$20 miljoner rikare

Det kan tyckas lite lyckosamt att efter att ha sökt någonstans mellan 25 och 30 tjänster att jag till slut hamnade på ett ställe som ganska frekvent besöks av det lokala basketlaget. Coach Sam Mitchell syntes i restaurangen, sittandes med sin chef samma dag han blev sparkad, Kris "The Hump" Humphries tittar in till gymmet titt som tätt och flera av lagets scouter rör sig i bygget.

Bortsett från att det är extremt oprofissionellt att be en spelare om autograf har jag insett att jag kommit upp i en ålder där det nästan är lite pinsamt att be om en. Men om man har tur så kan ödet ibland visa en bakvägar.

Ett av dessa tillfällen var när jag för några dagar sedan klev ut i lobbyn för att påbörja dagens pass, går bort till concierge-bordet för att uppdatera mig på vad som händer i huset just i dag och ser ett kreditkort liggandes framme. Av vana plockar jag upp kreditkortet och frågar Kathleen vad historien bakom kortet är samtidigt som jag inser vad som är ingraverat:

"Jermaine L O'Neal"

Det kan väl inte vara? Det måste finnas tusen Jermaine O'Neal's i Toronto, eller hur? Hur stor är chansen att det är han? Men sen kikar jag i ena hörnet av kortet:

"Cardholder since ´96"

Vilket råkar vara året han blev proffs och började spela i NBA, plus att de inte delar ut platina-kort till vem som helst. Nu kändes det som om det var lite för många tillfälligheter och jag tjatade som ett litet barn på Kathleen på att få följa upp det. Kathleen var inte riktigt säker på vad som var proceduren och inte heller särskilt intresserad så hon gav mig grönt ljus att lösa uppgiften.

Jag plockade upp telefonen och ringde telefonnumret som stod på baksidan av kortet. Efter att ha repeterar kortnumret och kortinnehavaren för rösten på andra sidan tråden fick jag först vänta en stund och när hon kom tillbaka förklarade hon att hon skulle kontakta Jermaine för att höra vad han ville göra. Jag var så sugen på att säga "Give me the number and I can do it, pleeeeease!", men höll tillbaka och väntade istället snällt på att pausmusiken skulle ta slut.

När hon kom tillbaka förklarade hon kort att jag bara kunde klippa sönder kortet och kasta det. Tack så mycket, sa jag och la på.

Såhär i efterhand kan det verka lite oetiskt att lägga vantarna på någon annans kreditkort. Framförallt i det här fallet om man tänker på att Mr. O'Neal tjänat $20 miljoner årligen de senaste fem åren - bara på sitt spelarkontrakt. Men å andra sidan är det ganska harmlöst om jag behåller ett spärrat, verklöst kreditkort som souvernir.

Dagen efter fick jag förklarat för mig att det var basketspelaren som hade varit hos restaurangen ett par kvällar tidigare. Han hade parkerat bilen nere i garaget, men på vägen ut hade kortet fastnat i maskinen och Jermaine orkade väl helt enkelt inte bry sig om att gå igenom någon procedur för att få tillbaka det, utan lämnade det där och bad av banken att få ett nytt.

Så nu är jag stolt innehavare av Jermaine O'Neal's autograf :)

Snabba ryck!

Sex plågsamma dagar som arbetslös har passerat. Dag ett till fem har jag spenderat nerbäddad i sängen med en dunderförkylning. Den lilla tiden som tillbringats utanför sängen har uteslutande gått till hitta något ätbart i skafferiet eller maila ut mitt CV till potentiella arbetsgivare.

Dag sex fick jag (äntligen) en intervju. Kl 12.45 anlände jag, aningen nervös, till Premier Fitness. Kl 13.20 var jag anställd som personlig tränare.

London nästa?

För några helger sedan stod jag vakt vid dörren på jobbet och betade av den sista timmen innan mitt skift var slut. En taxi rullade fram på uppfarten och jag rör mig smidigt ut och öppnar dörren precis när Mr. och Mrs. Lynch var på väg ur bilen.

Jag hade träffat paret tidigare på kvällen när de bett mig om rekomendationer för en bra kinarestaurang i stan. Jag körde med den enda jag kunde: Lai wah heen. Restaurangen råkar ligga inuti vårt systerhotell men har ett gott rykte och jag har sett flera av mina kollegor skicka dit gäster tidigare. Paul Lynch hade dock en helt annan åsikt om både maten och utseendet på restaurangen. Det finns inte tillräckligt med plats på den här bloggen för att utveckla hela Mr. Lynch's uppsats om hur mycket bättre kinamaten hemma i London är, paret Lynch's hemstad, men jag gjorde mitt bästa för att lyssna mig genom klagoströmen och då och då ursäkta mig för hur dumdristig jag var som rekomenderat stället från början.

Efter att Mr. Lynch avverkat Lai wah heen gick han över till vårt hotell och påpekade hur liten han kände sig vid incheckningen och tyckte att personalen behandlat honom som ett barn. Detta var inte en mottagning han var van vid och han uttryckte, mycket vänligt, att han var intresserad av att berätta allt det här för någon som kunde påverka rutinerna på hotellet, om jag kunde hitta någon. Jag gav honom svaret att det inte var troligt med tanke på att klockan just då var halv ett på natten och de skulle checka ut tidigt söndag morgon. Dock lovade jag att försöka mitt yttersta och försäkrade att hans åsikt definitivt var av värde för oss.

Någonstans på den här vägen verkar det som om Mr. Lynch fattade tycke för mig och svängde in samtalet på min karriär i stället. Han undrade över mina framtidsplaner inom serviceyrket och hur pass driven jag var. Om jag ville fördjupa mig inom ämnet hade han två böcker som var näst intill nödvändiga att läsa om man skulle ha en chans att klättra inom servicebranschen. Författaren hette Jeffrey Archer och titlarna var "As the crow flies" samt "Kane&Abel". Han nämnde även att han, bland annat, jobbade för ett headhunting-företag som försörjde de allra mest exklusiva restaurangerna och hotellen i London med personal.

Efter att dagen efter ha sprungit ner till biblioteket och lånat den enda kopian av "As the crow flies" som fanns tillgänglig och läst de första två hundra sidorna av tusensidors-tegelstenen satte jag mig ner och skrev ett mail till Mr. Lynch. Några timmar senare löd svaret så här:

Hello JAHANNES !!!!!!

So good to hear from you !

I'm so glad you have taken the trouble to take out the book.

You won't regret reading these fine literary works. As you know they have really inspired me !

You will succeed because you have the gift of listening. No, the manager you passed the detail onto didn't respond - the only reason I spoke to Mr Kelley today was because a system generated email was sent to me from Mr Wu.

Mr Kelley will now be dealing accordingly - you were highly recommended by me - so you will be finely looked after.

London is truly a wonderful place - make time to visit and to experience the nuances - If I can be of assistance in futhering your career - then send me your most up to
date cv / resumee and I will speak with you more.

Until then, happy reading !

Well done and be well, friend,

Yours
sincerely,

Paul.

Så det dröjer kanske inte länge på svensk mark innan man hamnar i London.

Mer kul reklam

Jag vet inte, men kan bara gissa att den här IKEA-reklamen inte sänds i Sverige. Jämställdhet är fantastiskt, men den berövar oss från bra humor som den här:



Och sen ytterliggare en reklam som påvisar hur deprimerande snön kan bli djupt in i vintern.

...då var man arbetslös...

Jag har fått sparken! Märklig känsla, det var något nytt!

Det har varit "hela havet stormar "på jobbet den senaste tiden. Det är en lång historia som jag ska ta från början.

Jag kommer till jobbet en eftermiddag för ungefär två veckor sedan och upptäcker att vår regionala manager (RM) är på besök i vår butik och sitter i ett möte med min manager Dave och en kollega, Brett......oh, this can't be good. Jag vet sedan länge att vår RM inte tycker speciellt bra om Brett, men det är en annan historia som började med en julfest och några stulna "ölbiljetter".

Mötet drar ut på tiden men till sist kommer Brett ut från kontoret, uppenbarligen förbannad, samlar ihop sina personliga saker och stormar ut från butiken. Jag vet fortfarande inte vad det hela handlar om men, som alltid, sprider sig rykten snabbt. En kväll när Brett stängde butiken själv hade dagskassan inte blivit inlämnad till banken. Pengarna var försvunna. Brett hade blivit avstängd från jobbet av vår RM, på obestämd framtid tills pengarna var upphittade.

Pengarna återfinns dagen efter men vår RM låter inte Brett återgå till jobbet utan förlänger avstängningen med 10 dagar. Vilket ingen av oss tycker är speciellt rättvist eftersom Brett har ett skriftligt intyg på att han är avstängd till pengarna kommer tillrätta. Dessutom är det Dave, inte Brett, som är ansvarig för dagskassan.

Två kollegor, min assisterande manager Jason och säljare Mike, åker lägligt på en veckas semester till Mexico. En annan Fitness Depot butik stängs ner utan förvarning och min butik får ta hand om hela deras inventarier och de personerna (jag kan lika gärna säga killarna, för tydligen är kvinnliga Fitness Depot anställda väldigt sällsynta) som jobbade i den butiken kommer till oss. Jag får inte reda på om dessa killar bara är här tillfälligt eller ska stanna.

Nu är det ofantligt mycket att göra i butiken och i och med att vi bara är två ordinarie medarbetare och de nya killarna var citat ”värdelösa” bad Dave Brett att komma tillbaka till jobbet trots att han bara avtjänat 6 dagar av sin avstängning. Detta går inte så väl hem med vår RM. Efter många turer fram och tillbaka blir min manager Dave degraderad till assisterande manager och Brett får komma tillbaka till jobbet men inte sälja något utan bara montera ihop utrustning. Managern från den nerlagda butiken, James, tar över manager positionen i vår butik. Jason, min assisterande manager, är lyckligt ovetande om att han inte har kvar sitt jobb i vår butik när han kommer hem från semestern.

Ett par oroliga dagar passerar, otaliga rykten hänger i luften. Vad vi vet är att butiken har för många anställda, vem ska får stanna kvar? Vem blir arbetslös? Ett rykte var att de som säljer bäst under januari månad får stanna kvar, men….

När jag kom in till jobbet igår ber James om ett enskilt ord inne på kontoret, två sekunder senare är jag arbetslös! Elin hade två dagar kvar på sin tre månaders provanställning innan det gick över till fast anställning, så det var bye bye Elin!

Chimi's

Efterhand som Elin och jag utforskar den här 2,5-miljonersstaden springer vi då och då på platser eller saker och tänker: "hit måste vi gå med X när de kommer och hälsar på!".

Så, för er som kommer över kan ni lita på att ni kommer släpas med till Richtree market(restaurang), Chipotle, Kensington Market(en faktisk marknad), upp-och-ner längs Yonge street och, ämnet för dagen, Chimichangas.

Chimichangas är en mexikansk restaurang lokaliserad fem minuters promenad från oss, döpt efter sin specialitet. Vi går dit med jämna mellanrum för att titta på Raptor-matcher när alla andra ställen i Toronto visar hockey. Oftare än inte står vår australiensiske favoritbartender bakom disken - ingen av oss vet namnet på honom, men han verkar nöjd med att vi hela tiden refererar till honom som mate.

Första gången jag åt en chimichanga var jag redo att dubba det till det godaste - och mest trans-fett-fyllda - jag någonsin belönat mina tarmar med. Tänk er själva en burrito innehållande chipotle-stekt panerad kyckling, ris, svarta bönor, ost och pico de gallo. Sen tar du hela paketet och friterar det kort. Lägg på tallrik och toppa med sourcreme, guaccamole, mer ost och mer pico de gallo. Himmelskt.

En god vän sa en gång till mig att man kan döma ett ställe efter dess toaletter. Fram till förra veckan klarade Chimichanga det testet med flying colors, men senaste besöket gav anledning till oro.

Ni som inte vet vad jag för relation till ohyra kan läsa om det här. Med den kunskapen i bakhuvudet kan ni föreställa er vilket dilemma jag ställdes inför när jag förra veckan kände att trycket från två Keith's Red blev för stort och blev tvungen att uppsöka toaletten. Det blir svårt för mig att korrekt beskriva mina känslor när jag står där, mitt i akten, och ser en mus korsa golvet och ut genom dörren. I en situation där jag inte har någon möjlighet att ställa mig på en stol eller helt enkelt springa därifrån, blir min första reaktion att visa musen min bästa sida och skydda mitt dyrbaraste.

Jag frös i den positionen i några sekunder, väntade spännt på ifall det skulle dyka upp fler kryp, men slappnade snart av, tvättade händerna och gick tillbaka till baren för att lugna mina nerver med ytterliggare en kall innan det var dags att vandra hem.

Cash is king

Snart har det gått fyra veckor sedan jag började jobba som doorman/bellman på The SoHo Metropolitan Hotel i Toronto. Det har varit en lärorik tid där jag plockat upp massor med intressant kunskap om hur man bäst ger 5-stjärnig service till högstående klientel. Men jag har också fått lära mig en hel del om den kanadensiska - eller kanske egentligen den nordamerikanska - mentaliteten.

För första gången i mitt yrkesliv har jag hamnat i en position som genererar en ansenlig mängd dricks och det tog mig inte lång tid bland mina nya kollegor för att lista ut vilken drivande kraft dricksen har och hur det påverkar ens prestation på arbetsplatsen.

Jag har letat runt på nätet i jakt på dricksens ursprung utan tillfredsställande resultat. Ordets ursprung verkar komma från det medeltida tyska verbet tippen, vilket betyder ungefär "tappa" i bemärkelsen att tappa upp en öl. Ordet överfördes sedan, någonstans på 1500-talet, till engelskan med betydelsen "to give unexpectedly", vilket landar ungefär på vad ordet betyder i dag, bortsett från att det i många fall inte är särskilt oväntat.

Varför det har blivit att en viss service genererar dricks (t.ex. att servera mat på en restaurang eller parkera bilar) och andra inte gör det (t.ex. att öppna ett konto på banken eller sälja kläder i en butik) kan jag inte svara för, men på den här sidan av pölen har arbetsgivarna börjat kompensera för den extra inkomsten genom att ge arbetstagare som förväntas ta emot en viss summa dricks vid varje pass en lägre lön än någon som inte får extra pengar av kunder/gäster.

På min arbetsplats, t.ex, hade killen som jag ersatt vid ett tillfälle jämfört lönerna mellan en receptionist och en doorman och sedan räknat ut att om båda jobbade ett 8-timmarsskift skulle han som stod vid dörren behöva dra in $24(ca 150SEK) i dricks för att de skulle ha tjänat lika mycket pengar på det skiftet. Om den uträkningen stämmer (jag har inte kunnat kolla siffrorna) är det ett mycket mer lukrativt arbete att jobba som dörröppnare/väskbärare än receptionist. Jag, som precis har lärt mig var allt finns och bara har snuddat vid kunskapen om vilka restauranger som är värda att rekomendera, snittar ganska enkelt $24 under ett 8-timmarspass. På en bra dag, som de senaste två, är det inga problem att gå hem med $60(ca 360SEK) extra i fickan. Och detta är under den absolut minst aktiva perioden på året, mitt i en ekonomisk dalgång.

Vad som inte heller har räknats med är att dricksen är befriad från inkomstskatt. Inkomstskatt i Kanada (5%) är visserligen inte jämförbar med Sveriges (25-50%), men den gör ändå en skillnad om man tänker på vilka summor det handlar om sett över en månad. Det ska sägas att dricksen ska deklareras som inkomst och arbetsgivaren uppmuntrar en till att göra det, men bortsett från dricks som lämnas vid kortbetalning, finns det inget sätt att kontrollera hur mycket någon faktiskt har tjänat och följdaktligen är det ingen som skattar på pengarna.

Allt det här gör att livet som doorman/bellman blir väldigt fokuserat på pengar. Jag blir, inofficiellt, tränad i vilka tjänster som vanligtvis ger dricks och vilka som inte gör det. Skillnaden i attityden hos personalen bland dessa tjänster är vissa gånger häpnadsväckande. Om en gäst ber om hjälp med att bära sitt baggage är chansen stor att du får hjälp av en munter och entusiastisk bellman, men om du däremot frågar efter en taxi för en körning inom stan (längre körningar ger dricks från taxichauffören) finns risken att du blir hänvisad till någon annan på hotellet som kan hjälpa dig eller helt enkelt blir utvisad på gatan för att fixa en själv.

Fokus ligger inte längre på att göra allt för gästen utan i stället för att du ska tjäna så mycket pengar som möjligt. Du jobbar inte för din arbetsgivare utan för dig själv.

Om man tittar på samarbete mellan avdelningar på en arbetsplats, som ofta är knivigt hemma i Sverige, blir det nästan omöjligt när man här måste jobba med att samarbeta inom sin egen avdelning. Att be någon sträcka sig utanför sina arbetsuppgifter resulterar oftast i ett skratt och en hänvisning om vem det egentligen är som ska göra vad.

För mig, som är uppvuxen och tränad i Sverige, är det här svårt att förstå och jag försöker, möjligen naivt, hårt med att motarbeta det och i alla fall få vi som jobbar närmast varandra i lobbyn att tänka som ett lag. Detta gör inte mig till en bättre människa eller mina kollegor till sämre människor, inte alls - de flesta är roliga och hemskt trevliga att umgås med. Det reflekterar bara att jag är uppvuxen i en annan kultur där dricks inte är en del av lönen och pengar inte alls är lika centralt i vardagen.

Det var precis sånna här kulturskillnader som jag åkte till Kanada för att uppleva och jag tror uppriktigt att det kommer att göra mig till en rikare människa!