elisabeth street.
Vi har mött upp hemma oss Mark. Han ska visa oss vägen till Hooters som ligger tio minuters promenad från honom. Elin och jag dricker var sin kall och tittar på Blazers-Celtics medans Mark duschar av sig dagens arbete. Alla är förväntansfulla inför kvällen. Hooters är mytomspunnet och varken jag eller Elin vet vad vi ska förvänta oss.
När Mark har duschat färdigt och vi börjar förbereda oss för avgång ska Elin göra ett sista besök på toaletten innan vi går. Efter att hon låst om sig drar Mark mig i armen och viskar åt mig att följa med honom en bit bort. Sen viskar han:
”Hey, do you wanna play a prank on Elin tonight?”
“Always! What’d you have in mind?”
Mark förklarar planen för mig och jag nickar belåtet. Mellan basket på TV, gratis mat, gratis öl och nu ett practical joke på Elin hade verkligen den här kvällen potential.
Jag vet inte varför, men någonstans hade jag visualiserat Hooters som ett ganska elegant och högklassigt ställe med fräsch inredning. Verkligheten visade sig vara ganska mycket tvärtom. Stället såg ut som vilken halvsjaskig pub som helst och menyn bestod uteslutande av friterad mat. Detta skulle dock inte betyda att kvällen var förlorad. Det skulle fortfarande visas en basketmatch på TV och jag och Mark hade fortfarande ett elakt skämt att utsätta Elin för.
Efter att vår servitris befriat oss från våra tomma tallrikar som bara tio minuter tidigare innehållit vår huvudrätt kommer strax en annan servitris fram, hållandes en bit kaka i handen och frågar om det är någon av oss som beställt efterätt. Jag och Mark tittar hemlighetsfullt på varandra, men ingen av oss vill kännas vid kakan. Det var inte så här vi hade tänkt oss att det skulle gå till. Elin, som inte förstod nånting, fick något i blicken när hon fixerade ögonen på kakan och det såg ut som om hon funderade på att säga att hon beställt kakan, även om hon inte gjort det. Det gick några pinsamma sekunder innan servitrisen började fundera på om hon kanske gått till fel bord.
Hon gick därifrån med kakan utan att säga något och konsulterade med sina kollegor. Sen kom de i klunga om fyra stycken tillbaka till vårt bord och frågade efter Elin. Jag och Mark pekade på henne och två av tjejerna gick bort och tog henne under var sin arm. Elin undrade ”What’s going on?” och en av servitriserna svarade ”It’s your birthday!”. Elin vände på huvudet och riktade en anklagande blick åt vårt håll. Först mig, sen Mark. Vi låtsades båda två som om det regnade. Elin visste vid det här laget att hon hade blivit utsatt för en komplott, men hon förstod också att om hon spelade med skulle hon få sin efterlängtade tårta. Avvägningen föll i tårtans favör.
Elin följde instruktioner, ställde sig på en barstol och lät servitriserna spänna fast en ”hatt” av ballonger på hennes huvud. Sen följde ljudet av en visselpipa och all uppmärksamhet i restaurangen riktades mot Elin. En av servitriserna utropade glatt att det var Elins födelsedag och sen sjöng de en födelsdagshyllning jag aldrig hört innan.
Elin var i sitt esse. Hon poserade för publiken och den svarade med busvisslingar och glada utrop. Från en hörna hördes: ”Show the boobs already!”.
Efter sången följdes applåder. Elin neg, hoppade ner från stolen gick rödkindad tillbaka till sin plats vid vårt bord där hennes kaka väntade på henne. Mark och jag delade en belåten blick. Allt fångades på kamera.
När Elin var färdig med sin kaka och servitrisen kom för att hämta den tomma tallriken följdes hon av en kollega som smög upp bakom oss. Vi hade alla våra blickar riktade mot TV:n som satt monterad i taket och märkte inte deras närvaro förrän en av dem frågade: ”Are you here on vacation or are you living here?”
”No, we’re living here”, sa Elin och pekade på mig och sig själv.
”Well, our manager wondered if you would be interested in a job here.”, svarade servitrisen. “If you’d like, you could come back here at 4 pm tomorrow and speak with Jimi, the manager.”
Det här var verkligen en kväll att fira.
”We’ve gotta celebrate this! Come to my place tomorrow and I’ll make dinner”, sa Mark när jag skrev över MSN att jag blivit anställd och skulle börja på måndag. ”Visst”, sa jag och kände hur det började vattna i munnen på mig när jag tänkte på Mark’s matlagning. Mannen kan verkligen sina grejor i köket.
Elin låg i sängen och kollade på TV när hon snurrade på huvudet och frågade vem jag chattade med. Jag berättade att Mark ville fira min anställning med att bjuda på mat. ”Hooters!”, skrek hon impulsivt. Vi hade pratat om att gå dit och kolla på en av Raptors matcher tidigare, men det hade inte blivit av. Jag föreslog Hooter’s för Mark och han köpte det utan klagomål.
Fredag 5:e december kl 20:38. Hos Mark på Elisabeth street.
Vi har mött upp hemma oss Mark. Han ska visa oss vägen till Hooters som ligger tio minuters promenad från honom. Elin och jag dricker var sin kall och tittar på Blazers-Celtics medans Mark duschar av sig dagens arbete. Alla är förväntansfulla inför kvällen. Hooters är mytomspunnet och varken jag eller Elin vet vad vi ska förvänta oss.
När Mark har duschat färdigt och vi börjar förbereda oss för avgång ska Elin göra ett sista besök på toaletten innan vi går. Efter att hon låst om sig drar Mark mig i armen och viskar åt mig att följa med honom en bit bort. Sen viskar han:
”Hey, do you wanna play a prank on Elin tonight?”
“Always! What’d you have in mind?”
Mark förklarar planen för mig och jag nickar belåtet. Mellan basket på TV, gratis mat, gratis öl och nu ett practical joke på Elin hade verkligen den här kvällen potential.
Jag vet inte varför, men någonstans hade jag visualiserat Hooters som ett ganska elegant och högklassigt ställe med fräsch inredning. Verkligheten visade sig vara ganska mycket tvärtom. Stället såg ut som vilken halvsjaskig pub som helst och menyn bestod uteslutande av friterad mat. Detta skulle dock inte betyda att kvällen var förlorad. Det skulle fortfarande visas en basketmatch på TV och jag och Mark hade fortfarande ett elakt skämt att utsätta Elin för.
Efter att vår servitris befriat oss från våra tomma tallrikar som bara tio minuter tidigare innehållit vår huvudrätt kommer strax en annan servitris fram, hållandes en bit kaka i handen och frågar om det är någon av oss som beställt efterätt. Jag och Mark tittar hemlighetsfullt på varandra, men ingen av oss vill kännas vid kakan. Det var inte så här vi hade tänkt oss att det skulle gå till. Elin, som inte förstod nånting, fick något i blicken när hon fixerade ögonen på kakan och det såg ut som om hon funderade på att säga att hon beställt kakan, även om hon inte gjort det. Det gick några pinsamma sekunder innan servitrisen började fundera på om hon kanske gått till fel bord.
Hon gick därifrån med kakan utan att säga något och konsulterade med sina kollegor. Sen kom de i klunga om fyra stycken tillbaka till vårt bord och frågade efter Elin. Jag och Mark pekade på henne och två av tjejerna gick bort och tog henne under var sin arm. Elin undrade ”What’s going on?” och en av servitriserna svarade ”It’s your birthday!”. Elin vände på huvudet och riktade en anklagande blick åt vårt håll. Först mig, sen Mark. Vi låtsades båda två som om det regnade. Elin visste vid det här laget att hon hade blivit utsatt för en komplott, men hon förstod också att om hon spelade med skulle hon få sin efterlängtade tårta. Avvägningen föll i tårtans favör.
Elin följde instruktioner, ställde sig på en barstol och lät servitriserna spänna fast en ”hatt” av ballonger på hennes huvud. Sen följde ljudet av en visselpipa och all uppmärksamhet i restaurangen riktades mot Elin. En av servitriserna utropade glatt att det var Elins födelsedag och sen sjöng de en födelsdagshyllning jag aldrig hört innan.
Elin var i sitt esse. Hon poserade för publiken och den svarade med busvisslingar och glada utrop. Från en hörna hördes: ”Show the boobs already!”.
Efter sången följdes applåder. Elin neg, hoppade ner från stolen gick rödkindad tillbaka till sin plats vid vårt bord där hennes kaka väntade på henne. Mark och jag delade en belåten blick. Allt fångades på kamera.
När Elin var färdig med sin kaka och servitrisen kom för att hämta den tomma tallriken följdes hon av en kollega som smög upp bakom oss. Vi hade alla våra blickar riktade mot TV:n som satt monterad i taket och märkte inte deras närvaro förrän en av dem frågade: ”Are you here on vacation or are you living here?”
”No, we’re living here”, sa Elin och pekade på mig och sig själv.
”Well, our manager wondered if you would be interested in a job here.”, svarade servitrisen. “If you’d like, you could come back here at 4 pm tomorrow and speak with Jimi, the manager.”
Det här var verkligen en kväll att fira.
Min nya officiella födelsedag är den 5:e december
Min nya födelsedag är officiellt den 5 december, bara så ni vet!
Igår gick Johannes och jag ut tillsammans med en av våra vänner för att fira att Johannes (äntligen) hade fått ett jobb. Vi gick till den berömda… eller ökända restaurangen ”Hooters”. Kvällen började bra, NBA basket på tvn och trevligt sällskap, men under tiden jag var på toaletten bestämde Johannes och Mark att utsätta mig för ett ”praktical joke”.
En servitris kom senare upp till mig, ger mig en tårtbit och säger ”Grattis, jag fick höra att det var din födelsedag idag”! Därefter blåser hon i en visselpipa och jag får en mindre fin hatt tillverkad av ballonger och får ställa mig på en stol och får en födelsedagssång tillägnad mig! ( Vill ni se hur obekväm jag känner mig där uppe, se längst ner!) Jag får en ”flash back” till ett tillfälle då jag är 13 år gammal och just vunnit ett pris i en ”Kägel” turnering i Österrike och får ställa mig på en läskback och motta ett pris. Av någon anledning har jag aldrig varit bekväm med att stå i centrum. Så när jag står där uppe på stolen och alla i restaurangen tar kort eller stirrar på mig försöker jag komma på ett sätt att ge igen på Johannes och Mark. Förslag, någon?
När jag äntligen kommer ner och får äta upp tårtbiten kommer två servitriser fram till mig och presenterar sig. De undrar om jag är en turist eller om jag bor i Toronto. Varför? ”Our manager is wondering if would like a job?” Okej, jag har nu fått ett jobb på “Hooters”, min tanke är ” det kan inte vara tuttarna, det måste vara rumpan”! =)
Frågan är nu bara ska jag ta jobbet?? Det feministiska jaget säger definitivt NEJ (det är under min värdighet), men jag tror det hade varit väldigt utmanande och utvecklande för mig som person och dessutom hade jag fått många vänner på köpet! Så vad tycker du? Hjälp mig! Skriv en kommentar med din åsikt!! Jag ska dit på tisdag för en timmes ”orientering” då en av servitriserna ska visa mig vad jobbet innebär.
lördag 22 november 2008
Toronto är KALLT!
Jag säger då det: nästa ställe vi väljer att tillfälligt flytta till kommer definitivt att innehålla dominerande sol, helst tropisk värme.
Vintern anlände förra veckan med ett ordentligt snöfall, med kyla och halka som bihang. I dag rapporterade radion att det var -7 grader ute. Trots nyinköpt, militärtestad vinterjacka från Army surplus och dubbla strumpor ilar det i kroppen för varje andetag av frisk stadsluft man inhalerar.
Det går inte att påstå att vi inte var förvarnade. Även om Toronto ligger i höjd med Barcelona sett till breddgrader är det ingen hemlighet att det saknas en golfström här som skämmer bort oss borta i Europa.
Och såhär kommer det se ut fram till mars. Sannolikt kommer det bli mycket värre ju närmre januari vi kommer. -20 är inget ovanligt här. Trots Elins löfte om att "-20 i torr luft är typ som 0-gradigt i Skåne" undrar jag lite om alla mina lemmar kommer sitta kvar när vi väl är tillbaka i varma, trygga Sverige.
Bildbevis på hur kallt det är och vilka säkerhetsåtgärder vi vidtagit.
Vintern anlände förra veckan med ett ordentligt snöfall, med kyla och halka som bihang. I dag rapporterade radion att det var -7 grader ute. Trots nyinköpt, militärtestad vinterjacka från Army surplus och dubbla strumpor ilar det i kroppen för varje andetag av frisk stadsluft man inhalerar.
Det går inte att påstå att vi inte var förvarnade. Även om Toronto ligger i höjd med Barcelona sett till breddgrader är det ingen hemlighet att det saknas en golfström här som skämmer bort oss borta i Europa.
Och såhär kommer det se ut fram till mars. Sannolikt kommer det bli mycket värre ju närmre januari vi kommer. -20 är inget ovanligt här. Trots Elins löfte om att "-20 i torr luft är typ som 0-gradigt i Skåne" undrar jag lite om alla mina lemmar kommer sitta kvar när vi väl är tillbaka i varma, trygga Sverige.
Bildbevis på hur kallt det är och vilka säkerhetsåtgärder vi vidtagit.
lördag 15 november 2008
Ingen ny flytt på ett tag
Då var vi äntligen framme, uppackade och slutkörda.
Nästa gång tänker jag se till att konsultera väderleksrapporten innan jag flyttar någonting.
Första delen av flytten som innebar tunnelbana med ett byte gick fint, men den sista biten från tunnelbanan till huset, som normalt är en 7-minuters promenad, var inte aktuellt med tre väskor vardera och ösregn. Så vi bestämde oss för att ta bussen tre stationer och spara två tredjedelar av promenaden.
Vad vi inte räknat med var att bussen var smockfull och vi hamnade mitt-e-mellan fram- och bakdörren. När bussen sen stannat vid Mt. Pleasant Rd. siktar vi först på utgång vid framdörren men ändrar oss snabbt när vi ser horden av ännu mer människor som ska hoppa på samtidigt som chauffören tipsar oss:"under the circumstances, I would recomend the back door".
2 minuter och en massa excuse me's senare var vi ute i regnet igen.
För alla er som nu vill skicka något(läs:julklappar) eller bara allmänt veta var vi bor är nu adressen:
C/O Julie Boisvert
160 Erskine Avenue, #1505
Toronto, Ontario
M4P1Z3
Nästa gång tänker jag se till att konsultera väderleksrapporten innan jag flyttar någonting.
Första delen av flytten som innebar tunnelbana med ett byte gick fint, men den sista biten från tunnelbanan till huset, som normalt är en 7-minuters promenad, var inte aktuellt med tre väskor vardera och ösregn. Så vi bestämde oss för att ta bussen tre stationer och spara två tredjedelar av promenaden.
Vad vi inte räknat med var att bussen var smockfull och vi hamnade mitt-e-mellan fram- och bakdörren. När bussen sen stannat vid Mt. Pleasant Rd. siktar vi först på utgång vid framdörren men ändrar oss snabbt när vi ser horden av ännu mer människor som ska hoppa på samtidigt som chauffören tipsar oss:"under the circumstances, I would recomend the back door".
2 minuter och en massa excuse me's senare var vi ute i regnet igen.
För alla er som nu vill skicka något(läs:julklappar) eller bara allmänt veta var vi bor är nu adressen:
C/O Julie Boisvert
160 Erskine Avenue, #1505
Toronto, Ontario
M4P1Z3
onsdag 12 november 2008
Intervju
Så i dag ringde en kvinna från The Courtyard by Marriot och ville prata med mig. Nu hade hon läst min ansökan och ville ta in mig för en intervju i morgon.
Jobbet är Guest service agent, eller receptionist på svenska. Dagtid och sex tunnelbanestationer bort från nya lägenheten som vi flyttar in i till helgen. Gjutet.
Detta blir tredje intervjun hittills och måste säga att jag inte är särskilt imponerad av anställningsmaskinen här kontra Sverige. När jag blev intervjuvad på The Royal York skedde processen i tre steg där jag först fick träffa hon som skulle bli min "superior", sedan en "mer allmänn screening" hos personalavdelningen för att se om jag är rätt man för The Royal York och slutligen var sista steget en sittning med General managern, men jag kom aldrig så långt utan fastnade i steg två. (UPDATE: det gjorde jag visst det, men en vecka efter att jag skrivit det här inlägget. De hörde dock aldrig av sig efter slutintervjun, trots att de sa att de skulle.)
Genomgående teman har varit en massa förskrivna frågor som inte lämnar utrymme för längre utveckling av svaren och dessutom säger lite eller inget om mig som potentiell tillgång till hotellet.
Intervjuer måste vidare också vara en av de mest stela och påklistrade situationer man kan sitta i? Allt man gör blir förstorat in absurdum. Bara att byta sin position i stolen är föranledd av en lång tankekedja, bara för att kontrollera att man inte gör något som kan verka nervöst eller stötande. Massa nojor:"Se henne i ögonen när du svarar", "Sträck på dig!", "Nej, säg inte att du är lat."
Nej, om jag någon dag hamnar i den positionen där jag blir ansvarig för att anställa människor tänker jag ta ut vederbörande på en pubrunda och ta reda på vem han/hon verkligen är.
Jobbet är Guest service agent, eller receptionist på svenska. Dagtid och sex tunnelbanestationer bort från nya lägenheten som vi flyttar in i till helgen. Gjutet.
Detta blir tredje intervjun hittills och måste säga att jag inte är särskilt imponerad av anställningsmaskinen här kontra Sverige. När jag blev intervjuvad på The Royal York skedde processen i tre steg där jag först fick träffa hon som skulle bli min "superior", sedan en "mer allmänn screening" hos personalavdelningen för att se om jag är rätt man för The Royal York och slutligen var sista steget en sittning med General managern, men jag kom aldrig så långt utan fastnade i steg två. (UPDATE: det gjorde jag visst det, men en vecka efter att jag skrivit det här inlägget. De hörde dock aldrig av sig efter slutintervjun, trots att de sa att de skulle.)
Genomgående teman har varit en massa förskrivna frågor som inte lämnar utrymme för längre utveckling av svaren och dessutom säger lite eller inget om mig som potentiell tillgång till hotellet.
Intervjuer måste vidare också vara en av de mest stela och påklistrade situationer man kan sitta i? Allt man gör blir förstorat in absurdum. Bara att byta sin position i stolen är föranledd av en lång tankekedja, bara för att kontrollera att man inte gör något som kan verka nervöst eller stötande. Massa nojor:"Se henne i ögonen när du svarar", "Sträck på dig!", "Nej, säg inte att du är lat."
Nej, om jag någon dag hamnar i den positionen där jag blir ansvarig för att anställa människor tänker jag ta ut vederbörande på en pubrunda och ta reda på vem han/hon verkligen är.
fredag 7 november 2008
Skype
För alla som vill är vi nu utvidgade och öppnar butiken för röstsamtal - via internet, that is.
I går inköptes ett stycken headset och programvaran Skype laddades ner. Det enda Ni behöver göra för att få tag på oss är att göra samma sak.
När Skype är nerladdat och installerat ska ni bara söka efter "Groovestead" så hittar ni vår "telefon". Efter det är det bara att ringa som vanligt, hoppas att någon svarar och njuta av gratis IP-telefoni. Fint, va?
I går inköptes ett stycken headset och programvaran Skype laddades ner. Det enda Ni behöver göra för att få tag på oss är att göra samma sak.
När Skype är nerladdat och installerat ska ni bara söka efter "Groovestead" så hittar ni vår "telefon". Efter det är det bara att ringa som vanligt, hoppas att någon svarar och njuta av gratis IP-telefoni. Fint, va?
onsdag 29 oktober 2008
Stora förändringar!
När vi vakande i morse och tittade ut genom fönstret såg vi hur små smöflingor trillade ner från himlen och färgase landskapet vitt. För två veckor sedan var det 15 grader varmt o solen sken nästan hela tiden. Nu har hösten kommit på riktigt, för ett par dagar sen blev jag till och med överraskad av en våldsam hagelskur!
Men det är inte enbart i vädret som stora förändringar har skett eller är på väg att ske. För två dagar sedan skrev Johannes och jag på ett nytt "hyreskontrakt". Vi har hittat en lägenhet som ligger mer centralt! Kolla här! Istället för här! Det betyder att jag kommer bo sju tunnelbanestationer närmare centrum och får 20 minuter kortare restid ner till "stan" och till jobbet!...
Om jag nu kommer att behålla jobbet som jag har. Possitionen som "fitnesskonsult" på Fitness Depot är ett säljjobb. Sammanlaggt under mina två veckor på jobbet har jag sålt för ca 1000 dollar, vilket har gett min en provision på 10 dollar... Med tanke på att min timlön är ca 50 kr har jag alltså inte tjänat mycket pengar. Det är schysta arbetskamrater men det där med att sälja är inte min grej!
För en vecka sen blev Johannes och jag medlemmar på gymmet Extreme Fitness (vi får betala 55 dollar i månaden för att gå till ett gym som har allt). Inget billigt medlemskap, men nu kommer vi förhoppningsvis gå dit ofta för att får valuta för pengarna! Jag är inte den som tycker om att kasta bort pengar utan att få någonting tillbaka.
Första gången vi tittade in till gymmet för se hur det såg ut fick vi en skylt i ansiktet där det stod att de sökte både fitnesskonsulter och personliga tränare. Klockrent! I vårt medlemskap ingick en gratis timme med en fitnesskonsult som skulle planera fram en bra träning till oss och komma med förslag på hur vi skulle äta. Alltihopa var egentligen bara ett spel där de ville sälja in timmar hos sina personliga tränare och kostrådgivare. Men i samband med den timmen fick jag träffa managern för gymmet, Kamal. Jag var förberedd och hade CV med mig som jag lämnade till honom. Han ställde några frågor och sa att de skulle återkomma.
Senare samma vecka när Johannes skulle in på sin fitnesskonsultation och han också hamnade inne hos Kamal sa han häpet "You're from Sweden? I'm just about to hire a Swedish girl!". "Yes, I know her...", svarade han.
Så nu väntar jag bara på att de ska höra av sig. Risken finns att jag kommer spendera all min vakna tid på gymmet om jag ska jobba där också bara.
Nu måste jag ila i väg till jobbet för ett kvällspass. Raptors öppnar sin säsong i kväll och Johannes hade inga problem med att påminna mig om att han ska sitta hemma hos sin nya bästa kompis Mark och titta på matchen med var sin burrito i handen. Kul för honom...
Men det är inte enbart i vädret som stora förändringar har skett eller är på väg att ske. För två dagar sedan skrev Johannes och jag på ett nytt "hyreskontrakt". Vi har hittat en lägenhet som ligger mer centralt! Kolla här! Istället för här! Det betyder att jag kommer bo sju tunnelbanestationer närmare centrum och får 20 minuter kortare restid ner till "stan" och till jobbet!...
Om jag nu kommer att behålla jobbet som jag har. Possitionen som "fitnesskonsult" på Fitness Depot är ett säljjobb. Sammanlaggt under mina två veckor på jobbet har jag sålt för ca 1000 dollar, vilket har gett min en provision på 10 dollar... Med tanke på att min timlön är ca 50 kr har jag alltså inte tjänat mycket pengar. Det är schysta arbetskamrater men det där med att sälja är inte min grej!
För en vecka sen blev Johannes och jag medlemmar på gymmet Extreme Fitness (vi får betala 55 dollar i månaden för att gå till ett gym som har allt). Inget billigt medlemskap, men nu kommer vi förhoppningsvis gå dit ofta för att får valuta för pengarna! Jag är inte den som tycker om att kasta bort pengar utan att få någonting tillbaka.
Första gången vi tittade in till gymmet för se hur det såg ut fick vi en skylt i ansiktet där det stod att de sökte både fitnesskonsulter och personliga tränare. Klockrent! I vårt medlemskap ingick en gratis timme med en fitnesskonsult som skulle planera fram en bra träning till oss och komma med förslag på hur vi skulle äta. Alltihopa var egentligen bara ett spel där de ville sälja in timmar hos sina personliga tränare och kostrådgivare. Men i samband med den timmen fick jag träffa managern för gymmet, Kamal. Jag var förberedd och hade CV med mig som jag lämnade till honom. Han ställde några frågor och sa att de skulle återkomma.
Senare samma vecka när Johannes skulle in på sin fitnesskonsultation och han också hamnade inne hos Kamal sa han häpet "You're from Sweden? I'm just about to hire a Swedish girl!". "Yes, I know her...", svarade han.
Så nu väntar jag bara på att de ska höra av sig. Risken finns att jag kommer spendera all min vakna tid på gymmet om jag ska jobba där också bara.
Nu måste jag ila i väg till jobbet för ett kvällspass. Raptors öppnar sin säsong i kväll och Johannes hade inga problem med att påminna mig om att han ska sitta hemma hos sin nya bästa kompis Mark och titta på matchen med var sin burrito i handen. Kul för honom...
tisdag 21 oktober 2008
En idiotsport
I dag hittade jag beviset på att basket är en sport för vilken primat som helst. Till och med en råtta kan spela.
Visserligen, om jag fått godis varje gång jag gjorde poäng hade jag också varit sjukt grym!
Visserligen, om jag fått godis varje gång jag gjorde poäng hade jag också varit sjukt grym!
torsdag 16 oktober 2008
onsdag 15 oktober 2008
Kontaktannons....
Nu när de första intrycken av det nya landet Canada börjar svalna, i tackt med att höstens alla vackra färger börjar lysa klarare, infinner sig en viss kännsla av "overklighet". Jag börjar inse att semestern är slut. Här, i Toronto, ska jag bo o leva den närmsta tiden, kanske till och med ett år. "Hemma", Sverige, Malmö börjar kännas väldigt långt bort. En viss saknad infinner sig, saknad av det trygga, vanliga, tråkiga vardagen som jag tog för givet och givetvis alla människor som är kvar där hemma! Sambosarna, vännerna, basketkillarna. Det känns tråkigt att inte längre vara en del av det där hemma, samtidigt som detta börjar kännas som hemma!
Denna hemlängtan (som man kanske kan kalla det i brist på bättre ord) slog mig igår när jag och Johannes var på det svenska, genuina, IKEA! Jag gick där i gångarna och kollade på bokhyllan Billy, soffan Längtan, köpte klädhängaren Hemlis och blomkrukan Rönnbär (till vår nya 1meter höga Yucca-växt). Vi åt tio svenska köttbullar med kokt potatis och brun sås. Då kännde jag att jag lika gärna kunde varit hemma i Malmö.
För att vi inte ska få hemlängtan får ni gärna skicka ett SMS till oss på våra nya mobilnummer:
Elin: +1 647 686 5172
Johannes: +1 647 868 7230
Vår adress är: C/O Katsiaryna Samsonkina
125 Parkway forest drive, 1617
North York, Ontario, M2J1L7
Men vänta inte till jul om ni vill skicka oss en skriftlig hälsning för då har vi förhoppningsvis flyttat till en mer central lägenhet!
Inväntar ivrigt livstecken från andra sidan pölen! Adjö så länge!
Vem kan sjunga nationalsången?
I lördags var jag och Elin och tittade på Toronto Raptors mot Philadelphia 76ers i en försäsongsmatch i NBA. Matchen i sig var en religiös upplevelse och, helt ärligt, anledningen till att vi åkte just hit. Men jag ville uppmärksamma en annan sak som jag inte tänkt på tidigare.
Traditionsenligt sjunger man alltid nationalsången före alla idrottsevenemang här, så även i Sverige. Alla står upp, tar av sig huvudbonader, sträcker på sig och skrålar med den för kvällen inhyrda b-kändisen som leder cirkusen. Jag har aldrig riktigt förstått fenomenet när man spelar i en inhemsk liga. Landskamper är en sak, men i en ligamatch där halva laguppställningen är internationell? I alla fall...
Jag försökte pliktskyldigt, och lite för att jag tycker det är kul att sjunga, följa med i den amerikanska nationlsången. Med den svenska nationalsången kan det vara lite si och så med texten (typ "jag hälsar dig ?????? land uppå jord". Malmö Redhawks visar tack och lov texten på storbildsskärmen) men den amerikanska, den går inte att sjunga om man inte är ett väloljat proffs. Har ni prövat? Lyssna här (<--varning för gåshud) om ni glömt hur den låter.
Den går lågt och framförallt väldigt högt. Vissa intervall på tonerna är riktigt kniviga att pricka. Den är otroligt snygg, troligen trea efter marselljäsen och gamla Sovjets nationalsång, men är inte poängen mer att den ska vara folklig? Att den ska låta mäktig när 10 000 pers samlat skrålar i kapp? Där tror jag att den missar.
Traditionsenligt sjunger man alltid nationalsången före alla idrottsevenemang här, så även i Sverige. Alla står upp, tar av sig huvudbonader, sträcker på sig och skrålar med den för kvällen inhyrda b-kändisen som leder cirkusen. Jag har aldrig riktigt förstått fenomenet när man spelar i en inhemsk liga. Landskamper är en sak, men i en ligamatch där halva laguppställningen är internationell? I alla fall...
Jag försökte pliktskyldigt, och lite för att jag tycker det är kul att sjunga, följa med i den amerikanska nationlsången. Med den svenska nationalsången kan det vara lite si och så med texten (typ "jag hälsar dig ?????? land uppå jord". Malmö Redhawks visar tack och lov texten på storbildsskärmen) men den amerikanska, den går inte att sjunga om man inte är ett väloljat proffs. Har ni prövat? Lyssna här (<--varning för gåshud) om ni glömt hur den låter.
Den går lågt och framförallt väldigt högt. Vissa intervall på tonerna är riktigt kniviga att pricka. Den är otroligt snygg, troligen trea efter marselljäsen och gamla Sovjets nationalsång, men är inte poängen mer att den ska vara folklig? Att den ska låta mäktig när 10 000 pers samlat skrålar i kapp? Där tror jag att den missar.
fredag 10 oktober 2008
Vad Kanadicker vet om Sverige
Det är alltid roligt att fråga folk här vad de vet om Sverige. De allra flesta säger direkt "IKEA!" och sen måste de tänka en stund. När man föreslår Absolut vodka ser de fundersamma ut och undrar, "I thought that was Russian?". Alla.
Roligast hittills var dock hemma hos vår första Couchsurfingvärd. Mernier (tror vi att han heter) hade en av sina jobbkompisar, Luke, hemma och vi hälsade fint. Efter ett tag tömdes rummet och det var bara jag och han kvar. Då börjas det...
L - So I heard you guys are from Sweden, huh?
J - Yeah. Did Mernier tell you?
L - No, I just heard it on your accent.
J - Is it that obvious?
L - Yeah, I listen to a lot of Swedish music.
J - Okay, like ABBA? The Cardigans?
L - No. Basshunter.
J - Oh. We're not really proud of him.
Roligast hittills var dock hemma hos vår första Couchsurfingvärd. Mernier (tror vi att han heter) hade en av sina jobbkompisar, Luke, hemma och vi hälsade fint. Efter ett tag tömdes rummet och det var bara jag och han kvar. Då börjas det...
L - So I heard you guys are from Sweden, huh?
J - Yeah. Did Mernier tell you?
L - No, I just heard it on your accent.
J - Is it that obvious?
L - Yeah, I listen to a lot of Swedish music.
J - Okay, like ABBA? The Cardigans?
L - No. Basshunter.
J - Oh. We're not really proud of him.
tisdag 7 oktober 2008
Touchdown!
Oh Canada.
Nu har vi varit här i tre hela dagar. Inte mycket om man vill börja generalisera över kultur och livsstil, men vissa saker står ändå ut tydligare än andra. Vissa saker känns så uppenbart logiska och förnuftiga att man inte kan förstå hur det inte finns överallt. Andra saker känns mer tvivelaktiga.
I punktform med positiva saker först. Saker vi borde anamma i Sverige:
Nu har vi varit här i tre hela dagar. Inte mycket om man vill börja generalisera över kultur och livsstil, men vissa saker står ändå ut tydligare än andra. Vissa saker känns så uppenbart logiska och förnuftiga att man inte kan förstå hur det inte finns överallt. Andra saker känns mer tvivelaktiga.
I punktform med positiva saker först. Saker vi borde anamma i Sverige:
- Kollektivtrafiken. Och den här är bättre på flera plan. För det första: de delar ut måndadskort, typ, gratis ($100=600SEK). Urinvånarna tycker det är dyrt, men för oss som är vana vid att hosta upp det dubbla är det sjukt billigt. Lägg ovanpå det en studentrabbat på $20 så är man rätt nöjd. För det andra har de kommit på det sjukligt förnuftiga i att döpa alla linjer efter vilket väderstreck de går i. Nästan all trafik är linjär (eftersom staden är planerad på 1700-talet) så om du är vid en station och vet att du ska västerut, behöver du inte veta vad ändstationen heter utan hoppar bara nästa buss/spårvagn/tunnelbana/lokaltåg som är "westbound" så kommer du rätt. Det tog oss två dagar i staden innan vi kunde röra oss i kollektivtrafiken som lokalbefolkningen.
- Kanadicker är extremt gästvänliga och hjälpsamma. De flesta gånger behöver man inte ens fråga om hjälp utan närmaste kanadensare ser att man är förvirrad och frågar dig om du behöver hjälp. Snyggt.
- Lägenhetssituationen är välkomnande för invandrare. Vi letade, ganska intensivt visserligen, lägenhet/möblerade rum i en dag och fick massor med svar och fyra visningar. Nu i kväll var vi på en som vi tror kommer materialiseras. Är man vad vid Malmö-klimatet är det ganska uppfriskande.
- Det är billigt att fika. Starbucks är det nya Espresso House - fast billigare. En fika med kaffe och kaga går på 20SEK. Jämför med 45-50kr i Sverige. Tummen upp.
Sen vad som inte är fullt lika bra:
- Mobiltelefoni är dyrt och komplicerat. Elin, som inte låst upp sin telefon, ville ha ett kanadensiskt telefonnummer. Varken lätt eller billigt, visade det sig. Att låsa upp hennes telefon, köpa ett nytt simkort, aktivera simkortet och ladda telefonen med en startkredit skulle kosta $120. En tjänst som i Sverige skulle kosta, vad? 150 kr? Och då får man ringa för 50. Som en skinka på kalkonen kostar inkommande samtal och sms pengar. Fast telefon är alltså att rekomendera.
- Standard på boende är sämre. Även om landet i sig är ganska välmående har boendet halkat efter. Det är mycket som bara känns som dåligt hantverk. Udda höjd på trappstegen, färg som ramlar av på väggarna, spikar som sticker ut, lås som inte fungerar. Sånna saker.
- Varför ligger skatten utanför prislappen? Varför kan de inte slå på den så att man inte får en otrevlig överraskning varje gång man handlar något? När man går på restaurang eller handlar mat i affären eller åker taxi - vadsomhelst - är skatten inte inräknad i det priset som står. Man måste alltså alltid räkna med en 20-25% högre prislapp. Lite beroende på vad man köper. Vi har inte helt räknat ut det där än.
Det är ungefär de intrycken vi har sugit in än så länge. Fler att vänta snart! I morgon väntar jobbsök för mig och en sista lägenhetsvisning innan vi bestämmer oss för var vi vill bo.
Wish us luck!
söndag 5 oktober 2008
torsdag 2 oktober 2008
Äntligen!
Nu har vi båda fötterna på amerikansk mark!
Sitter nere i receptionen på hotell nummer två, helt utmattad och skriver några rader före läggdags.
I korthet:
Sitter nere i receptionen på hotell nummer två, helt utmattad och skriver några rader före läggdags.
I korthet:
- Det tog 22h från Malmö till Woodbridge
- Allt är större i USA
- Fullkorn existerar inte här
- All infrastruktur är byggd för biltrafik
- www.couchsurfing.com är ett himla fint nätverk
- Solen går ner strax efter 18
Så, där har ni det! :P
Längre inlägg att vänta i dagarna. Håll ut!
lördag 27 september 2008
Sista
Jag har hela tiden försökt avdramatisera hela ivägresandet och all vemodighet som följer med. Så småningom kommer de en efter en; sakerna man gör för sista gången på en hyfsat lång tid. Det gäller verkligen alla rutiner, människor, aktiviterer man har eftersom, ni vet, man åker bort från dem.
I går var det sista repan med bandet (Rock on, Wan ded!), på måndag spelar vi sista matchen med Lunds basket (må det bli en vinst), i morgon är det sista natten med gänget(må det bli en kväll jag inte kommer ihåg), förra lördagen möblerade jag för sista gången på Hilton och i dag träffade jag mina föräldrar sista gången innan vi åker(återigen, ovärderliga för den här resan). Hittills har det varit ganska oberörda avsked. Jag har bara inte tagit det till mig.
- Har du börjat få resfeber än?
- Nej, det är lugnt.
- Pirrar det i magen?
- Inte särskilt.
Tills idag.
Nu står jag här på jobbet. Sista nattpasset på Hilton. Sista gången jag checkar in en gäst. Sista gången jag går nattrundan. Sista gången jag snor sojamjölk från kallskänkskylen. Då hugger det till i magen. Riktigt varför är jag inte helt säker på, men visst är det så att den säkerhet som Hilton ändå inneburit de senaste tre åren nu dras bort under fötterna för mig.
Nu är det jag mot världen.
I går var det sista repan med bandet (Rock on, Wan ded!), på måndag spelar vi sista matchen med Lunds basket (må det bli en vinst), i morgon är det sista natten med gänget(må det bli en kväll jag inte kommer ihåg), förra lördagen möblerade jag för sista gången på Hilton och i dag träffade jag mina föräldrar sista gången innan vi åker(återigen, ovärderliga för den här resan). Hittills har det varit ganska oberörda avsked. Jag har bara inte tagit det till mig.
- Har du börjat få resfeber än?
- Nej, det är lugnt.
- Pirrar det i magen?
- Inte särskilt.
Tills idag.
Nu står jag här på jobbet. Sista nattpasset på Hilton. Sista gången jag checkar in en gäst. Sista gången jag går nattrundan. Sista gången jag snor sojamjölk från kallskänkskylen. Då hugger det till i magen. Riktigt varför är jag inte helt säker på, men visst är det så att den säkerhet som Hilton ändå inneburit de senaste tre åren nu dras bort under fötterna för mig.
Nu är det jag mot världen.
tisdag 23 september 2008
Oväntade nyheter!
När jag för fem minuter sedan loggade in för att kolla min mail blev jag överlycklig att se detta i min inbox:
"Hey Elin,
Thank You for your interest with Fitness Depot. I believe you could be a valuable asset to our team. Please contact me at your convenience to set up a time to meet once you are in Canada.
I look forward to meeting with you, and exceeding all your expectations of a great career!
Malcolm"
Jag förväntade inte att få svar från första (och enda) jobbet jag sökt. Jag kunde sträcka mig till att förvänta mig ett "tack för din ansökan, men vi har gått vidare med andra mer kvalificerade kandidater". Nu har jag en intervju som väntar på mig när jag kommer till Toronto! Snacka om oväntat!
"Hey Elin,
Thank You for your interest with Fitness Depot. I believe you could be a valuable asset to our team. Please contact me at your convenience to set up a time to meet once you are in Canada.
I look forward to meeting with you, and exceeding all your expectations of a great career!
Malcolm"
Jag förväntade inte att få svar från första (och enda) jobbet jag sökt. Jag kunde sträcka mig till att förvänta mig ett "tack för din ansökan, men vi har gått vidare med andra mer kvalificerade kandidater". Nu har jag en intervju som väntar på mig när jag kommer till Toronto! Snacka om oväntat!
måndag 22 september 2008
Förste svensken i NBA
Som ni alla vet har Sverige aldrig haft en basketspelare representerad i den största basketligan i världen, NBA. Mattias Sahlström gjorde ett försök i slutet av 90-talet men blev aldrig draftad av något lag, utan gav upp och åkte till Europa för att göra karriär där i stället.
Hos mig föddes drömmen om NBA någonstans i mitten av tonåren, då jag upptäckte att handboll inte var världens mittpunkt och basket faktiskt är roligare att spela. Nu åker jag och Elin i väg till Toronto och kommer kunna bedöva våra basketsinnen med så mycket basket vi vill, något som är svårt att göra i Sverige. Direktsända matcher på TV varje kväll, mittuppslag i alla dagstidningar och barkonversationer med folk som faktiskt vet vad en pick-and-pop eller baseline drive är. En drömvärld!
Men varför stanna där? I dag snubblade jag över en artikel i myllret av RSS-feeds. Idaho Stampede ska ha en open player tryout bara några dagar efter att vi anlänt i Toronto.
Så vad betyder det? Jo, Idaho Stampede är Toronto Raptors såkallade farmarlag. Ett lag dit Raptors skickar sina unga talanger för att de ska få värdefull speltid mot kvalificerat motstånd eftersom de ännu inte är tillräckligt bra för att få meningsfulla minuter i moderlaget. När sen en spelare blir skadad eller bortbytt går Raptors ner i farmarlaget och plocker upp de spelare de behöver för att fylla den förlorade spelarens plats.
Och nu ska alltså Toronto Raptors farmarlag ha en öppen spelaruttagning där vem som helst kan komma dit, betala 200 CAD (cirka 1 200 SEK), visa upp sina skills och hoppas på att man imponerar coachen tillräckligt mycket för att ta en plats i laget.
Detta är givetvis dödfött. Ungefär som att försöka genomföra en statskupp med en smörkniv och en mp3-spelare. Marknaden för långsamma, vita, undersized shooting guards har varit mättad ganska länge och någon ljusning är svår att förutspå, men det hade ändå varit så otroligt roligt att få spela bland de - faktiskt - bästa basketspelarna i världen.
Om inte det är en historia för barnbarnen vet jag inte vad.
Hos mig föddes drömmen om NBA någonstans i mitten av tonåren, då jag upptäckte att handboll inte var världens mittpunkt och basket faktiskt är roligare att spela. Nu åker jag och Elin i väg till Toronto och kommer kunna bedöva våra basketsinnen med så mycket basket vi vill, något som är svårt att göra i Sverige. Direktsända matcher på TV varje kväll, mittuppslag i alla dagstidningar och barkonversationer med folk som faktiskt vet vad en pick-and-pop eller baseline drive är. En drömvärld!
Men varför stanna där? I dag snubblade jag över en artikel i myllret av RSS-feeds. Idaho Stampede ska ha en open player tryout bara några dagar efter att vi anlänt i Toronto.
Så vad betyder det? Jo, Idaho Stampede är Toronto Raptors såkallade farmarlag. Ett lag dit Raptors skickar sina unga talanger för att de ska få värdefull speltid mot kvalificerat motstånd eftersom de ännu inte är tillräckligt bra för att få meningsfulla minuter i moderlaget. När sen en spelare blir skadad eller bortbytt går Raptors ner i farmarlaget och plocker upp de spelare de behöver för att fylla den förlorade spelarens plats.
Och nu ska alltså Toronto Raptors farmarlag ha en öppen spelaruttagning där vem som helst kan komma dit, betala 200 CAD (cirka 1 200 SEK), visa upp sina skills och hoppas på att man imponerar coachen tillräckligt mycket för att ta en plats i laget.
Detta är givetvis dödfött. Ungefär som att försöka genomföra en statskupp med en smörkniv och en mp3-spelare. Marknaden för långsamma, vita, undersized shooting guards har varit mättad ganska länge och någon ljusning är svår att förutspå, men det hade ändå varit så otroligt roligt att få spela bland de - faktiskt - bästa basketspelarna i världen.
Om inte det är en historia för barnbarnen vet jag inte vad.
söndag 21 september 2008
Nya dimensioner
Från och med fredags är jag och Elin stolta ägare av den absolut billigaste digitala videokameran som går att köpa för pengar. Tack Mediamarkt! Har ni läst några av deras sjukt catchiga reklamskyltar? "Tack, Sverige för Emil, Pippi och Karlsson. Nu ger vi er Bosch, Braun och Samsung!" Tss.... som om det skulle vara jämförbart.
Vi köpte en Aiptek [fyll i valfri siffermodell här, har inte kameran framför mig]. 999 spänn. Som stulet.
Så fort vi listat ut hur den fungerar lovar jag att det kommer börja slängas upp diverse klipp om förberedelser, resor och så småningom destinationer. Om jag nu lyckas med att få Elin på bild.
Vi köpte en Aiptek [fyll i valfri siffermodell här, har inte kameran framför mig]. 999 spänn. Som stulet.
Så fort vi listat ut hur den fungerar lovar jag att det kommer börja slängas upp diverse klipp om förberedelser, resor och så småningom destinationer. Om jag nu lyckas med att få Elin på bild.
onsdag 17 september 2008
Närmare än du tror
Dagarna börjar rinna iväg. Johannes påminde mig idag att vi bara har tre basketträningar kvar med Lunds Basket innan vi åker. Är det verkligen så snart? Mycket återstår att göra, även om jag nu kan bocka av ett stort hinder i check-listan. Sökt första jobbet! "Fitness consultant" på ett företag i Toronto. Jag vet att jag inte kan hoppas på första jobbet jag söker, men jag kan inte låta bli. Vi blev erbjudna första lägenheten vi sökte, även om vi tackade nej för vi insåg att det var för långt ifrån centrum. Vi sätter nu hoppet till hemsidan CouchSurfing,com. Jag har registrerat en profil, skickat iväg mail till potentiella värdar i Toronto och fått två positiva svar. Som det ser ut nu så har Johannes och jag i alla fall en soffa första natten i den stora staden i väst(läs: Toronto).
Innan dess ska vi spendara några dagar som turister i New York City. Denna stad som aldrig sover sägs ha myckat att erbjuda den yngre publiken, jag frågar er nu : Vad ska vi göra i New York?
Hasta luego dear friends! / Miss Sämfors
lördag 13 september 2008
The List
När vi vädrar den här idén med vänner och bekanta möts man nästan alltid av samma reaktioner. Ända sedan idén låg på encellsstadiet, eller kanske främst då, har vi mötts av samma upprymda löfte, typ: "Fan, vad fett!! Om ni åker över så kommer jag lätt över och hälsar på!".
Eller hur.
Ni vet vilka ni är. Och ni har inte sån tur att vi glömmer bort er. Nope. Så här kommer listan över alla som vi iskallt förutsätter hälsar på oss på andra sidan Pölen:
Eller hur.
Ni vet vilka ni är. Och ni har inte sån tur att vi glömmer bort er. Nope. Så här kommer listan över alla som vi iskallt förutsätter hälsar på oss på andra sidan Pölen:
- Linus Bohman (om han får ett jobb)
- Susanna Cato
- Peter Sämfors och Maria Arfwidsson
- Daniel Karlsson
- Stina och Göran Grufstedt
- Maria Grufstedt
- Ian Douglas
- Familjen Grufstedt (den gotländska ätten)
- Anders och Helen
- Emil Sjörup
- Victor Hjerpe
- Jens Sämfors
Vem har jag glömt, Elin?
tisdag 9 september 2008
Lägesrapport
Så vad finns kvar att göra innan vi åker?
En hel del. Plats nummer två och tre på listan över populära frågor om vår resa efter "När åker ni?" är tveklöst "Var ska ni jobba?" och "Var ska ni bo?"
Svaren blir alltid: "Förste oktober", "Vet inte än" och "Vet inte än".
Tiden börjar närma sig för att kanske måla upp en lite tydligare bild över hur vi faktiskt ska håva in deg. Jag går fortfarande och hoppas lite på att Hilton ska höra av sig och göra det enkelt för mig. Jukka, vår GM på Hilton i Malmö, skickade i fredags ett mail till berörda Hiltons i Toronto och jag väntar fortfarande på svar om hur det har gått. Annars intalar jag mig själv att det kommer lösa sig själv på plats. Det gör det ju alltid!
Elin har högt flygande planer om en anställning hos Toronto Raptors. Exakt som vad vet jag inte (inte helt säker på att hon vet det heller), men en examen i idrottsvetenskap borde vara nyttigt i en sportorganisation. Som jag brukar säga: var tydlig med att du är svenska och skicka med bild så ska det nog ordna sig ;)
Boendet är också en öppen fråga. Planen är att krascha på något billigt ställe den första veckan och då leta upp permanent boende när vi är på plats. Just nu ligger det här lite på mitt bord och jag har surfat runt på lite nätannonser med blandat resultat. http://www.roommateclick.com/ verkar vara en hygglig sida med folk som letar rumskamrater för sina överdimensionerade lägenheter. Billigt boende.
Där är vi just nu. Skriver igen när det finns mer att skriva om.
Eran uppriktigt,
Johannes
En hel del. Plats nummer två och tre på listan över populära frågor om vår resa efter "När åker ni?" är tveklöst "Var ska ni jobba?" och "Var ska ni bo?"
Svaren blir alltid: "Förste oktober", "Vet inte än" och "Vet inte än".
Tiden börjar närma sig för att kanske måla upp en lite tydligare bild över hur vi faktiskt ska håva in deg. Jag går fortfarande och hoppas lite på att Hilton ska höra av sig och göra det enkelt för mig. Jukka, vår GM på Hilton i Malmö, skickade i fredags ett mail till berörda Hiltons i Toronto och jag väntar fortfarande på svar om hur det har gått. Annars intalar jag mig själv att det kommer lösa sig själv på plats. Det gör det ju alltid!
Elin har högt flygande planer om en anställning hos Toronto Raptors. Exakt som vad vet jag inte (inte helt säker på att hon vet det heller), men en examen i idrottsvetenskap borde vara nyttigt i en sportorganisation. Som jag brukar säga: var tydlig med att du är svenska och skicka med bild så ska det nog ordna sig ;)
Boendet är också en öppen fråga. Planen är att krascha på något billigt ställe den första veckan och då leta upp permanent boende när vi är på plats. Just nu ligger det här lite på mitt bord och jag har surfat runt på lite nätannonser med blandat resultat. http://www.roommateclick.com/ verkar vara en hygglig sida med folk som letar rumskamrater för sina överdimensionerade lägenheter. Billigt boende.
Där är vi just nu. Skriver igen när det finns mer att skriva om.
Eran uppriktigt,
Johannes
måndag 8 september 2008
Startskottet!
I lördags hade vi, i brist på bättre referenspunkt, det så kallade startskottet på resan.
Projektet som började med en oskyldig konversation med den nya kallskänkan på jobbet för ungefär ett år sedan har materialiserats till flygbiljetter, andrahandskontrakt och arbetstillstånd. Och det är ett projekt. För en som inte är van vid att planera längre än till nästa träningspass blev det en väldans massa tänkande och framförhållning. Något som inte alltid varit helt enkelt. Bara en sån sak som att hyra ut min lägenhet i andra hand blev onödigt komplicerat på grund av sjukt löjliga paragrafer i hyreslagen som säger att den ursprunlige värden måste ha arbetsintyg från min arbetsgivare i utlandet för att jag ska få hyra ut. Turligt nog har man kontakter i form av allsmäktiga föräldrar som vet precis hur man löser upp sådana knutar :)
Den här bloggen är tänkt som ett forum för oss att skriva ner vad som händer på resan så att Ni där hemma kan följa äventyret utan att behöva trissa upp telefonräkningen. Det är givetvis även för egen del då vi vill ha ett dokument över resan så vi kommer ihåg något när minnet börjar svika. Även bilder kommer läggas upp flitigt.
Nu har nedräkningen börjat och det är bara 22 dagar kvar tills vi lyfter. Så här initialt vill vi bara rulla ut ett tack till först alla som hjälpt till med kontakter, pengar och telefonsamtal så att vi har kommit så här långt och även tack till er som dök upp och firade vår födelsedag/avresa/Elins examen i lördags. Det var jätteroligt att se så många där!
Projektet som började med en oskyldig konversation med den nya kallskänkan på jobbet för ungefär ett år sedan har materialiserats till flygbiljetter, andrahandskontrakt och arbetstillstånd. Och det är ett projekt. För en som inte är van vid att planera längre än till nästa träningspass blev det en väldans massa tänkande och framförhållning. Något som inte alltid varit helt enkelt. Bara en sån sak som att hyra ut min lägenhet i andra hand blev onödigt komplicerat på grund av sjukt löjliga paragrafer i hyreslagen som säger att den ursprunlige värden måste ha arbetsintyg från min arbetsgivare i utlandet för att jag ska få hyra ut. Turligt nog har man kontakter i form av allsmäktiga föräldrar som vet precis hur man löser upp sådana knutar :)
Den här bloggen är tänkt som ett forum för oss att skriva ner vad som händer på resan så att Ni där hemma kan följa äventyret utan att behöva trissa upp telefonräkningen. Det är givetvis även för egen del då vi vill ha ett dokument över resan så vi kommer ihåg något när minnet börjar svika. Även bilder kommer läggas upp flitigt.
Nu har nedräkningen börjat och det är bara 22 dagar kvar tills vi lyfter. Så här initialt vill vi bara rulla ut ett tack till först alla som hjälpt till med kontakter, pengar och telefonsamtal så att vi har kommit så här långt och även tack till er som dök upp och firade vår födelsedag/avresa/Elins examen i lördags. Det var jätteroligt att se så många där!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)