Sista

Jag har hela tiden försökt avdramatisera hela ivägresandet och all vemodighet som följer med. Så småningom kommer de en efter en; sakerna man gör för sista gången på en hyfsat lång tid. Det gäller verkligen alla rutiner, människor, aktiviterer man har eftersom, ni vet, man åker bort från dem.

I går var det sista repan med bandet (Rock on, Wan ded!), på måndag spelar vi sista matchen med Lunds basket (må det bli en vinst), i morgon är det sista natten med gänget(må det bli en kväll jag inte kommer ihåg), förra lördagen möblerade jag för sista gången på Hilton och i dag träffade jag mina föräldrar sista gången innan vi åker(återigen, ovärderliga för den här resan). Hittills har det varit ganska oberörda avsked. Jag har bara inte tagit det till mig.

- Har du börjat få resfeber än?
- Nej, det är lugnt.

- Pirrar det i magen?
- Inte särskilt.

Tills idag.

Nu står jag här på jobbet. Sista nattpasset på Hilton. Sista gången jag checkar in en gäst. Sista gången jag går nattrundan. Sista gången jag snor sojamjölk från kallskänkskylen. Då hugger det till i magen. Riktigt varför är jag inte helt säker på, men visst är det så att den säkerhet som Hilton ändå inneburit de senaste tre åren nu dras bort under fötterna för mig.

Nu är det jag mot världen.