Andra sidan pölen

Ett sjukt svenskt namn

2009-07-02T14:21:00.000-07:00

En av mina kollegor på jobbet har en kompis som precis köpt en bil. På någon vänster, som jag inte fick någon bra förklaring på, fick sedan kompisen för sig att nya bilen skulle få ett svenskt namn. Ett ursvenskt namn och gärna så många 'å', 'ä' och 'ö' som möjligt.

Jag har tänkt och tänkt men kan inte riktigt hitta en fullträff. Lite hjälp här?

Jens besöker Toronto

2009-06-20T15:42:00.000-07:00

Det har tagit mig över 4h men nu ligger 107 bilder uppe på Facebook!

Aprilväder? Part 2

2009-05-11T11:16:00.000-07:00

Så idag när jag var på väg till mitt vattenhål för en kaffe och internet sprang jag på något mycket ovanligt. Snö. I mitten av maj.

Men lugna er, även om snön faktiskt är helt genuin är den nerkörd från någonstans långt norrifrån för att vara statist i en filminspelning. Snacka om dålig planering.

Aprilväder?

2009-05-09T20:05:00.000-07:00

"Aprilväder" är ett uttryck jag är familjär med. Vädret i april sägs vara oförutsägsbart. En majdag som idag kan jag lova att inte ens den bästa metrologen kunde förutspå.

På min enda lediga dag, lördag, vaknar jag upp till mörka moln och jag får höra att det tidigare på morgonen haglade hagel stora som 5-kronor. Typiskt, fredagen var strålande fin med solsken, 22 grader, och jag jobbade innomhus i 11 timmar. När Johannes och jag äntligen är färdiga för att gå ut genom dörren står regnet som spön i backen. På en två minuters promenad till tunnelbanan blev den av oss två utan paraply genomblöt. Väl uppe på ytan igen har regnet nästan slutat men vi kan höra åskan mulra.

En timme senare är det strålande sol och jag känner mig dum som klampar runt i mina stövlar när jag möter alla människor i shorts. Vid 18-tiden på kvällen börjar det från ingenstans att blåsa väldigt häftigt, det blev väldigt kallt väldigt snabbt. Alla som gick hemifrån i bara shorts och t-shirt måste kännts sig bra dumma.

Vädret här i Toronto kan uppenbarligen vara väldigt oförutsägbart. Efter en lång kall vinter var vårens värme verkligen välkommen och sommaren är inte långt bort!

The pig flu

2009-05-06T18:08:00.000-07:00

Egentligen heter det swine flu eller H1N1, men pig flu låter mycket roligare. Inte alla uppskattar ett halvbra skämt om epidemin dock.

Vissa av mina kollegor på jobbet har börjat prata om jordens undergång (vissa av dem röker visserligen lite för mycket gräs, men ändå) och en annan kollega funderar på att ställa in sin resa till Europa nästa månad för att hon läst någonstans på internet att man löper 50% risk att få influensan om man reser till Europa just nu. När jag bad att få se var hon läst det någonstans hänvisade hon mig till en sida som var på kinesiska.

I förra veckan hade vi en gäst på hotellet som var från Mexiko och precis flugit in därifrån. Ingen visste om det när han ankom men jag fick reda på det när jag småpratade med honom på vägen upp till hans rum. När jag berättade för mina lättskrämda kollegor nere i receptionen var deras första reaktion "OH MY GOD! GO WASH YOUR HANDS!".

I verkligheten är det nog inte lika farligt. Hur många dödsfall har bekräftats över hela världen? 200? 300? Och är det någon som kan rota fram medelåldern bland dem? Än så länge är det noll dödsfall i Kanada och framförallt noll smittade svenska invandrare i Kanada.

Fast Elin har i och för sig gått runt och hostat nu i ett par veckor...

Tillbaka till vardagen

2009-04-21T11:27:00.000-07:00

Listan är uppdaterad.

Inte kikat på den på ett tag, nä? För er uppmärksamma noterade ni säkert att Jens Sämfors nu är inkluderad och snart även genomstruken. Den 5:e juni landar han nämligen på Lester B. Pearson och står som stolt flagghållare av Lag Sämfors. Kudos.

Ett axplock av bilderna som fotades under förra veckan.

Soraya

2009-04-08T12:07:00.000-07:00

Soraya var en tjej med indiska rötter som jobbade i receptionen på The SoHo Metropolitan fram till maj förra året. Efter två år hos oss gick hon vidare och började jobba på sales hos vårt systerhotell ett par stenkast bort.

För tre veckor sedan blev Soraya påkörd av en lastbil och dog innan hon kommit till sjukhuset. Hon korsade en gata samtidigt som hon pratade i mobilen och såg inte bussen som var på väg att svänga in på gatan. Korsningen ligger ironiskt nog ett kvarter från hennes gamla arbetsplats och är fullt synlig från ingången till hotellet.

Så den förbigångna helgen var det tid för begravning och Soraya's släkt flög in från världens alla hörn; Indien, England och Santa Monica i Kalifornien, för att nämna några. David Kelley, general manager på The SoHo Metropolitan, tog beslutet att Soraya's närmast sörjande inte skulle behöva bekymra sig om de alldagliga problemen under deras vistelse så han tog hand om de tio närmast stående släktingarna, ordnade limousine att ta dem från flyget till hotellet, arrangerade sviter för dem att bo i, annordnade en 'celebration of life' i hennes ära på hotellet och gav dem generell VIP-status under deras 5 dagar långa vistelse i Toronto - allt helt utan kostnad.

Det kallar jag classy.

Vårtecken!

2009-04-05T21:02:00.000-07:00

Först måste jag be om ursäkt till alla trogna läsare för min frånvaro! Jag skyller på 13h dagar på nya jobbet, även om jag älskar det så är det en aning tröttsamt i längden.

Nu till det roliga! Jag har laggt upp ett nytt album med vårbilder, kolla in det här!

Jag vill även meddela att mitt svenska mobilnr kommer att aktiveras den 6:e april. 0703 611 008 är numret, om jag inte minns fel! Skicka gärna en hälsning via sms men om du ringer kommer jag inte att svara! (Jag är trots allt i många avseenden en småländning även om jag hellre kallar mig skåning!)

Lovar att inte vänta lika länge mellan inläggen i framtiden....men jag garderar med att önska alla vänner en glad påsk!

Massa litet och inget stort

2009-04-03T11:40:00.000-07:00

Har den senaste veckan kämpat för att klämma ur mig ett blogginlägg men inget har varit tillräckligt intressant för försvara ett eget inlägg, så istället blir det några korta rader om halvstora saker.

Elin har inte skrivit på länge. Jag har legat på henne ett bra tag om att hon borde sätta sig och skicka ett ben till sina hungriga fans, men hon är för lat för att göra det - eller var det för många 13-timmarspass på jobbet som gjorde att hon inte hade tid? Jag kan inte komma ihåg.
De här inläggen börjar ta längre tid att skriva och anledningen till det är att min svenska inte används lika frekvent nu som tidigare. Ibland får jag sitta i tio minuter för att komma på ett visst ord jag vill använda. Det är frustrerande.
Vi flyttade i helgen och det är så skönt! Vi kände oss mer hemma på 190 Lowther avenue efter tre dagar än vad vi gjorde på 160 Erskine avenue efter 5 månader. Skicka en påskhälsning?

190 Lowther avenue, unit J
M5R 18E
Toronto, Ontario

Jag köpte en cykel igår. En finfin mountainbike som ska ta mig överallt nu när vi bor så centralt. Mer motion och mindre pengar på Metropass. Alla vinner, eller hur?
Underbart att läsa alla svenska kompisars statusuppdateringar på facebook om hur gutt det var att sitta i solen med en kall och njuta av den stundande sommaren, framförallt när det är ösregn här. Men hey - det är i alla fall +10!
Fick köra hotellets husbil i trafik för andra gången i mitt liv i helgen. Vem som satt i baksätet? Terrell Owens. Googla honom. Hyfsat svettigt.
Vi var ute på en fantastisk eftermiddagspromenad i våra nya kvarter i går och njöt av vårtecken (inget regn). Vi hade kamera med oss och våralbum kommer upp vilken dag som helst.

Allt för nu.

Det är inte tysk som tysk

2009-03-19T12:37:00.000-07:00

Tysken har ett (välförtjänt) dåligt rykte i Sverige av att förvänta sig att alla svenskar pratar flytande tyska. Detta är givetvis långt ifrån sanningen och antingen är Tysken för dum för att förstå det eller för bekväm för att plocka fram sin engelska.

Tysken i Toronto är dock en annorlunda varelse. På hotellet tillhör jag en av två som kan föra sig någorlunda (nåja) i en konversation på tyska. Varje dag jag kommer in för att jobba skannar jag genom ankomstlistan för att se om där finns någon lyckligt ovetande tysk som ska bo hos oss för natten. För till skillnad från Sverige så blir Tysken i Toronto överlycklig så fort han hör 'sind Sie aus Deutschland'?

Som jag antydde lite längre upp är jag långt ifrån flytande och ju svårare dialogen blir, desto högre procent engelska blir det från min sida. Men Tysken i Toronto är förstående och tycker att 'dein Deutsch sind Super!' - vilket den inte alls är, men han är bara glad över att höra sitt modersmål i ett land där alla pratar engelska och franska.

Man är i alla fall så mycket mer uppskattad som tysktalande på den här sidan pölen än vad man var hemma. Önskar att Tysken i Sverige skulle kunna lära sig något av sin kusin i Nordamerika, men det är inte troligt. Chansen är större att de kommer söka kontroll över planeten en tredje gång och tvinga in tyskan i alla skolböcker. Om inte bara för att de ska slippa lära sig engelska.

Big dream, small car - Part two

2009-03-16T08:50:00.002-07:00

De senaste två dagarna har jag jobbat på ett tvåtusenords blogginlägg om min fascination för snabba bilar och vilka möjligheter mitt jobb innebär på den fronten.

Inlägget kretsade kring en helg för två veckor sedan då jag fick chansen att köra min första Porsche, något jag drömt om sedan 16-års ålder, bara för att misslyckas men sen återhämta mig.

Men igår hände något annat som fullständigt krossar upplevelsen om Porschen. Och eftersom en bild är värd tusen ord får väl en video vara värd två tusen.

Två sköna citat på samma dag

2009-03-13T12:57:00.000-07:00

Citat nr.1: 'I'm not trained to inspect foreign ID's.'

Från dörrvakten på Gabby's när jag och min kompis försökte komma in för att ta ett par öl efter jobbet i fredags kväll. Jag visade mitt svenska körkort, pekade på födelsedatumet och fick då denna mysiga one-liner i ansiktet.

Omständigheterna skapar komiken här. För det första är Gabby's en pub i stil med Nyhavn på Möllan i Malmö. Inte en hipp nattklubb på något sätt och de gånger jag varit där tidigare har jag aldrig sett en dörrvakt som kollade ID. För det andra hade han inga problem med min kompis Douglas, som är från Venezuela men senast kommer från USA och sportar ett körkort från Kalifornien. Är inte det foreign? Slutligen är Douglas 37 år gammal, åldersgränsen var 19 och jag förstår bara inte varför det behövde vara ett problem från början. Men det är lugnt, vi tar bara vår business någon annastans.

Citat nr.2: 'Yes, Italy is one of my favorite cities in the world.'

Ett citat som cementerar nordamerikanens uppfattning om att Europa är ett land och Frankrike, Italien och Tyskland är städer i detta land.

Mannen som yttrade det är en basebollkommentator som försökte döda lite tid i denna ofantligt tråkiga sport genom att småprata om laget som spelade. Tystnad hade varit att föredra.

Hur säker kan man vara?

2009-03-10T18:13:00.000-07:00

I förra veckan satte de upp ett nytt anslag i hissen i huset vi bor i och förklarade att följande onsdag skulle det utföras en kontroll av brandlarmet någon gång mellan klockan 9 och 17. Detta är en procedur som utförs en gång varje månad.

Sjukt störigt är det eftersom det enda vi ockupanter märker av kontrollen är att brandlarmet går mer eller mindre konstant under en timme den dagen och den timmen kan man räkna med att inte få något gjort, om man inte råkar vara döv.

Så jag blev bara något konfunderad när jag i måndags stod och rakade mig inför kvällens arbetspass och hörde brandlarmet gå igång. Jag var nästan helt säker på att jag läst onsdag på anslaget, men utgick från att jag tagit fel och bestämde mig för att behandla det som ett falskt larm. Min riskkalkyl kom fram till att jag hade en ganska sur utgångspunkt från 15:e våningen om det nu faktiskt var något som var fel, men jag ville helt enkelt slutföra min rakning och packa lunchlådan innan jag gick till jobbet.

Precis innan jag ska ge mig ut genom dörren upphör larmet och ersätts av fastighetsägarens röst som kallar på vår uppmärksamhet: 'This is the facility proprietor. The fire alarm you just heard was false and accidentally triggered by me. I'm sorry for the inconvenience. Everybody can now return to their apartments and carry on with their day. Thank you and god bless.' (okej, jag hittade på det sista)

Så inte nog med att de testar brandlarmet en gång i månaden utan det händer även att ägaren 'råkar' slå på det. Jag måste verkligen ifrågasätta frekvensen av de här övningarna. Jag, av alla människor, inser vikten av brandsäkerhet men när folk vänjer sig vid att höra larmet (minst) en gång i månaden, vem kommer då ta det på allvar när det verkligen brinner?

Som de säger här borta: 'Don't cry wolf when there is no wolf!'

Tidernas bästa pressmeddelande

2009-03-10T17:35:00.001-07:00

Så, där sitter jag mitt i min dagliga morgonrutin och sorterar genom myllret av NBA-artiklar och blogginlägg som skrivits omkring gårdgens matcher. Jag missade det nästan, men efter att ha ögnat rubriken tre gånger klickade jag på länken för att läsa hela pressmeddelandet om det nya innovativa slutspelsformatet som NBDL (National Basketball Development League) ska testa den här säsongen.

För er som inte pratar basket innebär det kortfattat att istället för det nuvarande formatet - där det laget som slutar på första plats i slutet av ordinarie säsong automatiskt får möta det laget som slutade åtta och det laget som slutade tvåa får möta sjuan och så vidare - införs nu istället en process där laget som slutade etta får välja sin motståndare i första omgången bland de lag som slutade i position 5-8, tvåan får välja bland de tre lag som är kvar, trean får välja bland de två och fyran möter det kvarvarande laget. (sjukt kortfattat, eller hur?)

Då undrar ni, på vilket sätt är det här intressant? Jo, för att det var min idé. Lite i alla fall.

Det hela kan spåras tillbaka till faktumet att jag är född och uppvuxen i Ystad, där handboll är religion och invånarna tillber Per Carlén den Allsmäktige tre gånger dagligen. Utan den här ofrivilliga hjärntvätten är jag helt övertygad om att handboll hade kunnat passera förbi mitt liv helt obemärkt och ingen hade tagit skada. Men nu var det som det var och varje vår kunde man läsa i YA (Ystads Allehanda) om hur de tappra lagen som tagit sig till slutspel möttes upp i en ritual för att bestämma vem som skulle möta vem i första omgången. Detta var den enda delen av handboll som jag fann riktigt faschinerande och har länge undrat varför ingen annan sport (till min vetskap) utnyttjar detta.

Så när NBDL's (förklarat här i ett tidigare blogginlägg) president, Dan Reed, skrev i sin blogg att han snart skulle hålla ett stormöte med ligans ägare där de skulle diskutera hur de kunde förbättra sin produkt och ville ha idéer skrev jag ett ödmjukt mail om hur handboll spelas i det lilla landet jag kommer från och pekade på vilka fördelar det hade gentemot det gamla, förlegade systemet. Mailväxlingen är tyvärr sparad på en extern hårddisk i källare på Nobelvägen i Malmö, men svaret jag fick var något i stil med: 'I completely love your idea! Will be sure to bring it up on our meeting'.

Det var ungefär 1½ år sedan och jag måste erkänna att jag för längesedan tappat det rus jag kände av att ha kommunicerat med NBDL's president. Men det här pressmeddelandet har väckt nytt liv.

Vad gör jag nu? Tänk om det funkar så bra i NBDL att NBA bestämmer sig för att adoptera systemet. Tack vare mig? Det skulle vara helt ofattbart.

Nu ska jag maila Mr. Reed och fråga om de söker folk på kontoret och se om han kommer ihåg vår lilla konversation från förra året.

En vänligare välgörenhet

2009-03-04T17:52:00.000-08:00

Det sista året innan vi åkte hit kände jag det som att Malmö innerstad fullständigt kryllade av hoppfulla ungdomar som stod med pärmar under armen och trakasserade alla som gick förbi.

Jag byggde snabbt upp ett urval av nekande fraser på deras påhopp som klassikern "nej tack, jag är inte intresserad" till "jag är redan med". Om man hade tur gav de upp direkt och sjönk tillbaka till sitt gathörn och började söka efter nya byten, men ofta följer de med en tio meter och ställer oinbjudna uppföljningsfrågor som "så du bryr dig inte om barnen i Somalia?" eller "vill du inte ge upp två öl i månaden för att rädda pandan Bukki i Tibet?". De ger bara inte upp.

I Toronto är antalet mindre och mångfalden smalare, men framförallt är de få välgörenhetsinkastare man stöter på otroligt trevliga och hövliga.

De öppnar med att fråga efter din tid: "do you have a moment, sir?"

Jag slänger ur mig en standard: "no thank you, I'm not interested."

Och det uppfriskande svaret lyder: "no problem, sir. You have a good day!", följt av ett leende.

Eller liknande.

Att bli värvad är i alla fall en oerhört behagligare upplevelse på Andra Sidan Pölen.

På flykt igen

2009-02-16T16:18:00.000-08:00

Så, en dag för ett par veckor sedan kommer jag hem från jobbet och ser att Elin sitter framför datorn och kollar lägenhetsannonser på http://www.craigslist.ca/. Redan då visste jag att jag kunde börja packa väskan och mentalt ställa in mig på att vi skulle flytta.

Nu när hon har fått jobb på andra sidan stan och det verkar som om jag får stanna kvar på mitt - som också är på andra sidan stan - började vi spana in möblerade rum som, wait for it.... ligger på andra sidan stan!

Vi(Elin) hittade en mysig liten källarlägenhet på 190 Lowther avenue, bara 100 meter från Spadina subway station. Läget är precis mittemellan våra jobb och istället för 45 minuter till jobbet för oss blir 15 minuter för mig och 25 för Elin. Vi får även ett större rum, kabel-TV, eget badrum, slipper det där jävla byggarbetet bredvid och får förhoppningsvis en närmare relation till våra hyresvärdar.

Visningen gick bra och igår fick vi bekräftat att vi är välkomna att flytta in den förste april. Vi ska träffas senare den här veckan och rita upp ett hyresavtal. Jag önskar att historien slutade där, men tyvärr råkade jag ut för en brain cramp under visningen som gjorde att den sista 1½:a månaden på 160 Erskine avenue kommer bli lite mer krystad än vanligt.

Allan och Lisa, våra blivande hyresvärdar ville att vi skulle fylla i ett formulär med vår kontaktinformation samt referenser som alla kandidater fick fylla i. Tyvärr satt vi och konverserade samtidigt som jag fyllde i det här formuläret och tänkte mig inte riktigt för när jag fyllde i "Current landlord and phone number". Inget brottsligt i det i sig, men saken var att Julie inte hade en aning om att vi letade efter någon annanstans att bo och hade definitivt inte gett sitt medgivande till att vi delade ut hennes telefonnummer till främlingar. Så ni kan nog gissa hennes förvåning när en tjej vid namn Lisa ringer henne på jobbet för att få hennes åsikt om hur vi är att bo med.

Lisa insåg snabbt mitt misstag och försökte släta över det genom att säga att vi bara varit intresserade av lägenheten och att inget på något sätt var bestämt ännu. Vi ville bara se efter vad som fanns där ute. Fantastiskt nog gav hon oss ändå en bra referens. Kudos.

I dag träffade vi henne första gången sen telefonsamtalet och var tvungna att berätta om våra planer att flytta ut. På väldigt många plan kändes det som att göra slut med någon man är tillsammans med.

En påtaglig spänning i luften. Snubblande anledningar och orsaker. Nosiga uppföljningsfrågor och ett otillfredställande avslut.

Men nu är det gjort. Vi har gjort slut och flyttar in med våra nya partners om 60 dagar.

Skicka påskkort?

190 Lowther avenue, unit J
M5R 1E8
Toronto, Ontario

Visa större karta

26:e juli

2009-02-15T21:01:00.000-08:00

Tiden av ovisshet är förbi. Nu kan ni äntligen ringa in datumet och rensa alla tidigare åtaganden.

Elin och Johannes återkomst till Sverige är nu spikad i sten till den 26:e juli (2009 - bara för att förtydliga).

Så förbered välkomstkommitén och smörj in musklerna för vi kommer ha en massa skit med oss tillbaka och inte tillräckligt många händer för att bära det. Eller så kan ni bara fortsätta som vanligt och låta söndagen den 26:e passera som den brukar göra.

I vilket fall som helst vet ni nu.

God natt!

Dark Horse Espresso Bar

2009-02-03T12:14:00.000-08:00

Ögnade genom februarinumret av "Where" som listar vad som är hett varje månad och fastnade på artikeln om stans mysigaste caféer. Beskrivningen av Dark Horse Espresso Bar fångade särskilt mitt intresse:

This café at Queen and Broadview is the perfect place to relax with a laptop or some reading. Owner Deanna Zunde serves up rich, smooth coffee - perfect for pairing with freshly baked muffins or pastries - in a SoHo-style atmosphere.

Så på en sån här ledig tisdag bestämde jag mig för att ta mig en halvtimme att resa ut och kolla in stället, eftersom jag alltid är på jakt efter nya platser där man kan koppla av och njuta.

Väl framme blir jag inte särskilt imponerad av fasaden men insidan lämnar lite att önska. Robusta, tidsnötta trämöbler, skön belysning, inbjudande fåtöljer, James Brown i högtalarna och ett lagom artsy klientel. Utanpå det smakar kaffet suveränt (ingefärasconen var inte fel den heller) och trådlöst internet är gratis.

Chansen är att om jag en dag slår upp portarna för ett eget fik kommer det dela många likheter med Dark Horse Espresso Bar - bortsett från de röda stjärnorna som sitter uppsatta lite här och var.

$20 miljoner rikare

2009-01-29T15:04:00.000-08:00

Det kan tyckas lite lyckosamt att efter att ha sökt någonstans mellan 25 och 30 tjänster att jag till slut hamnade på ett ställe som ganska frekvent besöks av det lokala basketlaget. Coach Sam Mitchell syntes i restaurangen, sittandes med sin chef samma dag han blev sparkad, Kris "The Hump" Humphries tittar in till gymmet titt som tätt och flera av lagets scouter rör sig i bygget.

Bortsett från att det är extremt oprofissionellt att be en spelare om autograf har jag insett att jag kommit upp i en ålder där det nästan är lite pinsamt att be om en. Men om man har tur så kan ödet ibland visa en bakvägar.

Ett av dessa tillfällen var när jag för några dagar sedan klev ut i lobbyn för att påbörja dagens pass, går bort till concierge-bordet för att uppdatera mig på vad som händer i huset just i dag och ser ett kreditkort liggandes framme. Av vana plockar jag upp kreditkortet och frågar Kathleen vad historien bakom kortet är samtidigt som jag inser vad som är ingraverat:

"Jermaine L O'Neal"

Det kan väl inte vara? Det måste finnas tusen Jermaine O'Neal's i Toronto, eller hur? Hur stor är chansen att det är han? Men sen kikar jag i ena hörnet av kortet:

"Cardholder since ´96"

Vilket råkar vara året han blev proffs och började spela i NBA, plus att de inte delar ut platina-kort till vem som helst. Nu kändes det som om det var lite för många tillfälligheter och jag tjatade som ett litet barn på Kathleen på att få följa upp det. Kathleen var inte riktigt säker på vad som var proceduren och inte heller särskilt intresserad så hon gav mig grönt ljus att lösa uppgiften.

Jag plockade upp telefonen och ringde telefonnumret som stod på baksidan av kortet. Efter att ha repeterar kortnumret och kortinnehavaren för rösten på andra sidan tråden fick jag först vänta en stund och när hon kom tillbaka förklarade hon att hon skulle kontakta Jermaine för att höra vad han ville göra. Jag var så sugen på att säga "Give me the number and I can do it, pleeeeease!", men höll tillbaka och väntade istället snällt på att pausmusiken skulle ta slut.

När hon kom tillbaka förklarade hon kort att jag bara kunde klippa sönder kortet och kasta det. Tack så mycket, sa jag och la på.

Såhär i efterhand kan det verka lite oetiskt att lägga vantarna på någon annans kreditkort. Framförallt i det här fallet om man tänker på att Mr. O'Neal tjänat $20 miljoner årligen de senaste fem åren - bara på sitt spelarkontrakt. Men å andra sidan är det ganska harmlöst om jag behåller ett spärrat, verklöst kreditkort som souvernir.

Dagen efter fick jag förklarat för mig att det var basketspelaren som hade varit hos restaurangen ett par kvällar tidigare. Han hade parkerat bilen nere i garaget, men på vägen ut hade kortet fastnat i maskinen och Jermaine orkade väl helt enkelt inte bry sig om att gå igenom någon procedur för att få tillbaka det, utan lämnade det där och bad av banken att få ett nytt.

Så nu är jag stolt innehavare av Jermaine O'Neal's autograf :)

Snabba ryck!

2009-01-27T19:03:00.000-08:00

Sex plågsamma dagar som arbetslös har passerat. Dag ett till fem har jag spenderat nerbäddad i sängen med en dunderförkylning. Den lilla tiden som tillbringats utanför sängen har uteslutande gått till hitta något ätbart i skafferiet eller maila ut mitt CV till potentiella arbetsgivare.

Dag sex fick jag (äntligen) en intervju. Kl 12.45 anlände jag, aningen nervös, till Premier Fitness. Kl 13.20 var jag anställd som personlig tränare.

London nästa?

2009-01-22T19:51:00.000-08:00

För några helger sedan stod jag vakt vid dörren på jobbet och betade av den sista timmen innan mitt skift var slut. En taxi rullade fram på uppfarten och jag rör mig smidigt ut och öppnar dörren precis när Mr. och Mrs. Lynch var på väg ur bilen.

Jag hade träffat paret tidigare på kvällen när de bett mig om rekomendationer för en bra kinarestaurang i stan. Jag körde med den enda jag kunde: Lai wah heen. Restaurangen råkar ligga inuti vårt systerhotell men har ett gott rykte och jag har sett flera av mina kollegor skicka dit gäster tidigare. Paul Lynch hade dock en helt annan åsikt om både maten och utseendet på restaurangen. Det finns inte tillräckligt med plats på den här bloggen för att utveckla hela Mr. Lynch's uppsats om hur mycket bättre kinamaten hemma i London är, paret Lynch's hemstad, men jag gjorde mitt bästa för att lyssna mig genom klagoströmen och då och då ursäkta mig för hur dumdristig jag var som rekomenderat stället från början.

Efter att Mr. Lynch avverkat Lai wah heen gick han över till vårt hotell och påpekade hur liten han kände sig vid incheckningen och tyckte att personalen behandlat honom som ett barn. Detta var inte en mottagning han var van vid och han uttryckte, mycket vänligt, att han var intresserad av att berätta allt det här för någon som kunde påverka rutinerna på hotellet, om jag kunde hitta någon. Jag gav honom svaret att det inte var troligt med tanke på att klockan just då var halv ett på natten och de skulle checka ut tidigt söndag morgon. Dock lovade jag att försöka mitt yttersta och försäkrade att hans åsikt definitivt var av värde för oss.

Någonstans på den här vägen verkar det som om Mr. Lynch fattade tycke för mig och svängde in samtalet på min karriär i stället. Han undrade över mina framtidsplaner inom serviceyrket och hur pass driven jag var. Om jag ville fördjupa mig inom ämnet hade han två böcker som var näst intill nödvändiga att läsa om man skulle ha en chans att klättra inom servicebranschen. Författaren hette Jeffrey Archer och titlarna var "As the crow flies" samt "Kane&Abel". Han nämnde även att han, bland annat, jobbade för ett headhunting-företag som försörjde de allra mest exklusiva restaurangerna och hotellen i London med personal.

Efter att dagen efter ha sprungit ner till biblioteket och lånat den enda kopian av "As the crow flies" som fanns tillgänglig och läst de första två hundra sidorna av tusensidors-tegelstenen satte jag mig ner och skrev ett mail till Mr. Lynch. Några timmar senare löd svaret så här:

Hello JAHANNES !!!!!!

So good to hear from you !

I'm so glad you have taken the trouble to take out the book.

You won't regret reading these fine literary works. As you know they have really inspired me !

You will succeed because you have the gift of listening. No, the manager you passed the detail onto didn't respond - the only reason I spoke to Mr Kelley today was because a system generated email was sent to me from Mr Wu.

Mr Kelley will now be dealing accordingly - you were highly recommended by me - so you will be finely looked after.

London is truly a wonderful place - make time to visit and to experience the nuances - If I can be of assistance in futhering your career - then send me your most up to
date cv / resumee and I will speak with you more.

Until then, happy reading !

Well done and be well, friend,

Yours
sincerely,

Paul.

Så det dröjer kanske inte länge på svensk mark innan man hamnar i London.

Mer kul reklam

2009-01-22T19:38:00.000-08:00

Jag vet inte, men kan bara gissa att den här IKEA-reklamen inte sänds i Sverige. Jämställdhet är fantastiskt, men den berövar oss från bra humor som den här:

Och sen ytterliggare en reklam som påvisar hur deprimerande snön kan bli djupt in i vintern.

...då var man arbetslös...

2009-01-22T11:25:00.000-08:00

Jag har fått sparken! Märklig känsla, det var något nytt!

Det har varit "hela havet stormar "på jobbet den senaste tiden. Det är en lång historia som jag ska ta från början.

Jag kommer till jobbet en eftermiddag för ungefär två veckor sedan och upptäcker att vår regionala manager (RM) är på besök i vår butik och sitter i ett möte med min manager Dave och en kollega, Brett......oh, this can't be good. Jag vet sedan länge att vår RM inte tycker speciellt bra om Brett, men det är en annan historia som började med en julfest och några stulna "ölbiljetter".

Mötet drar ut på tiden men till sist kommer Brett ut från kontoret, uppenbarligen förbannad, samlar ihop sina personliga saker och stormar ut från butiken. Jag vet fortfarande inte vad det hela handlar om men, som alltid, sprider sig rykten snabbt. En kväll när Brett stängde butiken själv hade dagskassan inte blivit inlämnad till banken. Pengarna var försvunna. Brett hade blivit avstängd från jobbet av vår RM, på obestämd framtid tills pengarna var upphittade.

Pengarna återfinns dagen efter men vår RM låter inte Brett återgå till jobbet utan förlänger avstängningen med 10 dagar. Vilket ingen av oss tycker är speciellt rättvist eftersom Brett har ett skriftligt intyg på att han är avstängd till pengarna kommer tillrätta. Dessutom är det Dave, inte Brett, som är ansvarig för dagskassan.

Två kollegor, min assisterande manager Jason och säljare Mike, åker lägligt på en veckas semester till Mexico. En annan Fitness Depot butik stängs ner utan förvarning och min butik får ta hand om hela deras inventarier och de personerna (jag kan lika gärna säga killarna, för tydligen är kvinnliga Fitness Depot anställda väldigt sällsynta) som jobbade i den butiken kommer till oss. Jag får inte reda på om dessa killar bara är här tillfälligt eller ska stanna.

Nu är det ofantligt mycket att göra i butiken och i och med att vi bara är två ordinarie medarbetare och de nya killarna var citat ”värdelösa” bad Dave Brett att komma tillbaka till jobbet trots att han bara avtjänat 6 dagar av sin avstängning. Detta går inte så väl hem med vår RM. Efter många turer fram och tillbaka blir min manager Dave degraderad till assisterande manager och Brett får komma tillbaka till jobbet men inte sälja något utan bara montera ihop utrustning. Managern från den nerlagda butiken, James, tar över manager positionen i vår butik. Jason, min assisterande manager, är lyckligt ovetande om att han inte har kvar sitt jobb i vår butik när han kommer hem från semestern.

Ett par oroliga dagar passerar, otaliga rykten hänger i luften. Vad vi vet är att butiken har för många anställda, vem ska får stanna kvar? Vem blir arbetslös? Ett rykte var att de som säljer bäst under januari månad får stanna kvar, men….

När jag kom in till jobbet igår ber James om ett enskilt ord inne på kontoret, två sekunder senare är jag arbetslös! Elin hade två dagar kvar på sin tre månaders provanställning innan det gick över till fast anställning, så det var bye bye Elin!

Chimi's

2009-01-20T14:11:00.000-08:00

Efterhand som Elin och jag utforskar den här 2,5-miljonersstaden springer vi då och då på platser eller saker och tänker: "hit måste vi gå med X när de kommer och hälsar på!".

Så, för er som kommer över kan ni lita på att ni kommer släpas med till Richtree market(restaurang), Chipotle, Kensington Market(en faktisk marknad), upp-och-ner längs Yonge street och, ämnet för dagen, Chimichangas.

Chimichangas är en mexikansk restaurang lokaliserad fem minuters promenad från oss, döpt efter sin specialitet. Vi går dit med jämna mellanrum för att titta på Raptor-matcher när alla andra ställen i Toronto visar hockey. Oftare än inte står vår australiensiske favoritbartender bakom disken - ingen av oss vet namnet på honom, men han verkar nöjd med att vi hela tiden refererar till honom som mate.

Första gången jag åt en chimichanga var jag redo att dubba det till det godaste - och mest trans-fett-fyllda - jag någonsin belönat mina tarmar med. Tänk er själva en burrito innehållande chipotle-stekt panerad kyckling, ris, svarta bönor, ost och pico de gallo. Sen tar du hela paketet och friterar det kort. Lägg på tallrik och toppa med sourcreme, guaccamole, mer ost och mer pico de gallo. Himmelskt.

En god vän sa en gång till mig att man kan döma ett ställe efter dess toaletter. Fram till förra veckan klarade Chimichanga det testet med flying colors, men senaste besöket gav anledning till oro.

Ni som inte vet vad jag för relation till ohyra kan läsa om det här. Med den kunskapen i bakhuvudet kan ni föreställa er vilket dilemma jag ställdes inför när jag förra veckan kände att trycket från två Keith's Red blev för stort och blev tvungen att uppsöka toaletten. Det blir svårt för mig att korrekt beskriva mina känslor när jag står där, mitt i akten, och ser en mus korsa golvet och ut genom dörren. I en situation där jag inte har någon möjlighet att ställa mig på en stol eller helt enkelt springa därifrån, blir min första reaktion att visa musen min bästa sida och skydda mitt dyrbaraste.

Jag frös i den positionen i några sekunder, väntade spännt på ifall det skulle dyka upp fler kryp, men slappnade snart av, tvättade händerna och gick tillbaka till baren för att lugna mina nerver med ytterliggare en kall innan det var dags att vandra hem.

Cash is king

2009-01-10T13:32:00.000-08:00

Snart har det gått fyra veckor sedan jag började jobba som doorman/bellman på The SoHo Metropolitan Hotel i Toronto. Det har varit en lärorik tid där jag plockat upp massor med intressant kunskap om hur man bäst ger 5-stjärnig service till högstående klientel. Men jag har också fått lära mig en hel del om den kanadensiska - eller kanske egentligen den nordamerikanska - mentaliteten.

För första gången i mitt yrkesliv har jag hamnat i en position som genererar en ansenlig mängd dricks och det tog mig inte lång tid bland mina nya kollegor för att lista ut vilken drivande kraft dricksen har och hur det påverkar ens prestation på arbetsplatsen.

Jag har letat runt på nätet i jakt på dricksens ursprung utan tillfredsställande resultat. Ordets ursprung verkar komma från det medeltida tyska verbet tippen, vilket betyder ungefär "tappa" i bemärkelsen att tappa upp en öl. Ordet överfördes sedan, någonstans på 1500-talet, till engelskan med betydelsen "to give unexpectedly", vilket landar ungefär på vad ordet betyder i dag, bortsett från att det i många fall inte är särskilt oväntat.

Varför det har blivit att en viss service genererar dricks (t.ex. att servera mat på en restaurang eller parkera bilar) och andra inte gör det (t.ex. att öppna ett konto på banken eller sälja kläder i en butik) kan jag inte svara för, men på den här sidan av pölen har arbetsgivarna börjat kompensera för den extra inkomsten genom att ge arbetstagare som förväntas ta emot en viss summa dricks vid varje pass en lägre lön än någon som inte får extra pengar av kunder/gäster.

På min arbetsplats, t.ex, hade killen som jag ersatt vid ett tillfälle jämfört lönerna mellan en receptionist och en doorman och sedan räknat ut att om båda jobbade ett 8-timmarsskift skulle han som stod vid dörren behöva dra in $24(ca 150SEK) i dricks för att de skulle ha tjänat lika mycket pengar på det skiftet. Om den uträkningen stämmer (jag har inte kunnat kolla siffrorna) är det ett mycket mer lukrativt arbete att jobba som dörröppnare/väskbärare än receptionist. Jag, som precis har lärt mig var allt finns och bara har snuddat vid kunskapen om vilka restauranger som är värda att rekomendera, snittar ganska enkelt $24 under ett 8-timmarspass. På en bra dag, som de senaste två, är det inga problem att gå hem med $60(ca 360SEK) extra i fickan. Och detta är under den absolut minst aktiva perioden på året, mitt i en ekonomisk dalgång.

Vad som inte heller har räknats med är att dricksen är befriad från inkomstskatt. Inkomstskatt i Kanada (5%) är visserligen inte jämförbar med Sveriges (25-50%), men den gör ändå en skillnad om man tänker på vilka summor det handlar om sett över en månad. Det ska sägas att dricksen ska deklareras som inkomst och arbetsgivaren uppmuntrar en till att göra det, men bortsett från dricks som lämnas vid kortbetalning, finns det inget sätt att kontrollera hur mycket någon faktiskt har tjänat och följdaktligen är det ingen som skattar på pengarna.

Allt det här gör att livet som doorman/bellman blir väldigt fokuserat på pengar. Jag blir, inofficiellt, tränad i vilka tjänster som vanligtvis ger dricks och vilka som inte gör det. Skillnaden i attityden hos personalen bland dessa tjänster är vissa gånger häpnadsväckande. Om en gäst ber om hjälp med att bära sitt baggage är chansen stor att du får hjälp av en munter och entusiastisk bellman, men om du däremot frågar efter en taxi för en körning inom stan (längre körningar ger dricks från taxichauffören) finns risken att du blir hänvisad till någon annan på hotellet som kan hjälpa dig eller helt enkelt blir utvisad på gatan för att fixa en själv.

Fokus ligger inte längre på att göra allt för gästen utan i stället för att du ska tjäna så mycket pengar som möjligt. Du jobbar inte för din arbetsgivare utan för dig själv.

Om man tittar på samarbete mellan avdelningar på en arbetsplats, som ofta är knivigt hemma i Sverige, blir det nästan omöjligt när man här måste jobba med att samarbeta inom sin egen avdelning. Att be någon sträcka sig utanför sina arbetsuppgifter resulterar oftast i ett skratt och en hänvisning om vem det egentligen är som ska göra vad.

För mig, som är uppvuxen och tränad i Sverige, är det här svårt att förstå och jag försöker, möjligen naivt, hårt med att motarbeta det och i alla fall få vi som jobbar närmast varandra i lobbyn att tänka som ett lag. Detta gör inte mig till en bättre människa eller mina kollegor till sämre människor, inte alls - de flesta är roliga och hemskt trevliga att umgås med. Det reflekterar bara att jag är uppvuxen i en annan kultur där dricks inte är en del av lönen och pengar inte alls är lika centralt i vardagen.

Det var precis sånna här kulturskillnader som jag åkte till Kanada för att uppleva och jag tror uppriktigt att det kommer att göra mig till en rikare människa!

Då var det jul igen

2008-12-24T17:02:00.000-08:00

Klockan är 8:06PM, vi sitter med var sitt glas vitt vin och kollar upp onödiga fakta på Wikipedia(visste ni att alkoholgränsen vid bilkörning i Kanada är 0.8 promille?), det är den 24 december 2008, julafton. Denna julen kommer bli ihågkommen som julen som....

... inte var som någon annan. Förutom grannarnas julbelysning och enstaka paket finns det inte mycket som vittnar om att detta är en dag som skulle vara speciell. Julkännslan har inte infunnit sig i år. Allt vi förknippar och tar förgivet med julen, som familjen, julmaten, julgranen och Kalle Anka, känns väldigt lång bort.

... de 23 dagarna i december som ledde fram till julafton sprang snabbt förbi kantades av snö och kyla men när den stora dagen kom är det +6 grader och regnet öser ner... vi fick en skånsk julafton i alla fall!

Vi hoppas att alla har fått en mysig jul och att ni har drukit glögg och ätit peppakakor för oss också! Önskar er ett lyckligt slut på 2008 och en bra start på 2009 om vi inte hörs innan dess!

Sincerely, Elin och Johannes

Vissa vanor dör långsamt

2008-12-22T08:30:00.000-08:00

I Sverige till exempel, är vi vana vid att Herr Gårman ackompanjeras av ett vänligt smattrande. I Kanada däremot, finns inget sånt ljud, så jag och Elin blir ständigt knuffade i ryggen av arga folkmassor som undrar vad vi väntar på.

På en annan punkt vill jag verkligen förstärka hur kyligt det är. I förrgår var det -18 i Toronto (-26 om man räknar med vinden). Men de kan iaf skämta om det här. Spana in en av de roligare reklamerna angående kanadensiska biljakter:

Pepparkaksbak på låtsas

2008-12-13T20:46:00.000-08:00

13 december i dag och julafton kommer närmare och närmare. För mig, nu 24 år gammal, kan jag inte påstå att det väcker några särskilda känslor på insidan. Tiden för chokladkalendrar från gudföräldrar i Tyskland, körsång på lucia eller sömnlösa nätter när man försökte somna så hårt för att morgonen skulle komma snabbare är sedan länge förbi. Inte ens ett jullov får man se fram emot, tvärtom ska man vara sjukt nöjd om man kan prata sig ur att slippa jobba på julafton.

Inte heller har man en egen familj att mata med traditioner som på någon vänster ska hylla födelsen av jordens frälsare. Just nu befinner jag mig i något slags högtidernas Ingenmansland.

Men inte utan svaga punkter.

Den enda jultraditionen som hängt med så här länge har varit Mormors pepparkaksbak. Anledninarna är lite olika: jag har alltid varit en mjukis för sötsaker och en eftermiddag med pepparkaksdeg, smarties, kanelbullar och julmust är svårslaget, det är ett tillfälle att uttrycka sin visuella kreativitet genom att skapa diverse konstverk med kristyr och slutligen har jag en finfin ursäkt för mig att hälsa på Mormor en gång extra om året.

Men i år blev det annorlunda eftersom jag och Elin bestämde oss för att släpa våra baslådor över Den Stora Pölen och hålla oss borta från Sverige i december månad. Så vad göra? Baka själv förstås! Skitlätt, eller hur? Eller hur...

På en kväll när Elin är ute och leker julfest med sina arbetskompisar bökar jag i köket med en brun, kletig sörja. Nu är degen i kylen, disken torkar och jag har ont i magen (man måste ju kvalitétstesta). Jodå, det ska nog allt bli bak i morgon. Det blir nog inte lika gott eller mysigt som hemma, men som de säger: you gotta try.

Introduktion till "Elins nya födelsedag" och "Min nya födelsedag är 5:e december".

2008-12-07T18:15:00.000-08:00

Den 5:e december visade sig bli en händelserik kväll. Så händelserik att Elin numera har två födelsedagar och att vi båda kände att vi ville skriva om det.

I stället för att försöka skriva ett inlägg tillsammans skrev vi, oberoende, var sitt.

Här kommer nu frukten av det projekten, med första inlägget från åskådaren och det andra från huvudpersonen. Allt kryddat med lite rörlig bild på slutet.

Njut.

Elins nya födelsedag

2008-12-07T18:05:00.000-08:00

Torsdag 4:e december kl 19:03. Hemma på Erskine avenue.

”We’ve gotta celebrate this! Come to my place tomorrow and I’ll make dinner”, sa Mark när jag skrev över MSN att jag blivit anställd och skulle börja på måndag. ”Visst”, sa jag och kände hur det började vattna i munnen på mig när jag tänkte på Mark’s matlagning. Mannen kan verkligen sina grejor i köket.

Elin låg i sängen och kollade på TV när hon snurrade på huvudet och frågade vem jag chattade med. Jag berättade att Mark ville fira min anställning med att bjuda på mat. ”Hooters!”, skrek hon impulsivt. Vi hade pratat om att gå dit och kolla på en av Raptors matcher tidigare, men det hade inte blivit av. Jag föreslog Hooter’s för Mark och han köpte det utan klagomål.

Fredag 5:e december kl 20:38. Hos Mark på Elisabeth street.

Vi har mött upp hemma oss Mark. Han ska visa oss vägen till Hooters som ligger tio minuters promenad från honom. Elin och jag dricker var sin kall och tittar på Blazers-Celtics medans Mark duschar av sig dagens arbete. Alla är förväntansfulla inför kvällen. Hooters är mytomspunnet och varken jag eller Elin vet vad vi ska förvänta oss.

När Mark har duschat färdigt och vi börjar förbereda oss för avgång ska Elin göra ett sista besök på toaletten innan vi går. Efter att hon låst om sig drar Mark mig i armen och viskar åt mig att följa med honom en bit bort. Sen viskar han:
”Hey, do you wanna play a prank on Elin tonight?”
“Always! What’d you have in mind?”
Mark förklarar planen för mig och jag nickar belåtet. Mellan basket på TV, gratis mat, gratis öl och nu ett practical joke på Elin hade verkligen den här kvällen potential.

Jag vet inte varför, men någonstans hade jag visualiserat Hooters som ett ganska elegant och högklassigt ställe med fräsch inredning. Verkligheten visade sig vara ganska mycket tvärtom. Stället såg ut som vilken halvsjaskig pub som helst och menyn bestod uteslutande av friterad mat. Detta skulle dock inte betyda att kvällen var förlorad. Det skulle fortfarande visas en basketmatch på TV och jag och Mark hade fortfarande ett elakt skämt att utsätta Elin för.

Efter att vår servitris befriat oss från våra tomma tallrikar som bara tio minuter tidigare innehållit vår huvudrätt kommer strax en annan servitris fram, hållandes en bit kaka i handen och frågar om det är någon av oss som beställt efterätt. Jag och Mark tittar hemlighetsfullt på varandra, men ingen av oss vill kännas vid kakan. Det var inte så här vi hade tänkt oss att det skulle gå till. Elin, som inte förstod nånting, fick något i blicken när hon fixerade ögonen på kakan och det såg ut som om hon funderade på att säga att hon beställt kakan, även om hon inte gjort det. Det gick några pinsamma sekunder innan servitrisen började fundera på om hon kanske gått till fel bord.

Hon gick därifrån med kakan utan att säga något och konsulterade med sina kollegor. Sen kom de i klunga om fyra stycken tillbaka till vårt bord och frågade efter Elin. Jag och Mark pekade på henne och två av tjejerna gick bort och tog henne under var sin arm. Elin undrade ”What’s going on?” och en av servitriserna svarade ”It’s your birthday!”. Elin vände på huvudet och riktade en anklagande blick åt vårt håll. Först mig, sen Mark. Vi låtsades båda två som om det regnade. Elin visste vid det här laget att hon hade blivit utsatt för en komplott, men hon förstod också att om hon spelade med skulle hon få sin efterlängtade tårta. Avvägningen föll i tårtans favör.
Elin följde instruktioner, ställde sig på en barstol och lät servitriserna spänna fast en ”hatt” av ballonger på hennes huvud. Sen följde ljudet av en visselpipa och all uppmärksamhet i restaurangen riktades mot Elin. En av servitriserna utropade glatt att det var Elins födelsedag och sen sjöng de en födelsdagshyllning jag aldrig hört innan.

Elin var i sitt esse. Hon poserade för publiken och den svarade med busvisslingar och glada utrop. Från en hörna hördes: ”Show the boobs already!”.
Efter sången följdes applåder. Elin neg, hoppade ner från stolen gick rödkindad tillbaka till sin plats vid vårt bord där hennes kaka väntade på henne. Mark och jag delade en belåten blick. Allt fångades på kamera.

När Elin var färdig med sin kaka och servitrisen kom för att hämta den tomma tallriken följdes hon av en kollega som smög upp bakom oss. Vi hade alla våra blickar riktade mot TV:n som satt monterad i taket och märkte inte deras närvaro förrän en av dem frågade: ”Are you here on vacation or are you living here?”
”No, we’re living here”, sa Elin och pekade på mig och sig själv.
”Well, our manager wondered if you would be interested in a job here.”, svarade servitrisen. “If you’d like, you could come back here at 4 pm tomorrow and speak with Jimi, the manager.”

Det här var verkligen en kväll att fira.

Min nya officiella födelsedag är den 5:e december

2008-12-07T13:49:00.000-08:00

Min nya födelsedag är officiellt den 5 december, bara så ni vet!

Igår gick Johannes och jag ut tillsammans med en av våra vänner för att fira att Johannes (äntligen) hade fått ett jobb. Vi gick till den berömda… eller ökända restaurangen ”Hooters”. Kvällen började bra, NBA basket på tvn och trevligt sällskap, men under tiden jag var på toaletten bestämde Johannes och Mark att utsätta mig för ett ”praktical joke”.

En servitris kom senare upp till mig, ger mig en tårtbit och säger ”Grattis, jag fick höra att det var din födelsedag idag”! Därefter blåser hon i en visselpipa och jag får en mindre fin hatt tillverkad av ballonger och får ställa mig på en stol och får en födelsedagssång tillägnad mig! ( Vill ni se hur obekväm jag känner mig där uppe, se längst ner!) Jag får en ”flash back” till ett tillfälle då jag är 13 år gammal och just vunnit ett pris i en ”Kägel” turnering i Österrike och får ställa mig på en läskback och motta ett pris. Av någon anledning har jag aldrig varit bekväm med att stå i centrum. Så när jag står där uppe på stolen och alla i restaurangen tar kort eller stirrar på mig försöker jag komma på ett sätt att ge igen på Johannes och Mark. Förslag, någon?

När jag äntligen kommer ner och får äta upp tårtbiten kommer två servitriser fram till mig och presenterar sig. De undrar om jag är en turist eller om jag bor i Toronto. Varför? ”Our manager is wondering if would like a job?” Okej, jag har nu fått ett jobb på “Hooters”, min tanke är ” det kan inte vara tuttarna, det måste vara rumpan”! =)

Frågan är nu bara ska jag ta jobbet?? Det feministiska jaget säger definitivt NEJ (det är under min värdighet), men jag tror det hade varit väldigt utmanande och utvecklande för mig som person och dessutom hade jag fått många vänner på köpet! Så vad tycker du? Hjälp mig! Skriv en kommentar med din åsikt!! Jag ska dit på tisdag för en timmes ”orientering” då en av servitriserna ska visa mig vad jobbet innebär.

Toronto är KALLT!

2008-11-22T15:46:00.000-08:00

Jag säger då det: nästa ställe vi väljer att tillfälligt flytta till kommer definitivt att innehålla dominerande sol, helst tropisk värme.

Vintern anlände förra veckan med ett ordentligt snöfall, med kyla och halka som bihang. I dag rapporterade radion att det var -7 grader ute. Trots nyinköpt, militärtestad vinterjacka från Army surplus och dubbla strumpor ilar det i kroppen för varje andetag av frisk stadsluft man inhalerar.

Det går inte att påstå att vi inte var förvarnade. Även om Toronto ligger i höjd med Barcelona sett till breddgrader är det ingen hemlighet att det saknas en golfström här som skämmer bort oss borta i Europa.

Och såhär kommer det se ut fram till mars. Sannolikt kommer det bli mycket värre ju närmre januari vi kommer. -20 är inget ovanligt här. Trots Elins löfte om att "-20 i torr luft är typ som 0-gradigt i Skåne" undrar jag lite om alla mina lemmar kommer sitta kvar när vi väl är tillbaka i varma, trygga Sverige.

Bildbevis på hur kallt det är och vilka säkerhetsåtgärder vi vidtagit.

Ingen ny flytt på ett tag

2008-11-15T18:54:00.000-08:00

Då var vi äntligen framme, uppackade och slutkörda.

Nästa gång tänker jag se till att konsultera väderleksrapporten innan jag flyttar någonting.

Första delen av flytten som innebar tunnelbana med ett byte gick fint, men den sista biten från tunnelbanan till huset, som normalt är en 7-minuters promenad, var inte aktuellt med tre väskor vardera och ösregn. Så vi bestämde oss för att ta bussen tre stationer och spara två tredjedelar av promenaden.

Vad vi inte räknat med var att bussen var smockfull och vi hamnade mitt-e-mellan fram- och bakdörren. När bussen sen stannat vid Mt. Pleasant Rd. siktar vi först på utgång vid framdörren men ändrar oss snabbt när vi ser horden av ännu mer människor som ska hoppa på samtidigt som chauffören tipsar oss:"under the circumstances, I would recomend the back door".

2 minuter och en massa excuse me's senare var vi ute i regnet igen.

För alla er som nu vill skicka något(läs:julklappar) eller bara allmänt veta var vi bor är nu adressen:

C/O Julie Boisvert
160 Erskine Avenue, #1505
Toronto, Ontario
M4P1Z3

Intervju

2008-11-12T08:52:00.000-08:00

Så i dag ringde en kvinna från The Courtyard by Marriot och ville prata med mig. Nu hade hon läst min ansökan och ville ta in mig för en intervju i morgon.

Jobbet är Guest service agent, eller receptionist på svenska. Dagtid och sex tunnelbanestationer bort från nya lägenheten som vi flyttar in i till helgen. Gjutet.

Detta blir tredje intervjun hittills och måste säga att jag inte är särskilt imponerad av anställningsmaskinen här kontra Sverige. När jag blev intervjuvad på The Royal York skedde processen i tre steg där jag först fick träffa hon som skulle bli min "superior", sedan en "mer allmänn screening" hos personalavdelningen för att se om jag är rätt man för The Royal York och slutligen var sista steget en sittning med General managern, men jag kom aldrig så långt utan fastnade i steg två. (UPDATE: det gjorde jag visst det, men en vecka efter att jag skrivit det här inlägget. De hörde dock aldrig av sig efter slutintervjun, trots att de sa att de skulle.)

Genomgående teman har varit en massa förskrivna frågor som inte lämnar utrymme för längre utveckling av svaren och dessutom säger lite eller inget om mig som potentiell tillgång till hotellet.

Intervjuer måste vidare också vara en av de mest stela och påklistrade situationer man kan sitta i? Allt man gör blir förstorat in absurdum. Bara att byta sin position i stolen är föranledd av en lång tankekedja, bara för att kontrollera att man inte gör något som kan verka nervöst eller stötande. Massa nojor:"Se henne i ögonen när du svarar", "Sträck på dig!", "Nej, säg inte att du är lat."

Nej, om jag någon dag hamnar i den positionen där jag blir ansvarig för att anställa människor tänker jag ta ut vederbörande på en pubrunda och ta reda på vem han/hon verkligen är.

Skype

2008-11-07T10:41:00.000-08:00

För alla som vill är vi nu utvidgade och öppnar butiken för röstsamtal - via internet, that is.

I går inköptes ett stycken headset och programvaran Skype laddades ner. Det enda Ni behöver göra för att få tag på oss är att göra samma sak.

När Skype är nerladdat och installerat ska ni bara söka efter "Groovestead" så hittar ni vår "telefon". Efter det är det bara att ringa som vanligt, hoppas att någon svarar och njuta av gratis IP-telefoni. Fint, va?

Stora förändringar!

2008-10-29T09:26:00.000-07:00

När vi vakande i morse och tittade ut genom fönstret såg vi hur små smöflingor trillade ner från himlen och färgase landskapet vitt. För två veckor sedan var det 15 grader varmt o solen sken nästan hela tiden. Nu har hösten kommit på riktigt, för ett par dagar sen blev jag till och med överraskad av en våldsam hagelskur!

Men det är inte enbart i vädret som stora förändringar har skett eller är på väg att ske. För två dagar sedan skrev Johannes och jag på ett nytt "hyreskontrakt". Vi har hittat en lägenhet som ligger mer centralt! Kolla här! Istället för här! Det betyder att jag kommer bo sju tunnelbanestationer närmare centrum och får 20 minuter kortare restid ner till "stan" och till jobbet!...

Om jag nu kommer att behålla jobbet som jag har. Possitionen som "fitnesskonsult" på Fitness Depot är ett säljjobb. Sammanlaggt under mina två veckor på jobbet har jag sålt för ca 1000 dollar, vilket har gett min en provision på 10 dollar... Med tanke på att min timlön är ca 50 kr har jag alltså inte tjänat mycket pengar. Det är schysta arbetskamrater men det där med att sälja är inte min grej!

För en vecka sen blev Johannes och jag medlemmar på gymmet Extreme Fitness (vi får betala 55 dollar i månaden för att gå till ett gym som har allt). Inget billigt medlemskap, men nu kommer vi förhoppningsvis gå dit ofta för att får valuta för pengarna! Jag är inte den som tycker om att kasta bort pengar utan att få någonting tillbaka.

Första gången vi tittade in till gymmet för se hur det såg ut fick vi en skylt i ansiktet där det stod att de sökte både fitnesskonsulter och personliga tränare. Klockrent! I vårt medlemskap ingick en gratis timme med en fitnesskonsult som skulle planera fram en bra träning till oss och komma med förslag på hur vi skulle äta. Alltihopa var egentligen bara ett spel där de ville sälja in timmar hos sina personliga tränare och kostrådgivare. Men i samband med den timmen fick jag träffa managern för gymmet, Kamal. Jag var förberedd och hade CV med mig som jag lämnade till honom. Han ställde några frågor och sa att de skulle återkomma.

Senare samma vecka när Johannes skulle in på sin fitnesskonsultation och han också hamnade inne hos Kamal sa han häpet "You're from Sweden? I'm just about to hire a Swedish girl!". "Yes, I know her...", svarade han.

Så nu väntar jag bara på att de ska höra av sig. Risken finns att jag kommer spendera all min vakna tid på gymmet om jag ska jobba där också bara.

Nu måste jag ila i väg till jobbet för ett kvällspass. Raptors öppnar sin säsong i kväll och Johannes hade inga problem med att påminna mig om att han ska sitta hemma hos sin nya bästa kompis Mark och titta på matchen med var sin burrito i handen. Kul för honom...

En idiotsport

2008-10-21T08:49:00.000-07:00

I dag hittade jag beviset på att basket är en sport för vilken primat som helst. Till och med en råtta kan spela.

Visserligen, om jag fått godis varje gång jag gjorde poäng hade jag också varit sjukt grym!

Fler bilder!

2008-10-16T08:36:00.000-07:00

Första klumpen bilder från Toronto!

Kontaktannons....

2008-10-15T18:42:00.000-07:00

Nu när de första intrycken av det nya landet Canada börjar svalna, i tackt med att höstens alla vackra färger börjar lysa klarare, infinner sig en viss kännsla av "overklighet". Jag börjar inse att semestern är slut. Här, i Toronto, ska jag bo o leva den närmsta tiden, kanske till och med ett år. "Hemma", Sverige, Malmö börjar kännas väldigt långt bort. En viss saknad infinner sig, saknad av det trygga, vanliga, tråkiga vardagen som jag tog för givet och givetvis alla människor som är kvar där hemma! Sambosarna, vännerna, basketkillarna. Det känns tråkigt att inte längre vara en del av det där hemma, samtidigt som detta börjar kännas som hemma!

Denna hemlängtan (som man kanske kan kalla det i brist på bättre ord) slog mig igår när jag och Johannes var på det svenska, genuina, IKEA! Jag gick där i gångarna och kollade på bokhyllan Billy, soffan Längtan, köpte klädhängaren Hemlis och blomkrukan Rönnbär (till vår nya 1meter höga Yucca-växt). Vi åt tio svenska köttbullar med kokt potatis och brun sås. Då kännde jag att jag lika gärna kunde varit hemma i Malmö.

För att vi inte ska få hemlängtan får ni gärna skicka ett SMS till oss på våra nya mobilnummer:

Elin: +1 647 686 5172

Johannes: +1 647 868 7230

Vår adress är: C/O Katsiaryna Samsonkina

125 Parkway forest drive, 1617

North York, Ontario, M2J1L7

Men vänta inte till jul om ni vill skicka oss en skriftlig hälsning för då har vi förhoppningsvis flyttat till en mer central lägenhet!

Inväntar ivrigt livstecken från andra sidan pölen! Adjö så länge!

Vem kan sjunga nationalsången?

2008-10-15T08:01:00.000-07:00

I lördags var jag och Elin och tittade på Toronto Raptors mot Philadelphia 76ers i en försäsongsmatch i NBA. Matchen i sig var en religiös upplevelse och, helt ärligt, anledningen till att vi åkte just hit. Men jag ville uppmärksamma en annan sak som jag inte tänkt på tidigare.

Traditionsenligt sjunger man alltid nationalsången före alla idrottsevenemang här, så även i Sverige. Alla står upp, tar av sig huvudbonader, sträcker på sig och skrålar med den för kvällen inhyrda b-kändisen som leder cirkusen. Jag har aldrig riktigt förstått fenomenet när man spelar i en inhemsk liga. Landskamper är en sak, men i en ligamatch där halva laguppställningen är internationell? I alla fall...

Jag försökte pliktskyldigt, och lite för att jag tycker det är kul att sjunga, följa med i den amerikanska nationlsången. Med den svenska nationalsången kan det vara lite si och så med texten (typ "jag hälsar dig ?????? land uppå jord". Malmö Redhawks visar tack och lov texten på storbildsskärmen) men den amerikanska, den går inte att sjunga om man inte är ett väloljat proffs. Har ni prövat? Lyssna här (<--varning för gåshud) om ni glömt hur den låter.

Den går lågt och framförallt väldigt högt. Vissa intervall på tonerna är riktigt kniviga att pricka. Den är otroligt snygg, troligen trea efter marselljäsen och gamla Sovjets nationalsång, men är inte poängen mer att den ska vara folklig? Att den ska låta mäktig när 10 000 pers samlat skrålar i kapp? Där tror jag att den missar.

Vad Kanadicker vet om Sverige

2008-10-10T14:59:00.000-07:00

Det är alltid roligt att fråga folk här vad de vet om Sverige. De allra flesta säger direkt "IKEA!" och sen måste de tänka en stund. När man föreslår Absolut vodka ser de fundersamma ut och undrar, "I thought that was Russian?". Alla.

Roligast hittills var dock hemma hos vår första Couchsurfingvärd. Mernier (tror vi att han heter) hade en av sina jobbkompisar, Luke, hemma och vi hälsade fint. Efter ett tag tömdes rummet och det var bara jag och han kvar. Då börjas det...

L - So I heard you guys are from Sweden, huh?

J - Yeah. Did Mernier tell you?

L - No, I just heard it on your accent.

J - Is it that obvious?

L - Yeah, I listen to a lot of Swedish music.

J - Okay, like ABBA? The Cardigans?

L - No. Basshunter.

J - Oh. We're not really proud of him.

Touchdown!

2008-10-07T19:50:00.000-07:00

Oh Canada.

Nu har vi varit här i tre hela dagar. Inte mycket om man vill börja generalisera över kultur och livsstil, men vissa saker står ändå ut tydligare än andra. Vissa saker känns så uppenbart logiska och förnuftiga att man inte kan förstå hur det inte finns överallt. Andra saker känns mer tvivelaktiga.

I punktform med positiva saker först. Saker vi borde anamma i Sverige:

Kollektivtrafiken. Och den här är bättre på flera plan. För det första: de delar ut måndadskort, typ, gratis ($100=600SEK). Urinvånarna tycker det är dyrt, men för oss som är vana vid att hosta upp det dubbla är det sjukt billigt. Lägg ovanpå det en studentrabbat på $20 så är man rätt nöjd. För det andra har de kommit på det sjukligt förnuftiga i att döpa alla linjer efter vilket väderstreck de går i. Nästan all trafik är linjär (eftersom staden är planerad på 1700-talet) så om du är vid en station och vet att du ska västerut, behöver du inte veta vad ändstationen heter utan hoppar bara nästa buss/spårvagn/tunnelbana/lokaltåg som är "westbound" så kommer du rätt. Det tog oss två dagar i staden innan vi kunde röra oss i kollektivtrafiken som lokalbefolkningen.
Kanadicker är extremt gästvänliga och hjälpsamma. De flesta gånger behöver man inte ens fråga om hjälp utan närmaste kanadensare ser att man är förvirrad och frågar dig om du behöver hjälp. Snyggt.
Lägenhetssituationen är välkomnande för invandrare. Vi letade, ganska intensivt visserligen, lägenhet/möblerade rum i en dag och fick massor med svar och fyra visningar. Nu i kväll var vi på en som vi tror kommer materialiseras. Är man vad vid Malmö-klimatet är det ganska uppfriskande.
Det är billigt att fika. Starbucks är det nya Espresso House - fast billigare. En fika med kaffe och kaga går på 20SEK. Jämför med 45-50kr i Sverige. Tummen upp.

Sen vad som inte är fullt lika bra:

Mobiltelefoni är dyrt och komplicerat. Elin, som inte låst upp sin telefon, ville ha ett kanadensiskt telefonnummer. Varken lätt eller billigt, visade det sig. Att låsa upp hennes telefon, köpa ett nytt simkort, aktivera simkortet och ladda telefonen med en startkredit skulle kosta $120. En tjänst som i Sverige skulle kosta, vad? 150 kr? Och då får man ringa för 50. Som en skinka på kalkonen kostar inkommande samtal och sms pengar. Fast telefon är alltså att rekomendera.
Standard på boende är sämre. Även om landet i sig är ganska välmående har boendet halkat efter. Det är mycket som bara känns som dåligt hantverk. Udda höjd på trappstegen, färg som ramlar av på väggarna, spikar som sticker ut, lås som inte fungerar. Sånna saker.
Varför ligger skatten utanför prislappen? Varför kan de inte slå på den så att man inte får en otrevlig överraskning varje gång man handlar något? När man går på restaurang eller handlar mat i affären eller åker taxi - vadsomhelst - är skatten inte inräknad i det priset som står. Man måste alltså alltid räkna med en 20-25% högre prislapp. Lite beroende på vad man köper. Vi har inte helt räknat ut det där än.

Det är ungefär de intrycken vi har sugit in än så länge. Fler att vänta snart! I morgon väntar jobbsök för mig och en sista lägenhetsvisning innan vi bestämmer oss för var vi vill bo.

Wish us luck!

Bilder från New York

2008-10-05T20:04:00.000-07:00

För er med Facebook. Titta hit!

Äntligen!

2008-10-02T20:52:00.000-07:00

Nu har vi båda fötterna på amerikansk mark!

Sitter nere i receptionen på hotell nummer två, helt utmattad och skriver några rader före läggdags.

I korthet:

Det tog 22h från Malmö till Woodbridge
Allt är större i USA
Fullkorn existerar inte här
All infrastruktur är byggd för biltrafik
www.couchsurfing.com är ett himla fint nätverk
Solen går ner strax efter 18

Så, där har ni det! :P

Längre inlägg att vänta i dagarna. Håll ut!

Sista

2008-09-27T16:12:00.000-07:00

Jag har hela tiden försökt avdramatisera hela ivägresandet och all vemodighet som följer med. Så småningom kommer de en efter en; sakerna man gör för sista gången på en hyfsat lång tid. Det gäller verkligen alla rutiner, människor, aktiviterer man har eftersom, ni vet, man åker bort från dem.

I går var det sista repan med bandet (Rock on, Wan ded!), på måndag spelar vi sista matchen med Lunds basket (må det bli en vinst), i morgon är det sista natten med gänget(må det bli en kväll jag inte kommer ihåg), förra lördagen möblerade jag för sista gången på Hilton och i dag träffade jag mina föräldrar sista gången innan vi åker(återigen, ovärderliga för den här resan). Hittills har det varit ganska oberörda avsked. Jag har bara inte tagit det till mig.

- Har du börjat få resfeber än?
- Nej, det är lugnt.

- Pirrar det i magen?
- Inte särskilt.

Tills idag.

Nu står jag här på jobbet. Sista nattpasset på Hilton. Sista gången jag checkar in en gäst. Sista gången jag går nattrundan. Sista gången jag snor sojamjölk från kallskänkskylen. Då hugger det till i magen. Riktigt varför är jag inte helt säker på, men visst är det så att den säkerhet som Hilton ändå inneburit de senaste tre åren nu dras bort under fötterna för mig.

Nu är det jag mot världen.

Oväntade nyheter!

2008-09-23T09:40:00.000-07:00

När jag för fem minuter sedan loggade in för att kolla min mail blev jag överlycklig att se detta i min inbox:

"Hey Elin,
Thank You for your interest with Fitness Depot. I believe you could be a valuable asset to our team. Please contact me at your convenience to set up a time to meet once you are in Canada.
I look forward to meeting with you, and exceeding all your expectations of a great career!
Malcolm"

Jag förväntade inte att få svar från första (och enda) jobbet jag sökt. Jag kunde sträcka mig till att förvänta mig ett "tack för din ansökan, men vi har gått vidare med andra mer kvalificerade kandidater". Nu har jag en intervju som väntar på mig när jag kommer till Toronto! Snacka om oväntat!

Förste svensken i NBA

2008-09-22T06:35:00.000-07:00

Som ni alla vet har Sverige aldrig haft en basketspelare representerad i den största basketligan i världen, NBA. Mattias Sahlström gjorde ett försök i slutet av 90-talet men blev aldrig draftad av något lag, utan gav upp och åkte till Europa för att göra karriär där i stället.

Hos mig föddes drömmen om NBA någonstans i mitten av tonåren, då jag upptäckte att handboll inte var världens mittpunkt och basket faktiskt är roligare att spela. Nu åker jag och Elin i väg till Toronto och kommer kunna bedöva våra basketsinnen med så mycket basket vi vill, något som är svårt att göra i Sverige. Direktsända matcher på TV varje kväll, mittuppslag i alla dagstidningar och barkonversationer med folk som faktiskt vet vad en pick-and-pop eller baseline drive är. En drömvärld!

Men varför stanna där? I dag snubblade jag över en artikel i myllret av RSS-feeds. Idaho Stampede ska ha en open player tryout bara några dagar efter att vi anlänt i Toronto.

Så vad betyder det? Jo, Idaho Stampede är Toronto Raptors såkallade farmarlag. Ett lag dit Raptors skickar sina unga talanger för att de ska få värdefull speltid mot kvalificerat motstånd eftersom de ännu inte är tillräckligt bra för att få meningsfulla minuter i moderlaget. När sen en spelare blir skadad eller bortbytt går Raptors ner i farmarlaget och plocker upp de spelare de behöver för att fylla den förlorade spelarens plats.

Och nu ska alltså Toronto Raptors farmarlag ha en öppen spelaruttagning där vem som helst kan komma dit, betala 200 CAD (cirka 1 200 SEK), visa upp sina skills och hoppas på att man imponerar coachen tillräckligt mycket för att ta en plats i laget.

Detta är givetvis dödfött. Ungefär som att försöka genomföra en statskupp med en smörkniv och en mp3-spelare. Marknaden för långsamma, vita, undersized shooting guards har varit mättad ganska länge och någon ljusning är svår att förutspå, men det hade ändå varit så otroligt roligt att få spela bland de - faktiskt - bästa basketspelarna i världen.

Om inte det är en historia för barnbarnen vet jag inte vad.

Nya dimensioner

2008-09-21T14:03:00.000-07:00

Från och med fredags är jag och Elin stolta ägare av den absolut billigaste digitala videokameran som går att köpa för pengar. Tack Mediamarkt! Har ni läst några av deras sjukt catchiga reklamskyltar? "Tack, Sverige för Emil, Pippi och Karlsson. Nu ger vi er Bosch, Braun och Samsung!" Tss.... som om det skulle vara jämförbart.

Vi köpte en Aiptek [fyll i valfri siffermodell här, har inte kameran framför mig]. 999 spänn. Som stulet.

Så fort vi listat ut hur den fungerar lovar jag att det kommer börja slängas upp diverse klipp om förberedelser, resor och så småningom destinationer. Om jag nu lyckas med att få Elin på bild.

Närmare än du tror

2008-09-17T10:11:00.000-07:00

Dagarna börjar rinna iväg. Johannes påminde mig idag att vi bara har tre basketträningar kvar med Lunds Basket innan vi åker. Är det verkligen så snart? Mycket återstår att göra, även om jag nu kan bocka av ett stort hinder i check-listan. Sökt första jobbet! "Fitness consultant" på ett företag i Toronto. Jag vet att jag inte kan hoppas på första jobbet jag söker, men jag kan inte låta bli. Vi blev erbjudna första lägenheten vi sökte, även om vi tackade nej för vi insåg att det var för långt ifrån centrum. Vi sätter nu hoppet till hemsidan CouchSurfing,com. Jag har registrerat en profil, skickat iväg mail till potentiella värdar i Toronto och fått två positiva svar. Som det ser ut nu så har Johannes och jag i alla fall en soffa första natten i den stora staden i väst(läs: Toronto).

Innan dess ska vi spendara några dagar som turister i New York City. Denna stad som aldrig sover sägs ha myckat att erbjuda den yngre publiken, jag frågar er nu : Vad ska vi göra i New York?

Hasta luego dear friends! / Miss Sämfors

The List

2008-09-13T11:45:00.000-07:00

När vi vädrar den här idén med vänner och bekanta möts man nästan alltid av samma reaktioner. Ända sedan idén låg på encellsstadiet, eller kanske främst då, har vi mötts av samma upprymda löfte, typ: "Fan, vad fett!! Om ni åker över så kommer jag lätt över och hälsar på!".

Eller hur.

Ni vet vilka ni är. Och ni har inte sån tur att vi glömmer bort er. Nope. Så här kommer listan över alla som vi iskallt förutsätter hälsar på oss på andra sidan Pölen:

Linus Bohman (om han får ett jobb)
Susanna Cato
Peter Sämfors och Maria Arfwidsson
Daniel Karlsson
Stina och Göran Grufstedt
Maria Grufstedt
Ian Douglas
Familjen Grufstedt (den gotländska ätten)
Anders och Helen
Emil Sjörup
Victor Hjerpe
Jens Sämfors

Vem har jag glömt, Elin?

Lägesrapport

2008-09-09T20:41:00.000-07:00

Så vad finns kvar att göra innan vi åker?

En hel del. Plats nummer två och tre på listan över populära frågor om vår resa efter "När åker ni?" är tveklöst "Var ska ni jobba?" och "Var ska ni bo?"

Svaren blir alltid: "Förste oktober", "Vet inte än" och "Vet inte än".

Tiden börjar närma sig för att kanske måla upp en lite tydligare bild över hur vi faktiskt ska håva in deg. Jag går fortfarande och hoppas lite på att Hilton ska höra av sig och göra det enkelt för mig. Jukka, vår GM på Hilton i Malmö, skickade i fredags ett mail till berörda Hiltons i Toronto och jag väntar fortfarande på svar om hur det har gått. Annars intalar jag mig själv att det kommer lösa sig själv på plats. Det gör det ju alltid!

Elin har högt flygande planer om en anställning hos Toronto Raptors. Exakt som vad vet jag inte (inte helt säker på att hon vet det heller), men en examen i idrottsvetenskap borde vara nyttigt i en sportorganisation. Som jag brukar säga: var tydlig med att du är svenska och skicka med bild så ska det nog ordna sig ;)

Boendet är också en öppen fråga. Planen är att krascha på något billigt ställe den första veckan och då leta upp permanent boende när vi är på plats. Just nu ligger det här lite på mitt bord och jag har surfat runt på lite nätannonser med blandat resultat. http://www.roommateclick.com/ verkar vara en hygglig sida med folk som letar rumskamrater för sina överdimensionerade lägenheter. Billigt boende.

Där är vi just nu. Skriver igen när det finns mer att skriva om.

Eran uppriktigt,
Johannes

Startskottet!

2008-09-08T05:14:00.000-07:00

I lördags hade vi, i brist på bättre referenspunkt, det så kallade startskottet på resan.

Projektet som började med en oskyldig konversation med den nya kallskänkan på jobbet för ungefär ett år sedan har materialiserats till flygbiljetter, andrahandskontrakt och arbetstillstånd. Och det är ett projekt. För en som inte är van vid att planera längre än till nästa träningspass blev det en väldans massa tänkande och framförhållning. Något som inte alltid varit helt enkelt. Bara en sån sak som att hyra ut min lägenhet i andra hand blev onödigt komplicerat på grund av sjukt löjliga paragrafer i hyreslagen som säger att den ursprunlige värden måste ha arbetsintyg från min arbetsgivare i utlandet för att jag ska få hyra ut. Turligt nog har man kontakter i form av allsmäktiga föräldrar som vet precis hur man löser upp sådana knutar :)

Den här bloggen är tänkt som ett forum för oss att skriva ner vad som händer på resan så att Ni där hemma kan följa äventyret utan att behöva trissa upp telefonräkningen. Det är givetvis även för egen del då vi vill ha ett dokument över resan så vi kommer ihåg något när minnet börjar svika. Även bilder kommer läggas upp flitigt.

Nu har nedräkningen börjat och det är bara 22 dagar kvar tills vi lyfter. Så här initialt vill vi bara rulla ut ett tack till först alla som hjälpt till med kontakter, pengar och telefonsamtal så att vi har kommit så här långt och även tack till er som dök upp och firade vår födelsedag/avresa/Elins examen i lördags. Det var jätteroligt att se så många där!