Klockan är 8:06PM, vi sitter med var sitt glas vitt vin och kollar upp onödiga fakta på Wikipedia(visste ni att alkoholgränsen vid bilkörning i Kanada är 0.8 promille?), det är den 24 december 2008, julafton. Denna julen kommer bli ihågkommen som julen som....
... inte var som någon annan. Förutom grannarnas julbelysning och enstaka paket finns det inte mycket som vittnar om att detta är en dag som skulle vara speciell. Julkännslan har inte infunnit sig i år. Allt vi förknippar och tar förgivet med julen, som familjen, julmaten, julgranen och Kalle Anka, känns väldigt lång bort.
... de 23 dagarna i december som ledde fram till julafton sprang snabbt förbi kantades av snö och kyla men när den stora dagen kom är det +6 grader och regnet öser ner... vi fick en skånsk julafton i alla fall!
Vi hoppas att alla har fått en mysig jul och att ni har drukit glögg och ätit peppakakor för oss också! Önskar er ett lyckligt slut på 2008 och en bra start på 2009 om vi inte hörs innan dess!
Sincerely, Elin och Johannes
onsdag 24 december 2008
måndag 22 december 2008
Vissa vanor dör långsamt
I Sverige till exempel, är vi vana vid att Herr Gårman ackompanjeras av ett vänligt smattrande. I Kanada däremot, finns inget sånt ljud, så jag och Elin blir ständigt knuffade i ryggen av arga folkmassor som undrar vad vi väntar på.
På en annan punkt vill jag verkligen förstärka hur kyligt det är. I förrgår var det -18 i Toronto (-26 om man räknar med vinden). Men de kan iaf skämta om det här. Spana in en av de roligare reklamerna angående kanadensiska biljakter:
På en annan punkt vill jag verkligen förstärka hur kyligt det är. I förrgår var det -18 i Toronto (-26 om man räknar med vinden). Men de kan iaf skämta om det här. Spana in en av de roligare reklamerna angående kanadensiska biljakter:
lördag 13 december 2008
Pepparkaksbak på låtsas
13 december i dag och julafton kommer närmare och närmare. För mig, nu 24 år gammal, kan jag inte påstå att det väcker några särskilda känslor på insidan. Tiden för chokladkalendrar från gudföräldrar i Tyskland, körsång på lucia eller sömnlösa nätter när man försökte somna så hårt för att morgonen skulle komma snabbare är sedan länge förbi. Inte ens ett jullov får man se fram emot, tvärtom ska man vara sjukt nöjd om man kan prata sig ur att slippa jobba på julafton.
Inte heller har man en egen familj att mata med traditioner som på någon vänster ska hylla födelsen av jordens frälsare. Just nu befinner jag mig i något slags högtidernas Ingenmansland.
Men inte utan svaga punkter.
Den enda jultraditionen som hängt med så här länge har varit Mormors pepparkaksbak. Anledninarna är lite olika: jag har alltid varit en mjukis för sötsaker och en eftermiddag med pepparkaksdeg, smarties, kanelbullar och julmust är svårslaget, det är ett tillfälle att uttrycka sin visuella kreativitet genom att skapa diverse konstverk med kristyr och slutligen har jag en finfin ursäkt för mig att hälsa på Mormor en gång extra om året.
Men i år blev det annorlunda eftersom jag och Elin bestämde oss för att släpa våra baslådor över Den Stora Pölen och hålla oss borta från Sverige i december månad. Så vad göra? Baka själv förstås! Skitlätt, eller hur? Eller hur...
På en kväll när Elin är ute och leker julfest med sina arbetskompisar bökar jag i köket med en brun, kletig sörja. Nu är degen i kylen, disken torkar och jag har ont i magen (man måste ju kvalitétstesta). Jodå, det ska nog allt bli bak i morgon. Det blir nog inte lika gott eller mysigt som hemma, men som de säger: you gotta try.
Inte heller har man en egen familj att mata med traditioner som på någon vänster ska hylla födelsen av jordens frälsare. Just nu befinner jag mig i något slags högtidernas Ingenmansland.
Men inte utan svaga punkter.
Den enda jultraditionen som hängt med så här länge har varit Mormors pepparkaksbak. Anledninarna är lite olika: jag har alltid varit en mjukis för sötsaker och en eftermiddag med pepparkaksdeg, smarties, kanelbullar och julmust är svårslaget, det är ett tillfälle att uttrycka sin visuella kreativitet genom att skapa diverse konstverk med kristyr och slutligen har jag en finfin ursäkt för mig att hälsa på Mormor en gång extra om året.
Men i år blev det annorlunda eftersom jag och Elin bestämde oss för att släpa våra baslådor över Den Stora Pölen och hålla oss borta från Sverige i december månad. Så vad göra? Baka själv förstås! Skitlätt, eller hur? Eller hur...
På en kväll när Elin är ute och leker julfest med sina arbetskompisar bökar jag i köket med en brun, kletig sörja. Nu är degen i kylen, disken torkar och jag har ont i magen (man måste ju kvalitétstesta). Jodå, det ska nog allt bli bak i morgon. Det blir nog inte lika gott eller mysigt som hemma, men som de säger: you gotta try.
söndag 7 december 2008
Introduktion till "Elins nya födelsedag" och "Min nya födelsedag är 5:e december".
Den 5:e december visade sig bli en händelserik kväll. Så händelserik att Elin numera har två födelsedagar och att vi båda kände att vi ville skriva om det.
I stället för att försöka skriva ett inlägg tillsammans skrev vi, oberoende, var sitt.
Här kommer nu frukten av det projekten, med första inlägget från åskådaren och det andra från huvudpersonen. Allt kryddat med lite rörlig bild på slutet.
Njut.
I stället för att försöka skriva ett inlägg tillsammans skrev vi, oberoende, var sitt.
Här kommer nu frukten av det projekten, med första inlägget från åskådaren och det andra från huvudpersonen. Allt kryddat med lite rörlig bild på slutet.
Njut.
Elins nya födelsedag
Torsdag 4:e december kl 19:03. Hemma på Erskine avenue.
”We’ve gotta celebrate this! Come to my place tomorrow and I’ll make dinner”, sa Mark när jag skrev över MSN att jag blivit anställd och skulle börja på måndag. ”Visst”, sa jag och kände hur det började vattna i munnen på mig när jag tänkte på Mark’s matlagning. Mannen kan verkligen sina grejor i köket.
Elin låg i sängen och kollade på TV när hon snurrade på huvudet och frågade vem jag chattade med. Jag berättade att Mark ville fira min anställning med att bjuda på mat. ”Hooters!”, skrek hon impulsivt. Vi hade pratat om att gå dit och kolla på en av Raptors matcher tidigare, men det hade inte blivit av. Jag föreslog Hooter’s för Mark och han köpte det utan klagomål.
Fredag 5:e december kl 20:38. Hos Mark på Elisabeth street.
Vi har mött upp hemma oss Mark. Han ska visa oss vägen till Hooters som ligger tio minuters promenad från honom. Elin och jag dricker var sin kall och tittar på Blazers-Celtics medans Mark duschar av sig dagens arbete. Alla är förväntansfulla inför kvällen. Hooters är mytomspunnet och varken jag eller Elin vet vad vi ska förvänta oss.
När Mark har duschat färdigt och vi börjar förbereda oss för avgång ska Elin göra ett sista besök på toaletten innan vi går. Efter att hon låst om sig drar Mark mig i armen och viskar åt mig att följa med honom en bit bort. Sen viskar han:
”Hey, do you wanna play a prank on Elin tonight?”
“Always! What’d you have in mind?”
Mark förklarar planen för mig och jag nickar belåtet. Mellan basket på TV, gratis mat, gratis öl och nu ett practical joke på Elin hade verkligen den här kvällen potential.
Jag vet inte varför, men någonstans hade jag visualiserat Hooters som ett ganska elegant och högklassigt ställe med fräsch inredning. Verkligheten visade sig vara ganska mycket tvärtom. Stället såg ut som vilken halvsjaskig pub som helst och menyn bestod uteslutande av friterad mat. Detta skulle dock inte betyda att kvällen var förlorad. Det skulle fortfarande visas en basketmatch på TV och jag och Mark hade fortfarande ett elakt skämt att utsätta Elin för.
Efter att vår servitris befriat oss från våra tomma tallrikar som bara tio minuter tidigare innehållit vår huvudrätt kommer strax en annan servitris fram, hållandes en bit kaka i handen och frågar om det är någon av oss som beställt efterätt. Jag och Mark tittar hemlighetsfullt på varandra, men ingen av oss vill kännas vid kakan. Det var inte så här vi hade tänkt oss att det skulle gå till. Elin, som inte förstod nånting, fick något i blicken när hon fixerade ögonen på kakan och det såg ut som om hon funderade på att säga att hon beställt kakan, även om hon inte gjort det. Det gick några pinsamma sekunder innan servitrisen började fundera på om hon kanske gått till fel bord.
Hon gick därifrån med kakan utan att säga något och konsulterade med sina kollegor. Sen kom de i klunga om fyra stycken tillbaka till vårt bord och frågade efter Elin. Jag och Mark pekade på henne och två av tjejerna gick bort och tog henne under var sin arm. Elin undrade ”What’s going on?” och en av servitriserna svarade ”It’s your birthday!”. Elin vände på huvudet och riktade en anklagande blick åt vårt håll. Först mig, sen Mark. Vi låtsades båda två som om det regnade. Elin visste vid det här laget att hon hade blivit utsatt för en komplott, men hon förstod också att om hon spelade med skulle hon få sin efterlängtade tårta. Avvägningen föll i tårtans favör.
Elin följde instruktioner, ställde sig på en barstol och lät servitriserna spänna fast en ”hatt” av ballonger på hennes huvud. Sen följde ljudet av en visselpipa och all uppmärksamhet i restaurangen riktades mot Elin. En av servitriserna utropade glatt att det var Elins födelsedag och sen sjöng de en födelsdagshyllning jag aldrig hört innan.
Elin var i sitt esse. Hon poserade för publiken och den svarade med busvisslingar och glada utrop. Från en hörna hördes: ”Show the boobs already!”.
Efter sången följdes applåder. Elin neg, hoppade ner från stolen gick rödkindad tillbaka till sin plats vid vårt bord där hennes kaka väntade på henne. Mark och jag delade en belåten blick. Allt fångades på kamera.
När Elin var färdig med sin kaka och servitrisen kom för att hämta den tomma tallriken följdes hon av en kollega som smög upp bakom oss. Vi hade alla våra blickar riktade mot TV:n som satt monterad i taket och märkte inte deras närvaro förrän en av dem frågade: ”Are you here on vacation or are you living here?”
”No, we’re living here”, sa Elin och pekade på mig och sig själv.
”Well, our manager wondered if you would be interested in a job here.”, svarade servitrisen. “If you’d like, you could come back here at 4 pm tomorrow and speak with Jimi, the manager.”
Det här var verkligen en kväll att fira.
”We’ve gotta celebrate this! Come to my place tomorrow and I’ll make dinner”, sa Mark när jag skrev över MSN att jag blivit anställd och skulle börja på måndag. ”Visst”, sa jag och kände hur det började vattna i munnen på mig när jag tänkte på Mark’s matlagning. Mannen kan verkligen sina grejor i köket.
Elin låg i sängen och kollade på TV när hon snurrade på huvudet och frågade vem jag chattade med. Jag berättade att Mark ville fira min anställning med att bjuda på mat. ”Hooters!”, skrek hon impulsivt. Vi hade pratat om att gå dit och kolla på en av Raptors matcher tidigare, men det hade inte blivit av. Jag föreslog Hooter’s för Mark och han köpte det utan klagomål.
Fredag 5:e december kl 20:38. Hos Mark på Elisabeth street.
Vi har mött upp hemma oss Mark. Han ska visa oss vägen till Hooters som ligger tio minuters promenad från honom. Elin och jag dricker var sin kall och tittar på Blazers-Celtics medans Mark duschar av sig dagens arbete. Alla är förväntansfulla inför kvällen. Hooters är mytomspunnet och varken jag eller Elin vet vad vi ska förvänta oss.
När Mark har duschat färdigt och vi börjar förbereda oss för avgång ska Elin göra ett sista besök på toaletten innan vi går. Efter att hon låst om sig drar Mark mig i armen och viskar åt mig att följa med honom en bit bort. Sen viskar han:
”Hey, do you wanna play a prank on Elin tonight?”
“Always! What’d you have in mind?”
Mark förklarar planen för mig och jag nickar belåtet. Mellan basket på TV, gratis mat, gratis öl och nu ett practical joke på Elin hade verkligen den här kvällen potential.
Jag vet inte varför, men någonstans hade jag visualiserat Hooters som ett ganska elegant och högklassigt ställe med fräsch inredning. Verkligheten visade sig vara ganska mycket tvärtom. Stället såg ut som vilken halvsjaskig pub som helst och menyn bestod uteslutande av friterad mat. Detta skulle dock inte betyda att kvällen var förlorad. Det skulle fortfarande visas en basketmatch på TV och jag och Mark hade fortfarande ett elakt skämt att utsätta Elin för.
Efter att vår servitris befriat oss från våra tomma tallrikar som bara tio minuter tidigare innehållit vår huvudrätt kommer strax en annan servitris fram, hållandes en bit kaka i handen och frågar om det är någon av oss som beställt efterätt. Jag och Mark tittar hemlighetsfullt på varandra, men ingen av oss vill kännas vid kakan. Det var inte så här vi hade tänkt oss att det skulle gå till. Elin, som inte förstod nånting, fick något i blicken när hon fixerade ögonen på kakan och det såg ut som om hon funderade på att säga att hon beställt kakan, även om hon inte gjort det. Det gick några pinsamma sekunder innan servitrisen började fundera på om hon kanske gått till fel bord.
Hon gick därifrån med kakan utan att säga något och konsulterade med sina kollegor. Sen kom de i klunga om fyra stycken tillbaka till vårt bord och frågade efter Elin. Jag och Mark pekade på henne och två av tjejerna gick bort och tog henne under var sin arm. Elin undrade ”What’s going on?” och en av servitriserna svarade ”It’s your birthday!”. Elin vände på huvudet och riktade en anklagande blick åt vårt håll. Först mig, sen Mark. Vi låtsades båda två som om det regnade. Elin visste vid det här laget att hon hade blivit utsatt för en komplott, men hon förstod också att om hon spelade med skulle hon få sin efterlängtade tårta. Avvägningen föll i tårtans favör.
Elin följde instruktioner, ställde sig på en barstol och lät servitriserna spänna fast en ”hatt” av ballonger på hennes huvud. Sen följde ljudet av en visselpipa och all uppmärksamhet i restaurangen riktades mot Elin. En av servitriserna utropade glatt att det var Elins födelsedag och sen sjöng de en födelsdagshyllning jag aldrig hört innan.
Elin var i sitt esse. Hon poserade för publiken och den svarade med busvisslingar och glada utrop. Från en hörna hördes: ”Show the boobs already!”.
Efter sången följdes applåder. Elin neg, hoppade ner från stolen gick rödkindad tillbaka till sin plats vid vårt bord där hennes kaka väntade på henne. Mark och jag delade en belåten blick. Allt fångades på kamera.
När Elin var färdig med sin kaka och servitrisen kom för att hämta den tomma tallriken följdes hon av en kollega som smög upp bakom oss. Vi hade alla våra blickar riktade mot TV:n som satt monterad i taket och märkte inte deras närvaro förrän en av dem frågade: ”Are you here on vacation or are you living here?”
”No, we’re living here”, sa Elin och pekade på mig och sig själv.
”Well, our manager wondered if you would be interested in a job here.”, svarade servitrisen. “If you’d like, you could come back here at 4 pm tomorrow and speak with Jimi, the manager.”
Det här var verkligen en kväll att fira.
Min nya officiella födelsedag är den 5:e december
Min nya födelsedag är officiellt den 5 december, bara så ni vet!
Igår gick Johannes och jag ut tillsammans med en av våra vänner för att fira att Johannes (äntligen) hade fått ett jobb. Vi gick till den berömda… eller ökända restaurangen ”Hooters”. Kvällen började bra, NBA basket på tvn och trevligt sällskap, men under tiden jag var på toaletten bestämde Johannes och Mark att utsätta mig för ett ”praktical joke”.
En servitris kom senare upp till mig, ger mig en tårtbit och säger ”Grattis, jag fick höra att det var din födelsedag idag”! Därefter blåser hon i en visselpipa och jag får en mindre fin hatt tillverkad av ballonger och får ställa mig på en stol och får en födelsedagssång tillägnad mig! ( Vill ni se hur obekväm jag känner mig där uppe, se längst ner!) Jag får en ”flash back” till ett tillfälle då jag är 13 år gammal och just vunnit ett pris i en ”Kägel” turnering i Österrike och får ställa mig på en läskback och motta ett pris. Av någon anledning har jag aldrig varit bekväm med att stå i centrum. Så när jag står där uppe på stolen och alla i restaurangen tar kort eller stirrar på mig försöker jag komma på ett sätt att ge igen på Johannes och Mark. Förslag, någon?
När jag äntligen kommer ner och får äta upp tårtbiten kommer två servitriser fram till mig och presenterar sig. De undrar om jag är en turist eller om jag bor i Toronto. Varför? ”Our manager is wondering if would like a job?” Okej, jag har nu fått ett jobb på “Hooters”, min tanke är ” det kan inte vara tuttarna, det måste vara rumpan”! =)
Frågan är nu bara ska jag ta jobbet?? Det feministiska jaget säger definitivt NEJ (det är under min värdighet), men jag tror det hade varit väldigt utmanande och utvecklande för mig som person och dessutom hade jag fått många vänner på köpet! Så vad tycker du? Hjälp mig! Skriv en kommentar med din åsikt!! Jag ska dit på tisdag för en timmes ”orientering” då en av servitriserna ska visa mig vad jobbet innebär.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)