Sista

Jag har hela tiden försökt avdramatisera hela ivägresandet och all vemodighet som följer med. Så småningom kommer de en efter en; sakerna man gör för sista gången på en hyfsat lång tid. Det gäller verkligen alla rutiner, människor, aktiviterer man har eftersom, ni vet, man åker bort från dem.

I går var det sista repan med bandet (Rock on, Wan ded!), på måndag spelar vi sista matchen med Lunds basket (må det bli en vinst), i morgon är det sista natten med gänget(må det bli en kväll jag inte kommer ihåg), förra lördagen möblerade jag för sista gången på Hilton och i dag träffade jag mina föräldrar sista gången innan vi åker(återigen, ovärderliga för den här resan). Hittills har det varit ganska oberörda avsked. Jag har bara inte tagit det till mig.

- Har du börjat få resfeber än?
- Nej, det är lugnt.

- Pirrar det i magen?
- Inte särskilt.

Tills idag.

Nu står jag här på jobbet. Sista nattpasset på Hilton. Sista gången jag checkar in en gäst. Sista gången jag går nattrundan. Sista gången jag snor sojamjölk från kallskänkskylen. Då hugger det till i magen. Riktigt varför är jag inte helt säker på, men visst är det så att den säkerhet som Hilton ändå inneburit de senaste tre åren nu dras bort under fötterna för mig.

Nu är det jag mot världen.

Oväntade nyheter!

När jag för fem minuter sedan loggade in för att kolla min mail blev jag överlycklig att se detta i min inbox:

"Hey Elin,
Thank You for your interest with Fitness Depot. I believe you could be a valuable asset to our team. Please contact me at your convenience to set up a time to meet once you are in Canada.
I look forward to meeting with you, and exceeding all your expectations of a great career!
Malcolm"

Jag förväntade inte att få svar från första (och enda) jobbet jag sökt. Jag kunde sträcka mig till att förvänta mig ett "tack för din ansökan, men vi har gått vidare med andra mer kvalificerade kandidater". Nu har jag en intervju som väntar på mig när jag kommer till Toronto! Snacka om oväntat!

Förste svensken i NBA

Som ni alla vet har Sverige aldrig haft en basketspelare representerad i den största basketligan i världen, NBA. Mattias Sahlström gjorde ett försök i slutet av 90-talet men blev aldrig draftad av något lag, utan gav upp och åkte till Europa för att göra karriär där i stället.

Hos mig föddes drömmen om NBA någonstans i mitten av tonåren, då jag upptäckte att handboll inte var världens mittpunkt och basket faktiskt är roligare att spela. Nu åker jag och Elin i väg till Toronto och kommer kunna bedöva våra basketsinnen med så mycket basket vi vill, något som är svårt att göra i Sverige. Direktsända matcher på TV varje kväll, mittuppslag i alla dagstidningar och barkonversationer med folk som faktiskt vet vad en pick-and-pop eller baseline drive är. En drömvärld!

Men varför stanna där? I dag snubblade jag över en artikel i myllret av RSS-feeds. Idaho Stampede ska ha en open player tryout bara några dagar efter att vi anlänt i Toronto.

Så vad betyder det? Jo, Idaho Stampede är Toronto Raptors såkallade farmarlag. Ett lag dit Raptors skickar sina unga talanger för att de ska få värdefull speltid mot kvalificerat motstånd eftersom de ännu inte är tillräckligt bra för att få meningsfulla minuter i moderlaget. När sen en spelare blir skadad eller bortbytt går Raptors ner i farmarlaget och plocker upp de spelare de behöver för att fylla den förlorade spelarens plats.

Och nu ska alltså Toronto Raptors farmarlag ha en öppen spelaruttagning där vem som helst kan komma dit, betala 200 CAD (cirka 1 200 SEK), visa upp sina skills och hoppas på att man imponerar coachen tillräckligt mycket för att ta en plats i laget.

Detta är givetvis dödfött. Ungefär som att försöka genomföra en statskupp med en smörkniv och en mp3-spelare. Marknaden för långsamma, vita, undersized shooting guards har varit mättad ganska länge och någon ljusning är svår att förutspå, men det hade ändå varit så otroligt roligt att få spela bland de - faktiskt - bästa basketspelarna i världen.

Om inte det är en historia för barnbarnen vet jag inte vad.

Nya dimensioner

Från och med fredags är jag och Elin stolta ägare av den absolut billigaste digitala videokameran som går att köpa för pengar. Tack Mediamarkt! Har ni läst några av deras sjukt catchiga reklamskyltar? "Tack, Sverige för Emil, Pippi och Karlsson. Nu ger vi er Bosch, Braun och Samsung!" Tss.... som om det skulle vara jämförbart.

Vi köpte en Aiptek [fyll i valfri siffermodell här, har inte kameran framför mig]. 999 spänn. Som stulet.

Så fort vi listat ut hur den fungerar lovar jag att det kommer börja slängas upp diverse klipp om förberedelser, resor och så småningom destinationer. Om jag nu lyckas med att få Elin på bild.

Närmare än du tror

Dagarna börjar rinna iväg. Johannes påminde mig idag att vi bara har tre basketträningar kvar med Lunds Basket innan vi åker. Är det verkligen så snart? Mycket återstår att göra, även om jag nu kan bocka av ett stort hinder i check-listan. Sökt första jobbet! "Fitness consultant" på ett företag i Toronto. Jag vet att jag inte kan hoppas på första jobbet jag söker, men jag kan inte låta bli. Vi blev erbjudna första lägenheten vi sökte, även om vi tackade nej för vi insåg att det var för långt ifrån centrum. Vi sätter nu hoppet till hemsidan CouchSurfing,com. Jag har registrerat en profil, skickat iväg mail till potentiella värdar i Toronto och fått två positiva svar. Som det ser ut nu så har Johannes och jag i alla fall en soffa första natten i den stora staden i väst(läs: Toronto).

Innan dess ska vi spendara några dagar som turister i New York City. Denna stad som aldrig sover sägs ha myckat att erbjuda den yngre publiken, jag frågar er nu : Vad ska vi göra i New York?

Hasta luego dear friends! / Miss Sämfors

The List

När vi vädrar den här idén med vänner och bekanta möts man nästan alltid av samma reaktioner. Ända sedan idén låg på encellsstadiet, eller kanske främst då, har vi mötts av samma upprymda löfte, typ: "Fan, vad fett!! Om ni åker över så kommer jag lätt över och hälsar på!".

Eller hur.

Ni vet vilka ni är. Och ni har inte sån tur att vi glömmer bort er. Nope. Så här kommer listan över alla som vi iskallt förutsätter hälsar på oss på andra sidan Pölen:

• Linus Bohman (om han får ett jobb)
• Susanna Cato
• Peter Sämfors och Maria Arfwidsson
• Daniel Karlsson
• Stina och Göran Grufstedt
• Maria Grufstedt
• Ian Douglas
• Familjen Grufstedt (den gotländska ätten)
• Anders och Helen
• Emil Sjörup
• Victor Hjerpe
• Jens Sämfors

Vem har jag glömt, Elin?

Lägesrapport

Så vad finns kvar att göra innan vi åker?

En hel del. Plats nummer två och tre på listan över populära frågor om vår resa efter "När åker ni?" är tveklöst "Var ska ni jobba?" och "Var ska ni bo?"

Svaren blir alltid: "Förste oktober", "Vet inte än" och "Vet inte än".

Tiden börjar närma sig för att kanske måla upp en lite tydligare bild över hur vi faktiskt ska håva in deg. Jag går fortfarande och hoppas lite på att Hilton ska höra av sig och göra det enkelt för mig. Jukka, vår GM på Hilton i Malmö, skickade i fredags ett mail till berörda Hiltons i Toronto och jag väntar fortfarande på svar om hur det har gått. Annars intalar jag mig själv att det kommer lösa sig själv på plats. Det gör det ju alltid!

Elin har högt flygande planer om en anställning hos Toronto Raptors. Exakt som vad vet jag inte (inte helt säker på att hon vet det heller), men en examen i idrottsvetenskap borde vara nyttigt i en sportorganisation. Som jag brukar säga: var tydlig med att du är svenska och skicka med bild så ska det nog ordna sig ;)

Boendet är också en öppen fråga. Planen är att krascha på något billigt ställe den första veckan och då leta upp permanent boende när vi är på plats. Just nu ligger det här lite på mitt bord och jag har surfat runt på lite nätannonser med blandat resultat. http://www.roommateclick.com/ verkar vara en hygglig sida med folk som letar rumskamrater för sina överdimensionerade lägenheter. Billigt boende.

Där är vi just nu. Skriver igen när det finns mer att skriva om.


Eran uppriktigt,
Johannes

Startskottet!

I lördags hade vi, i brist på bättre referenspunkt, det så kallade startskottet på resan.

Projektet som började med en oskyldig konversation med den nya kallskänkan på jobbet för ungefär ett år sedan har materialiserats till flygbiljetter, andrahandskontrakt och arbetstillstånd. Och det är ett projekt. För en som inte är van vid att planera längre än till nästa träningspass blev det en väldans massa tänkande och framförhållning. Något som inte alltid varit helt enkelt. Bara en sån sak som att hyra ut min lägenhet i andra hand blev onödigt komplicerat på grund av sjukt löjliga paragrafer i hyreslagen som säger att den ursprunlige värden måste ha arbetsintyg från min arbetsgivare i utlandet för att jag ska få hyra ut. Turligt nog har man kontakter i form av allsmäktiga föräldrar som vet precis hur man löser upp sådana knutar :)

Den här bloggen är tänkt som ett forum för oss att skriva ner vad som händer på resan så att Ni där hemma kan följa äventyret utan att behöva trissa upp telefonräkningen. Det är givetvis även för egen del då vi vill ha ett dokument över resan så vi kommer ihåg något när minnet börjar svika. Även bilder kommer läggas upp flitigt.

Nu har nedräkningen börjat och det är bara 22 dagar kvar tills vi lyfter. Så här initialt vill vi bara rulla ut ett tack till först alla som hjälpt till med kontakter, pengar och telefonsamtal så att vi har kommit så här långt och även tack till er som dök upp och firade vår födelsedag/avresa/Elins examen i lördags. Det var jätteroligt att se så många där!