Pepparkaksbak på låtsas

13 december i dag och julafton kommer närmare och närmare. För mig, nu 24 år gammal, kan jag inte påstå att det väcker några särskilda känslor på insidan. Tiden för chokladkalendrar från gudföräldrar i Tyskland, körsång på lucia eller sömnlösa nätter när man försökte somna så hårt för att morgonen skulle komma snabbare är sedan länge förbi. Inte ens ett jullov får man se fram emot, tvärtom ska man vara sjukt nöjd om man kan prata sig ur att slippa jobba på julafton.

Inte heller har man en egen familj att mata med traditioner som på någon vänster ska hylla födelsen av jordens frälsare. Just nu befinner jag mig i något slags högtidernas Ingenmansland.

Men inte utan svaga punkter.

Den enda jultraditionen som hängt med så här länge har varit Mormors pepparkaksbak. Anledninarna är lite olika: jag har alltid varit en mjukis för sötsaker och en eftermiddag med pepparkaksdeg, smarties, kanelbullar och julmust är svårslaget, det är ett tillfälle att uttrycka sin visuella kreativitet genom att skapa diverse konstverk med kristyr och slutligen har jag en finfin ursäkt för mig att hälsa på Mormor en gång extra om året.

Men i år blev det annorlunda eftersom jag och Elin bestämde oss för att släpa våra baslådor över Den Stora Pölen och hålla oss borta från Sverige i december månad. Så vad göra? Baka själv förstås! Skitlätt, eller hur? Eller hur...

På en kväll när Elin är ute och leker julfest med sina arbetskompisar bökar jag i köket med en brun, kletig sörja. Nu är degen i kylen, disken torkar och jag har ont i magen (man måste ju kvalitétstesta). Jodå, det ska nog allt bli bak i morgon. Det blir nog inte lika gott eller mysigt som hemma, men som de säger: you gotta try.